Det märks att det skrivits igenom några gånger nu, mitt manus. Det börjar ta sig! Det går snabbare och snabbare i mitt arbete med det.
Jag är nu på den avslutande biten innan den ska till responsläsare, planerat i juli (känns ibland som att det kan bli tidigare). Så här såg det ut för två månader sen. Alla papper i tre högar, däribland dataskrivet med klumpiga courier new (hade någon tanke om romantisk skrivmaskin i första utkastet), små lappar med anteckningar att flika in, sönderklippta bitar som nu skulle sammanföras, så att varje del var för sig, skrivböcker öppna med i hast nerklottrade idéer, i en salig blandning med annat som mest var i vägen.
För att berätta lite grann men inte för mycket, så handlar det om tre berättarröster. Och de ska skilja sig från varandra markant. Både stilmässigt och miljömässigt. Tillsammans ska de i olika förgreningar berätta om hur det är att vara kvinna. Låter det ambitiöst, pretto, outhärdligt stort? Well, it is baby. Jag har aldrig påstått att jag är fri från hybris. Eller stora ambitioner, för den delen.
Delar av del tre skrevs från datapapper till handskrift, i den här boken. Varför? För att jag alltid vill prova nya saker i min skrivprocess. För att det var en fin bok. För att jag kan få sug efter att skriva för hand, annat än dagbok. För att det var så den delen började, på små lappar jag skrev på i kassan på Ica och sparade i mina fickor. För att jag behövde utvidga formen, komma in i ett nytt mer svulstigt språk, och då tänkte jag att handskrift kunde förändra.
Det höll bara delvis, ska ju sägas. Det gav gratis omarbetningar förstås, att först skriva av för hand och sen föra in på datorn från det handskrivna. Men mitt tålamod och min handstil går inte hand i hand, haha…
Att tänka sig: de som satt med gåspenna, doppade i bläck och lutade handleden. Innan ens skrivmaskin. Att tänka sig deras omskrivningar?! Jag är stum av beundran.
Nu är det omarbetning från början till slut som gäller, och det betyder försättsblad och titel på plats: det rent formmässiga i hur det kommer att se ut sen. Del ett är, återigen utan att säga för mycket, lite klaustrofobisk till sin natur. Jag hade använt mig av samma system som i ”Det borde finnas regler”, det vill säga markera nytt kapitel med hjälp av en stjärna. Jag har fått en del klagomål på det, recensenter läser inte det som en erbjuden paus, utan önskar kapitel, efterfrågar, varför har jag inte det? Så i del ett har jag tydligare använt mig av kapitelindelning. För att testa hur det ser ut, för att det passade.
I del två blir det stjärnor igen. Det var ett medvetet val att inte ha kapitelindelning i ”Det borde finnas regler”, som jag tycker med fördel bör läsas i ett rasande tempo, där stjärorna lättare lurar läsaren vidare utan paus. Jag tänker mig att även del två i det här manuset bör fungera så. Inte minst för en anpassning till den brutala stilförändringen.
Fast jag är inte helt säker. Del två är… bråkigare än del ett just nu.
Hur känner ni när det gäller stjärnor, nytt kapitel, olika delar? Det rent formmässiga, vad föredrar ni? Korta eller långa kapitel? Ofta ny styckeindelning med blankrad eller inte? Är det något ni aktivt tänker på?
Nu ser det ut så här på mitt skrivbord. Så mamma kan pusta ut. Underst ligger enaktarna av Strindberg, som jag ska skriva en krönika om nån gång; men just nu får allt sådant vänta.
Jag har en bebis på gång.
Facebook-sida