1. Hur är läget?
Det är rätt så bra, tack.
2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?
Har sommarlov med mina tjejer, så vi badar eller hittar på andra grejer om dagarna, och så försöker jag jobba på kvällarna, om jag orkar och inte vill göra något annat.
3. Hur ser din arbetsprocess ut?
Den är olika för olika projekt, men just nu – och vanligtvis – är det mycket forskning först, och hela tiden parallellt pågående. Lätt att fastna i forskningen, så för mig är det viktigt att verkligen disciplinera skrivandet, samt att det är ett bra att skriva medan forskningen är färsk. Det är sällan jag har råd att ägna mig fokuserat åt att skriva roman, så jag skriver ofta skönlitterärt på kvällen, plus att jag försöker hinna med lite forskning varje dag – viktigt att inte förlora nerven och kontakten, bättre att göra lite regelbundet än att låta långa perioder passera i en frustrerad längtan efter fullständigt fokus… som ju ändå aldrig infinner sig.
4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?
”En svensk arbetares memoarer.” Av Arvid Rundberg och Gustav Ericsson. Jag gillade den jättemycket. Mestadels läser jag böcker som tillför mitt eget skrivande nåt, och det gör ju egentligen de flesta böcker, på olika sätt – men jag läser oftare och hellre böcker som rör dåtid än nutid, och helst dokumentära böcker – det är en slags historienördskada jag har. Och så läser jag bra tidningar för att hålla koll på samhället idag.
5. Var befinner du dig helst när du skriver?
För sex, sju år sedan funkade det inte alls att sitta ute bland folk och skriva men nu föredrar jag det. Det kan vara på kaféer eller i parker eller var som helst där det finns fler och andra människor än mig själv. Jag tycker om att det finns ett sorl runtomkring, och att det inte är förutsägbart vad som kommer att hända.
6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?
Nej, jag har ju inte det. Det har alltid varit olika favoriter i olika perioder, en av de första var Dagerman, då plöjde jag allt av honom, sedan Thorvall, minns jag. Vigdis Grimsdottir, Torbjörn Säfve och sedan Sture Dahlström under en intensiv period. Och Moa Martinson, som kanske ändå kan sägas vara en evig favorit. Men en favoritbok har jag nog, och det är Molly Johnsons ”Pansarkryssaren”. Fast om jag frångår det skönlitterära så har jag en stor favorit i Nina Björk. Det handlar väl om att öppna ögonen och utmana ett invant sätt att tänka, och när det kommer till det skönlitterära måste det också finnas lekfullhet, liv och något gränslöst i språket, om konstruktionen märks och det är för duktigt blir jag uttråkad.
7. Du har skrivit både poesi och prosa. Hur skiljer sig arbetssätten åt?
Poesi kräver mycket mer tid… eller nej, utrymme snarare. Luft i huvudet, på nåt sätt. Att kunna gå ensam långa promenader och fnula kring meningar och ord – det kunde jag mer innan jag fick barn, men det funkar inte alls lika i huvudet längre, och det är inte negativt alls, bara en ny energi, ett nytt virrvarr liksom som inte har något tålamod, eller ens lust, att bli poesi. Men jag har alltid trivts bäst i prosan och det finns så mycket bra poesi att läsa, så jag nöjer mig gladeligen med det.
8. Vad håller du på med för projekt just nu?
Jag har precis skrivit en bok utifrån intervjuer med människor som vårdar anhöriga i hemmet. Det var ett helt nytt slags uppdrag och jag gillar sådana utmaningar, att förnya skrivandet, formen. Det är viktigt när jag skriver skönlitteratur också, att försöka göra sådant jag inte gjort förut, och närma mig sådant som jag tycker är svårt och kanske lite skrämmande, både i form och i tema. Jag har hållit på med två helt olika romaner under en tid men måste nu fokusera på den ena, och gå in i den helhjärtat, det känns lika delar skitkul och omöjligt så som det alltid känns när jag kommit en bit in och den allra första förälskelsen lagt sig.
9. Att fullborda en roman är svårt, kräver både disciplin och hårt arbete. Har du några knep?
Det är väl att traggla, det är det enda man kan göra. Fortsätta traggla när man kör fast, och hela tiden se att det finns något litet man kan göra, inte ge upp när trösklarna tornar upp sig. Men bortsett från tragglandet så gäller det att hitta ny energi in i berättelsen och det får man sällan genom att sitta och stirra på datorn eller pappret.
För mig är forskningen den absolut bästa energikällan, om jag kör fast går jag till arkivet, eller bläddrar i en fotobok eller läser en artikel som har med temat att göra, eller kollar en dokumentärfilm eller lyssnar på en låt, eller vad som helst. Går på ett spinningpass, eller går på ett asylkommittémöte – den där nya inputen går liksom inte att förutsäga, man samlar på sig hela tiden. Sen måste man också våga skrota. Det kan hända att jag kommer att skrota den roman jag hållit på med nu i flera år, det vet jag inte än, och även om det känns sorgligt så känns det inte fruktansvärt eller meningslöst – jag har lärt mig massor genom att hålla på med den.
Att försöka vara närvarande, se det egna behovet, och inte tänka på vad det ska bli eller vem som ska gilla det man gör, det är också bra knep.
10. På Wikipedia står det så här om dig: ”Böcker är för henne ingen verklighetsflykt utan ett sätt att stanna kvar i vardagen. De är ett förstärkande och fördjupande av verkligheten.” Det lät så himla fint! Kan du utveckla det? Gäller det bara läsandet eller också skrivandet?
Har ingen aning om varifrån det där citatet kommer och varför det står på Wikipedia, men jag tror att det handlar om att skrivandet – och läsandet – alltid har varit ett sätt att stanna kvar i livet och verkligheten och än mer: att hitta vägar in i det, istället för att undvika det eller bli knäpp av hur saker och ting funkar eller inte funkar. Sen handlar det om att sätta mig själv i ett större perspektiv för att slippa känna mig ensam och för att slippa vara självfixerad. Skrivandet, och läsandet, handlar om närvaro, kontakt, engagemang, empati och förändring.
Sen tror jag nog också att det handlar om att litteraturen hjälper till att tillföra en smula magi där det känns grått eller tomt eller ont.
Facebook-sida