”What should I do about the wild and the tame? The wild heart that wants to be free, and the tame heart that wants to come home. I want to be held. I don’t want you to come too close. I want you to scoope me up and bring me home at nights. I don’t want to tell you where I am. I want to keep a place among the rocks where no one can find me. I want to be with you.”
Jag läser just nu Jeanette Wintersons ”The lighthousekeeping”, som jag lånade av Lovisa i somras, när vi hängde i dungen på stranden, lyssnade på P3 dokumentär om den kvinnliga orgasmen och pratade om ungefär lika viktiga saker, jag fick ollonborrar i mina badlakan som inte krupit ut än. Men först nu har jag kommit mig för att läsa den alltså. Det brukar ju bli så, alla böcker som bunkrar upp sig på hög. Jeanette Winterson är så himla spännande berättartekniskt! Och hennes språk, och hennes funderingar. Det vilda och det tama, här ovan, bara som exempel. Saker jag funderat över i kassan senast idag.
Litteratur är så skönt på det viset. Att man får tröst, att man får vidga sin världsbild, att man kan hitta gemensamma nämnare. Att läsa böcker gör dig mindre ensam.
Tillägg: Okej, inte ollonborrar. Nån sorts växtlighet. Jag skrev bara ollonborrar för att det var snyggt.
Facebook-sida