Här är min debattartikel, som inte fick plats i nån tidning innan valet:
Det här valet har gått i skandalernas och rubrikernas tecken. Rapporteringen har från kvällstidningarnas håll varit så övervägande blå att det till och med har påpekats (artikel av Den Allierade Journalisten, Aftonbladet 2010-09-13).
Jag är av den diplomatiska åsikten att ska man dra upp Toblerone-affären, då ska man även granska vår sittande statsminister.
Fredrik Reinfeldt skrev en bok 1993, då 28 år gammal och ordförande i MUF. Den hette ”Det sovande folket” och bör ses som grunden till De nya Moderaterna. Idag finns den knappt att få tag på.
Boken handlar om Reinfeldts och Moderaternas paniska rädsla för Välfärdssamhället, och den är kortfattat uppbyggd i tre delar. En dystopisk del, där en framtid dödad av socialdemokratin beskrivs, en del som förklarar vad Moderaterna vill göra för att stoppa denna utveckling, och en del som visar hur idealet, alltså framtiden, skulle se ut enligt Moderaterna.
Socialdemokratins påverkan på Sverige har enligt Reinfeldt kommit att bilda en falsk trygghet, skapat en kokong av passivitet och apati hos ett svenskt folk som tror att de inte behöver lyfta ett finger för att överleva. Att allt redan serveras dem, att politiken satt upp för många lagar för att den egna drivkraften ska kunna utvecklas.
Reinfeldt börjar sitt skrivande, för att förtydliga detta budskap, i dystopins land. En framtid där svenska folket är soffpotatisar, han kallar oss ”sovhjärnorna”. Där känslor är bannlysta, för att citera: ”Känslor var ett tecken på svaghet, många menade dessutom att känsloyttringar var värre än så. Känslor var ett hot mot välfärdsstatens ideologi. Omhändertagandet skulle skötas rationellt av staten. (…) Om människor försökte ta hand om varandra trängdes ju välfärdsstaten undan. Det skulle ge ett samhälle där några hade människor som älskade och tog hand om dem, men många skulle inte ha någon alls och det var inte rättvist. Det var därför tvunget att bekämpa alla frivilliga insatser som utfördes. Då blev det lika för alla och ingen blev orättvist behandlad.”
En klockren satir på kommunismen dragen till sin spets. Men vad är det Fredrik Reinfeldt också säger, som dessutom utvecklas och är genomgående i hela boken? Jo, att i ett idealiskt samhälle lagstiftar man inte om att ta hand om folk; detta ska människor göra av egen fri vilja. Så fint! Eller?
Meningarna går isär.
Längre fram i boken hävdar Reinfeldt nämligen att det ligger på vars och egens eget ansvar att säkra sin pension, att klara sig bra i skolan och att få ett eget jobb. All tro på att politiker har något att säga till om i dessa fall är felaktiga.
”Välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion. (…) Överge den generella välfärdspolitiken och sluta att uttala löften om att välfärden kan garanteras politiskt. Politiker skapar inga resurser och kan därför inte heller ställa ut löften om resursernas fördelning.”
Någon institution som tar hand om våra äldre verkar Reinfeldt inte heller vilja ha. Detta kallas känslokallt och kritiseras i dystopi-inledningen så här:
”Det största hotet mot en rationell välfärds hantering var frivilliga insatser. De gjorde att det var statistiskt mycket svårare att konstatera om människor egentligen hade ett bra liv. Dessutom hade denna frivilliga omvårdnad en tendens att ibland allt för mycket rikta sig mot de närmaste släktingarna och vännerna. Detta fenomen beskrevs av ideologerna som mycket betungande. ’Du skall inte belasta den du tycker om genom att ställa krav på att bli omvårdad och få kärlek. Det skall du få av utbildad, kompetent personal som ger rättvis omvårdnad’, repeterade han sin egen grundkurs i välfärdsstatens fundament.”
Slutsats: Vi bör ta hand om våra äldre själva. Det är fult att överlämna dem till vård. Kanske är det till och med fult att ha en vård över huvud taget? Frivillig omvårdnad skulle ju underlätta en hel del i budgeten, eller hur. Tycker du att jag låter hård? Jag överdrev lite nu. Men bara lite. Privatiseringarna och nedrustandet av den offentliga sektorn, som Moderaterna vurmade för då liksom nu, och som på många håll redan blivit verklighet, har som följd att visserligen skapa fler institutioner, och underlätta kostnaden för staten. Men också att bidra till att vården blir olika beroende på hur mycket pengar du har råd att lägga på den. Hur ska det lösas då? Skattesänkningar, säger Reinfeldt.
Varför är skattesänkningar farliga? Detta pratas det inte mycket om i Reinfeldts bok. Förklarligt, eftersom hans drömsamhälle klarar sig utan det skatterna går till. Nämligen en stark offentlig stat. En jämlik sjukvård. Detta är inte Reinfeldts mål. Enligt ”Det sovande folket” innebär den offentliga sektorn en falsk trygghet, och är en dålig arbetsplats där inflytandet hos personalen är lågt. ”Tilltron till politikers möjligheter att skapa resurser och garantera välfärden har gått så långt att vi slagit sönder delar av det civila samhället. Istället för ansvarstagande medborgare som står redo att ta över när stat och kommun drar sig tillbaka, möts beslutsfattarna av förändringsrädsla och trygghetsorienterade medborgare som tror att alla kan leva på bidrag och att alla kan garanteras sysselsättning. De tror att ’någon annan’ betalar och att de inte behöver bidra.”
