Hur går det för ”Blötdjur”-et, då? Jo, men det rör på sig.
Idag hade vi lunchmöte, Madame Vertigo, jag och Magnus Frederiksen, som är den illustratör som ska göra omslaget. Magnus har tidigare gjort omslag som t ex det här och det här, och de på senare tid omskrivna (om än i tråkiga sammanhang) erotiska ritböckerna, och det ska bli så kul att se vad han skapar här. Vi hade alla idéer som bollades. Mitt i allt slog mig tanken: vi diskuterar alltså omslaget till en bok som jag har skrivit. Den är klar, jag är klar! Nu ska den få sin kostym. Och det börjar verkligen närma sig nu; ett tu tre, innan man vet ordet av, så är den ute i världen… Jag är så himla nyfiken på vad ni kommer att tycka.
Och kul att få gå i högklackat igen! Jag glömmer hur roligt det är. Att få vara Ariel är som att ha tillgång till sin egen lilla dragqueen-sida. I love her.
I övrigt är det mer läsande än skrivande just nu, tycker jag. Jag skyller på förkylningen. Den gör att jag inte riktigt orkar. För egentligen är jag ju i en jätterolig fas. Men med ett manus som har haft sina turer innan liksom. Hur ska du ha det? vill jag säga till det ibland. Varför är du så himla krånglig? Den nya formen kräver en del research och grej för att jag ska känna att jag vet vad jag håller på med. Och beslut. Det ska tas beslut… På nåt vis känns det emellanåt övermäktigt, och som att jag aldrig kommer att lyckas få till det här. Men å andra sidan: jag fick ju till den här! ”Blötdjur” leker med det övernaturliga. Den har massor av karaktärer, två ”världar” eller vad man kallar det, och flera spår att hålla koll på och knyta ihop så där lagom mycket. Den krävde definitivt sina omarbetningar för att nå i mål. Flera scener som jag kände wow, det här är svårt att få till! Dels för att det handlade om övernaturliga element, det vill säga hur beskriver jag det så att det fortfarande känns verkligt för läsaren? Dels för att de gränsade till överdramatiska, eller ja, ÄR överdramatiska, och hur fan gör man sånt utan att tappa ansiktet? Det är lätt att glömma nu när den är klar, men själva plotten var ju inte alls som en dans på rosor att få till. Jag skrev lösningar som jag sen förkastade och skrev om, som jag sen kände ”men gud, nej!” och skrev om, som jag sen kände ”nej, men kanske så här?” och skrev om.
Känns det som djupt vatten? Men Lina, det gör det ju varje gång! Ge dig ut på det bara. Ta dig vatten över huvudet, bli blöt igenom kläderna, det är det som är charmen! Det handlar inte om att hitta det på en gång. Det handlar om att inte ge upp på vägen.
Facebook-sida