På besök i förgången tid.
För mig är Växjö det. Förgången tid.
Här bodde jag mellan 2005 och 2008. Pluggade filmvetenskap och kreativt skrivande. Ett år spydde jag på varje fest jag var på. Ett tag jobbade jag som redaktör på en kulturtidning.
Större delen av den tiden var jag tillsammans med Åskar, som jag betraktar som ett av mina fina ex. De där exen som man aldrig kommer att glömma, alltid på något sätt kommer att älska. Det var fint att ses och kul att höra om hans framgångar i Växjös konstvärld. Å, jag kommer alltid att gilla att hänga med Åskar! Fast han måste ju läsa min bok…
Där Plan Bs fina innergård fanns en gång i tiden har de nu öppnat upp en autostrada som inte alls var speciellt mysig. Vi gick där igenom och rös av tidens gång och människors oförmåga att bevara fina gamla byggnader.
Jag var ju i Växjö främst för ett författarbesök på Stadsbiblioteket. De hade ändrat om där lite sen jag var där sist. Nu fanns det ett Röda rummet. På min tid hade vi poetry slams på andra sidan, där caféet är, och när det tog slut på stolar satt folk i spiraltrappan. Per Harrysson, som bokat mig, myste vid minnet.
Jag är en av poettisdagarnas gäster. Fast för skojs skull hade de det på en onsdag den här gången. ”Dig och Bob Hansson hade jag bestämt mig för”, sa Anna. Som även påstod att min poesi var bland den bästa hon visste. ”Men.. så kan du ju inte säga!” Jag blir alltid lika paff när någon gillar min poesi, som jag tycker är flera snäpp sämre än min prosa.
Klicka för större på bilderna nedan. Tack Per för fotandet!
Och så kom det inte så mycket folk ändå. ”Vi som har gjort reklam! Och du ska veta att din bok varit så utlånad, det har varit kö på den sen den kom ut!” säger Per. Och tröstar mig med att när Jens Liljestrand var här var det än mindre folk.
Ylva, Marie och Anna.
Men man ska inte klaga på publiken och de var så trevliga att läsa för så. ”Är det ok om jag läser ett stycke till eller tröttnar ni på mig då?” sa jag, som hellre läser högläsning än babblar OM boken. ”Det är så många bihandlingar när man tänker efter! Så svårt att veta vad man ska säga.”
Så jag läste om när de skrev med fryspenna på affischerna. ”Jag tänker inte se på när samtiden förstör oss!”
Och så läste jag om när Mirjam berättar för Mia om hur sexet med Per var. Och all ost som hon inte ville äta och vinet som var äckligt och hur teleskopfiskarna hade stora ögon och hur han tryckte upp henne mot väggen när han kysste henne. Den gick rakt in, sa Anna senare, när vi pratade vid tåget.
Och så läste jag om White lies-klubben; ”alltså det är bara vi.”
Och så läste jag om när de är på restaurang. Ingen skrattade vid bajskorvar. Konstigt nog!
Jag har alltid svårt att hålla mig vid bajskorvar.
Ponnytröjan! (Ja, det där med vad jag ska ha på mig är fortfarande lika viktigt som på min Växjötid…)
Facebook-sida