”Bram Stokers Dracula” i regi av Frances Ford Coppola från 1992 är en av de vackraste mest medryckande filmer jag vet. Den är erotisk, trolsk, vackert komponerad bildmässigt, språkligt och musikmässigt, plus att den är romantisk som få. Det enda jag skulle ha att klaga på är visst överspel från Gary Oldman som gammal fnittrande vampyr.
Nu har jag precis läst klart boken, på gammaldags engelska med fotnoter. Det är ingen svår bok. En kompis hävdade bryskt att det var kiosklitteratur. Vilket jag förstås tyckte var att ta i och kände viss förnedring inför ordet. Men kan förstå hans synpunkt.
Bram Stoker skrev boken om Dracula på 1800talet, den var först publicerad 1897. Tidens män var starka hjältar, och boken ifrågasätter mycket den tilltro till vetenskapen som upplysningen tagit för självklar. För att skydda sig mot vampyren behövs istället tilltron till det ockulta, med vapen som vitlök, vigvatten och kors.
Vi kastas direkt in i Jonathan Harkers dagboksanteckningar. Mannen har kommit som rådgivare, anställd av the Count i Transylvanien. Han förstår sig inte på folks rädsla för slottet och greven, förrän han har bott där ett tag och märkliga saker börjar hända. Denna delen av boken är fantastiskt gripande, just med tanke på Jonathans oskyldiga oförstånd, hans försök att förklara alla övernaturligheter logiskt. Hans klumpighet i att inte förstå farorna. Och Bram Stokers sätt att ge oss direkt handling utan massor av bakgrundsfakta.
I boken läggs även mycket fokus på Lucys förvandling; stycken som är underbara att försjunka i. Hur en frisk ung flicka blir blekare och blekare, och tycks behöva ofantliga mängder i blodtransfusion för att överleva… Och innan någon begriper varför. Fantasieggande! Man kan bli mörkrädd för mindre!
Sedan kommer det alltmer att handla om jakten på the Count, Dracula själv. I filmen kommer här kärlekshistorien av kärlekshistorier och tar över. Mina, Jonathan Harkers äkta gemål, blir förtrollad och därigenom förälskad i vampyren, vilket motarbetar deras jakt för att döda honom. Greven ser i Mina likheter med den hustru han själv hade för flera århundraden sedan, och kärlekshistorien får därmed extra tyngd. Scenen med Gary Oldman som ung i 1800talets London, i hög hatt och runda solglasögon, får mig fortfarande att rysa av välbehag. På samma sätt som Minas förmåga att se förbi den åldrande äckligt vaxbleke gestalten, och omfamna honom som om han var den unge främling hon förälskat sig i.
I boken är inte kärleksberättelsen lika tydlig. Här är Mina porträtterad med överdriven ordentlighet. Överhuvudtaget är ju detta en bok skriven på 1800talet; den erotiska touch som är så tydlig i filmen från 1992, kan omöjligen vara lika utskriven i denna bok. Ändå kan jag inte hjälpa att jag blir lite besviken. Jag såg framför mig de ändlösa tågresorna av längtan med den vackra musiken; Winona Ryders bleka ansikte; de passionerade kyssarna i överdådiga sängkamrar; och inte minst, i Lucys förvandling; det förbjudna samlaget med monstret på parkbänken.
Det stör mig alltid när jag tycker mer om en film än en bok. Jag tänker att bara jag inte sett filmen först; då hade upplevelsen av boken ju varit oförstörd! Nu sitter jag istället och stör mig på hur männen daltar med kvinnan, hyllar hennes klassiskt kvinnliga sidor samtidigt som hon ju är ”naturligt svag” och ”måste tas hand om”. Och kvinnan säger ”ja, ni starka modiga män! Ta hand om mig!” Bram Stoker är överdriven i sitt porträtt av denna oskuldsfulla vackra fantastiska kvinna som har ”hjärta som en man” och gör allt för sin älskade make Jonathan. Inte dras hon med i nån förälskelse! Nej, Mina i boken är redig och skärpt. Trots vigvattensår i pannan och omvänd dygnsrytm (vampyrerna sover hårt på dagarna och är vakna och starka mellan solnedgång och soluppgång), är hon herre på täppan och hjälper till i kampen att få död på the Count. Bara stundtals svindlar hon vid andra, förbjudna känslor. Annars handlar det mest om att Gud ska vakta över oss, och med Guds vilja ska allt bli bra, blablabla.
Jag orkar aldrig läsa förord och efterord, som Penguinböckerna så omsorgsfullt har lagt ner ca tjugo sidor på. Ge mig berättelsen och ge mig den nu, tänker jag. Kanske stod det något där som skulle passa bra i den här texten. Kanske tycker ni att jag borde utvidga mitt resonemang?
Kanske tänker ni att jag borde dra paralleller till dagens Twilight och True Blood-hysteri? Fan heller. Jag slutar här, med visslande utandningar och tungan med en snabb koll över hörntänderna. Undrar om jag ska se om filmen eller skriva en egen version av mina drömmars vampyrhistoria?
Facebook-sida