Den förste pedagogen som tar sig an mina texter är ju, föga förvånande, jag själv.
Med mitt nuvarande projekt, som är en omskrivning av mitt första romanprojekt någonsin, har jag valt att skriva klart hela storyn innan jag går tillbaka och pillar. Det är nytt för mig, tidigare har jag alltid gett upp när det blivit förvirrat. Oftast går den gränsen vid 70 sidor. Nu har jag bara tvingat mig vidare, utan ens möjligheten att dubbelchecka fakta. Varför det nu är både spännande och stundtals rätt mycket onödiga småfel på vägen, när jag läser igenom skiten.
Men känslan av att ge sig själv en roman att läsa var värt det!
Det skönaste med att vara sin egen kritiker är att man inte behöver tänka på hur man lägger fram det. ”Dåligt språk”, skriver jag ofta. Eller ”bra, men skriv ändå om. Hatar dina upprepningar, skärp dig!” Inget jag nånsin skulle skriva till en elev. Eller som här nedan; ett stycke med ovanligt mycket pilar, uppmaningar och korrigeringar. Inte skulle man gissa på att detta är ett stycke jag tycker är bra, när det behövs göras så mycket ändringar? Men jo, så är faktiskt fallet. Det är ett bra stycke. Och det behöver göras mycket ändringar. Inga motstridigheter mellan dessa två påståenden.
”jag fattar vad du vill säga, men ingen annan gör nog det”
Kommer förmodligen bli superduper om några omskrivningar!
Facebook-sida