Romanen lär mig saker om livet

En väldigt fin sak med att skriva är att man faktiskt lär sig saker av det.

Och då pratar jag inte främst om grammatik och nya ord, även om man kan lära sig det också. Men man lär sig saker om världen. När jag skrev ”Det borde finnas regler” lärde jag mig till exempel att förälskelse alltid ser likadant ut. Man är lika blyg, livet igenom, om man inte tar tag i det. Att som Mia, hoppas att det blir lättare när man blir arton, det funkar inte riktigt. För i kärlek finns det aldrig några regler att förhålla sig till. Och det är alltid lika avgrundsdjupt under fötterna när det där pirret i magen av den där speciella personen kommer.

Vad man lär sig med tiden är förhoppningsvis att om man inte vågar så förlorar man. Och om man vågar och han säger nej, då har man vunnit ändå. För att man vågade. Och det är värt allt.

 

Jag lärde mig också att det inte är lönt att längta tillbaka till när man var tonåring. Tänk va livet var enkelt då, när man inte visste så mycket om hur hemsk världen var, får man för sig. Men det man menar är egentligen när man var tre år och sprang runt och lekte under mammas uppsyn. Möjligen var livet enkelt då. Innan du fick ett eget jag, innan du blev medveten. För tonåren var minst lika jobbiga som du har det nu. Eller rättare sagt: de var jobbigare. Just för att du inte visste så mycket, som du gör idag.

 

Den boken jag håller på med nu lär mig mycket om hur Sverige ser ut och fungerar. Inte så att jag ska ge mig in i politiken eller nåt, men just sammanhang. Vilken typ av människa man blir beror av vilket socialt arv man har. Det här var förstås saker jag läste om i skolan, men det är först när man ser verklighetens exempel som man förstår vad det var man läste.

 

Jag lär mig om jämställdheten, om man och kvinna. Om de stora skillnaderna men också de stora likheterna. Jag lär mig en massa historia, jag lär mig om hur journalistik funkar. Och blir förvånad och lite arg och ibland glad.

 

Och det behöver inte vara så att man skriver en bok om saker som händer långt borta, om könsstympning i Afrika eller om judar under Förintelsen. Sverige är minst lika förvirrande. Jaget är minst lika exotiskt. Jag går på upptäcktsfärd i mina egna tankar och genom detta ser jag tydligare min omvärld. Jo, nåt sånt är det faktiskt.

 

Att skrivandet utvecklar mig som människa. Fint att tänka på, när man känner sig som mest insnöad och förvirrad och får torgskräck så fort man kommer utanför dörren. När jag tänker att jag är en självisk människa som skiter i mina vänner och låter allt gå i andra hand. För så är det faktiskt inte. Genom skrivandet blir jag en bättre människa. Och mår jag bra, så är jag mycket trevligare att umgås med. Så det så.