Som en bal på slottet

In: filmen "Det borde finnas regler"

Ni undrar kanske hur det kändes att se premiären av ”Det borde finnas regler”?

Ursäkta att jag dröjt med att uppdatera om det, det har varit så mycket i veckan att jag knappt kunnat sova. Men nu så!

Vad tycker jag om att någon nu gjort film av min bok?

Nja, det är lite lurigt att säga så. En adaption är inte, aldrig, en rak översättning. Och det tror jag inte är önskvärt heller. Minns bara Stephen King och hans åsikter om Kubricks ”The shining”, av många betraktad som en av de bästa skräckfilmerna ever. King var så sur över att Kubrick gått ifrån originalet; att han låtit berättelsen skildras ur pojkens ögon istället för ur pappans; att han i protest gjorde en egen, en tv-serie. Hur många har sett den, räck upp en hand. Och hur bra blev den egentligen? (Har ärligt talat inte vågat se den ens.)

Nej, att film och bok är olika medier var vi överens om på seminariet ”Från bok till film”, som ni kan se här om ni vill. Den som tänker sig att inte läsa boken och istället vänta på filmen, den missar helt enkelt min bok. Men kan, om den gillar filmen, med stor behållning också läsa boken. Och på så sätt få en fördjupning i Mias värld.

Varför säger man så ofta ”boken var bättre”? För fantasin tillför själv. När du läser bygger du upp som en egen film i huvudet. En film på en bok blir alltid en tolkning, ingen är den andres lik. Så på så vis är detta Linda-Marias film, och Linda-Marias tolkning. Ett konstverk som är sig självt nog. Och ändå är jag delaktig, eftersom jag skrev boken som inspirerade henne.

Men bla bla bla, hur KÄNDES det då??!

Som en bal på slottet.

Det är nog det bästa sättet att beskriva det. Jag fick se filmen innan premiären för att godkänna att de använde sig av mitt namn. Så jag såg den i min lilla lägenhet tillsammans med Åke, mycket oglamoröst, någon vecka innan. Och grät och skrattade. Och blev med ens rörd, allt är på riktigt på ett helt annat sätt, när en levande människa säger repliker som jag bara skrivit på papper. När scener spelas upp, som jag ju bara har tänkt. Och musiken! Och det konstnärliga! Jag tyckte helt enkelt att det var en makalöst bra film.

I måndags var det då dags att ta på sig den tjusiga nyinköpta klänningen, fluffa till håret och kleta in glittergelé (vilket visade sig främst ge den effekten att jag påminde om en äldre version av mig själv, hehe! Men ändå), glida i ett par högklackade som funkade att gå i, och bjuda över gänget på lite förchampagne.

Och det känns som att kylen fortfarande är full av champagne…

Från Västra Karup kom faster Inger och kusin Frida, och pappa Totte och bror Per. Mamma och Hans fick tyvärr jobbförhinder, och Hanna är ju utomlands som vanligt. Men Sofia och Tim kom förstås också.

När vi kom dit ringlade sig kön lång från Royal biograf (som faktiskt har Sveriges största bioduk). Jag blev lite nervös att vi skulle få dåliga platser, men Lovisa tyckte ”du kan väl ändå gå före i kön?”

Och jo.

Ikväll var jag ju faktiskt VIP på riktigt. Det tyckte BUFFfolket också. I kön knackade jag på Fredrik Gunnarssons (som spelar Mias pappa) axel och sa ”du gör ett jättefint jobb!”

”Jaså, gör jag? Va skönt”, tyckte han, som inte sett filmen än.

Och snart insåg jag att de allra flesta hade ju inte det. ”Hur ser sminket ut?” frågade han som hade hand om det när vi möttes på unisextoan. ”Jo, det ser bra ut!” sa jag. ”Eller jag har knappt tänkt på det. Då är det väl bra?” Han nickade och log. ”Men jag gillar kråkfötterna när de får vara med! Känns väldigt fjortis.”

Det är en så stor maskin, det här med film.

Men, det har jag gått igenom tidigare. Nu tillbaks till röda mattan. Eller röd och röd, men åtminstone fanns det ett tillfälle att bli intervjuad. À la Hollywood! Teehplay heter föreningen som stod för det, och om ni hittar något klipp får ni gärna hojta till, för än så länge har jag bara sett stillbilder på deras facebooksida. Men titta, så tjusigt klänningen ter sig med en tyllkjol under!

Jag kom före i kön, och jag kunde hålla platser för mina kompisar också. Rad fyra dirigerade jag dem till. Så att bioduken kunde kännas just precis så stor som den var. När man vände sig om och kollade bakåt var det ett hav av människor, där för att se filmen. Det kändes stort. Jag blev pirrig och spattig och det var inte bara för champagnen.

 

Efteråt kramade jag om mitt ex, som också tyckte det var en fin film. Och alla mina vänner var mycket begeistrade, även om vissa av dem saknade grejer. Som t ex Vlad, som får en mycket mindre roll i filmen än i boken. (Å andra sidan är Karl med desto mer. Den enes död, den andres bröd.)

Minglet var på Victoriateatern. Ytterligare champagne och buffé. Jag gled omkring med Ada från Gilla. Från scen spelades musik från filmen, komponerad av Petter och Jens Lindgård. Riktiga hitar, må jag säga, de sätter sig på hjärnan.

Ja, det var en väldigt fin kväll! Jag gick och la mig lycklig, och inte så lite uppe i det blå…

Här kan du höra Kino i P1 om BUFF. ”Det borde finnas regler” är andra filmen som det pratas om, ca 09:40 in i programmet. Utöver Linda-Maria Birbeck intervjuas även huvudrollsinnehavarna Anna Hägglin, Lo Salmson och Ludvig Särklint. Mycket fint reportage, kloka saker som sägs.

Tänk så fint det här är, att min berättelse får nytt liv på det här viset! Jag är faktiskt väldigt tacksam, glad, och nästan löjligt rörd över alltihopa.

Och så är det galet stort, det här med att pratas om i tredje person. ”Den där Lina Arvidsson”, liksom. Haha, jag hoppas att jag aldrig vänjer mig vid det.

Under BUFF sen hade jag möjlighet att se hur mycket film jag ville. Såg många spännande grejer. Den som satte sig kanske allra mest var ”Songs for Alexis”, en dokumentär om transmannen Ryan, som slår sig fram som musiker. Filmen handlar också om hans förhållande med Alexis, vars pappa inte tycker om att de ses. Jag skojar inte när jag säger att jag hade kunnat sitta i tre timmar till och följa hur det gick för dessa människor. Så hudnära, så engagerande och vackert. Se den, om du får möjlighet!

För er som längtar efter att få se ”Det borde finnas regler” så kommer chansen först i höst, när den går upp på biograferna (preliminärt premiärdatum är den 25 september). Men… den som väntar på något gott!