De andras liv.
orginaltitel: Das Leben der Anderen.
år: 2006.
regi och manus: Florian Henckel von Donnersmarck.
i rollerna: Martina Gedeck, Ulrich Mühe, Sebastian Koch, Ulrich Tukur, m.fl.
I 80-talets DDR-ÖstTyskland är säkerhetspolisen Stasi till för att säkra folkets lojalitet till staten. Alla knepär tillåtna. Avlyssning är bara en av de metoder som utvecklats och tagits i bruk. In i lägenheterna kommer de grå jackorna, och sladdar dras under tapeten. Avlyssnande grannar skräms eller mutas till tystnad. Eller varför inte både ock?
Gerd Wiesler (Ulrich Mühe) är en av de övertygade ämbetsmännen. Fullständigt känslokallt utför han sina sysslor. Utan att ens synas själv smyger han längs med väggarna, kikar in i fönstrena. Sitter i en mörk kammare och lyssnar på andras liv, för anteckningar, kommer så småningom att leva mer i deras liv, än sitt eget…
Pjäsförfattaren Georg Dreyman (Sebastian Koch) lever tillsammans med skådespelerskan Christa-Maria Sieland (Martina Gedeck), och deras ämbete ses med blida ögon av DDR-styret. Till en början, i alla fall. Men snart börjar misstankarna växa. Är Dreyman en uppviglingsman som bara väntar på att sätta sin revolt i verket? Wiesler tar sig an uppdraget att avlyssna lägenheten dygnet runt och spionera på paret, allt i hopp om att hitta något fällande. Men utvecklingen av projektet går inte att förutsäga. Tydligen är verkligheten inte så svartvit som Stasi vill få den till…
Alla när vi väl hoppet om att människan innerst inne är född god. Florian Henckel von Donnersmarck har gjort en fantastisk film. Den är alltigenom grå, från Ulrich Mühes nertonade skådespeleri, via det grå ljuset som ligger som en sliten åttiotalsjacka över alltihopa, till horan som inte ens orkar vara bitter. Dubbel vodka på puben och en kvällsmåltid bestående av färglös spaghetti med ketchup på.
Men humorn lyser till när man minst av allt anar det. Skratt kommer lika plötsligt som tårar. Detta är framför allt en fin berättelse, i en ytterst obehaglig del av världen. Verklighetstrogen med autentiska inspelningsplatser. Ulrich Mühes skådespeleri är så tillbakadraget man kan tänka sig, med ett ansikte som påminner om Kevin Spacey i sin tillknäppthet, man vet inte vad som finns bakom ytan. Egentligen lär man aldrig ens känna honom. Så små är skiftningarna, att åskådaren tvingas till en annan roll i biomörkret. Ett litet drag i smilbandet, och man skiner upp som solen.
Hoppet.
De säger det är det sista som dör hos människan.
Detta är filmen som hyllar den tesen.
för er som bor i Växjö med omnejd: Den går på folkets bio på Palladium i stan imorgon, tisdag, också. Kl. 19.
Facebook-sida