Men vänta nu här? Skatterna är det ju vi själva som betalar. Vi som medborgare. Inte är det ”någon annan”. I förbigående nämns i ”Det sovande folket” att det ska finnas en trygghet om man trots allt faller. Det ska handla om ”försäkringar som betalas löpande”. Men är inte staten som vår försäkring? Som vi betalar till löpande för att den offentliga sektorn ska bli så välmående och bra som möjligt. Skyddsnätet när man blir sjuk, arbetslös, när du behöver barnomsorg och äldrevård. Med staten blir den ju lika för alla. Är inte det en bra försäkring? Nej, säger Moderaterna. Med ett socialdemokratiskt samhälle blir människan alldeles för trygg, vilket skapar ”sovhjärnor”.
Fredrik Reinfeldt går vidare i boken genom att beskriva sin idealmänniska. Johanna, en vaken människa. Hon skuttar upp innan väckarklockan ringer för att vara på plats på sitt jobb i god tid. Hennes moral är hög och det egna ansvaret hennes hela personlighet. Hon sparar pengar inför framtiden, hon lär in kunskap av eget intresse, hon sportar och umgås med sina mor- och -farföräldrar, hon köper underställ inför vintern för att slippa få en förkylning. Som vem som helst (om än lite väl äppelkäck)?
Nej.
Enligt Fredrik Reinfeldt kan en fri människa inte vara en del av ett socialistiskt styrt samhälle.
Det är främst vissa mänskliga egenskaper som här prioriteras, och som alltså inte finns hos en människa som tror på socialdemokratin. Bland annat framhålls självständighet.
”Självständighet, medborgare som eftersträvar självständighet i politisk bemärkelse kännetecknas av att de inte litar på eller överlåter åt staten eller andra politiska nivåer att klara deras försörjning eller garantera deras välbefinnande.” Reinfeldt utgår här alltså från att samhället utgörs av socialdemokratiskt handikappade människor, som inte tvekar inför att leva på bidrag, som fuskar sig till varje bidrag de kan få, som om de slipper arbeta gladeligen gör det. Detta är inte bara ett ytterst plumpt påstående, utan också motbevisat genom forskning. Människor som blir arbetslösa är inte lyckliga människor. En människa behöver sysselsättning, stimulans, energi utifrån. Enligt borgerlig politik är arbetslösheten något man fastnar i genom det socialdemokratiska systemet, och sen aldrig blir fri ifrån. Om detta vore sant skulle det betyda att samhället var ekonomiskt utarmat på grund av alla skänkta bidrag när Reinfeldt tog vid 2006. Var det det?
En prognos från 2006-03-30 på Konjunkturinstitutets sida säger: ”Svensk ekonomi är inne i en positiv spiral där en förbättrad arbetsmarknad och hushållens konsumtion förstärker varandra. Arbetsmarknaden överraskar positivt med 105 000 nya jobb under 2006 och 2007. Även de offentliga finanserna är oväntat starka, delvis på grund av minskad ohälsa.” Och specifikt om arbetsmarknaden läser jag ”Sysselsättningen ökar i år med hela 1,7 procent och nästa år med 1,2 procent. Sammantaget ökar antalet sysselsatta från och med det fjärde kvartalet 2005 till och med det fjärde kvartalet 2007 med 105 000 personer. Källor: SCB och Konjunkturinstitutet.” Bilden av en borgerlig regering som var tvungen att rädda Sverige ur en finansiell kris blir plötsligt lite frågande. På de här siffrorna låter det ju som att vi hade det rätt bra?
Det pratas om tre typer av människor.
Utöver Sovhjärnorna har vi Brottslingarna. De som inte kan anpassa sig till ett självständigt samhälle. Bibeln nämns och framhålls som rättesnöre, men någon syndernas förlåtelse tror inte Reinfeldt på. ”I de fall där återanpassning, på grund av den dömdes upprepade eller svåra brottslighet, inte är ett realistiskt alternativ, skall övriga medborgares skyddsbehov tveklöst sättas i första rummet. Mycket långa frihetsberövanden kan vara nödvändiga för att skydda människor från oförbätterliga eller extremt farliga brottslingar.” Slutligen har vi Den perfekta människan. Som är fri och klarar sig utan statlig hjälp. För henne är skatten en boja runt fotleden, som tynger ner hennes ambition att spara för sig själv och sin familj.
Reinfeldt skriver att människors olikheter ska hyllas, att de är en tillgång. Men en människa som ska överleva utan socialt skyddsnät måste ha de bästa av grundförutsättningar. För invandraren som kommer hit från ett krigsdrabbat land är förutsättningarna annorlunda. För den ensamstående föräldern. För barn som växer upp under tuffa familjeförhållanden. För handikappade.
”Den sovande människan” är tydlig i sitt budskap. ”De som lever på bidrag eller är ovilliga att acceptera erbjudna arbeten skall göra detta väl medvetna om att det kan leda till att ingen standard garanteras. Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.”
Det är ett tag sen häftet kom ut. Budskapet har ompaketerats, naiviteten och självgodheten till viss del suddats ut för att det ska låta bättre. Men fakta kvarstår. De nya Moderaterna tror på ett samhälle där varje människa får kämpa för sin egen överlevnad. En naturlig utsållning av samhällets svaga. För individualism till varje pris.
/Lina Arvidsson
estradpoet
kassörska på Ica
skrivpedagog
recensent
kulturjournalist
bloggare
en jävligt driftig självständig människa
Facebook-sida