1. Hur är läget?
Det är bra. Jag har just badat!
2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?
Jag vill alltid bada! Om vintern i mitt badkar, och om sommaren, i havet. Att bada för mig är handling där jag kommer i kontakt med mina sinnen, att sänka ner mig i vattnet gör världen mer påtaglig. Det gäller även annan fysisk rörelse, som dans. Paradoxalt nog har skrivandet samma funktion för mig. Det sätter mig också i förbindelse med världen. Det är något som händer med mig när jag skriver som gör att jag kan leva. Det tycks vara så med mig, liksom med många andra skrivande människor, att det inte räcker med att bara leva på. Ibland önskar jag att det vore så, och det är när jag får känslan: ska jag skriva om att bada eller ska jag bada? Jag kan ju inte göra båda grejerna samtidigt. Eller?
I somras var jag sjuk. Jag kunde varken skriva eller bada. Det gjorde mig jävligt deppig. Men så kom jag på: bara jag skriver är det okej. Jag kunde inte koncentrera mig på mitt projekt. Men jag kan ju skriva vad som helst! Det var som jag hade glömt det. Hur kan det vara så att jag alltid glömmer det viktiga? Jag ska banne mig tatuera in det. Och det är också en av de saker som jag förstått som skrivpedagog när jag mött så många sorters skrivande. Att skrivandet är så mycket större än själva verket.
Sen småningom kunde jag även bada. Då badade jag flera gånger om dagen. Jag badade om morgonen. Om eftermiddagen. Som ett barn. Jag badade om natten när himmel och hav flöt ihop. Jag har alltid varit rädd för stjärnhimlen. Den har varit för stor. Men inte nu. Egentligen vill jag nog att skrivande och badande ska vara samma sak. Det är väl därför jag blandar ihop bilderna.
3. Hur ser din arbetsprocess ut?
Jag skriver ut vilka dagar och tider jag har möjlighet att skriva i min kalender. SKRIVA, skriver jag då. Om det så bara är en timma om dagen jag har, skriver jag upp den. Sen gör jag som jag sagt till mig själv. Oftast. Jag måste skriva ofta för att kunna skriva. Ett uppehåll på mer än tre dagar, då blir det svårt. Dels för att jag glömmer fort vad jag håller på med. Men också för att jag får svårt för att börja. Och det blir svårare ju längre jag väntar. Till slut blir det Ångest av det. När jag väl har satt mig ner så skriver jag i min Logg. Det är en sorts dagbok där jag skriver ner allt möjligt som faller mig in. Jag skriver otroligt mycket i min Logg. Egentligen tror jag att det är mitt viktigaste skrivande. Att det blivit det. När jag så känner att det släpper då lurar jag mig försiktigt och milt att öppna ett dokument. Vips! så är jag igång! Och då blir det alltid något. Ändå är det alltid lika svårt att komma dit. Varför det är ett så stort problem för mig och så många andra lär jag väl aldrig begripa. Men därför måste jag vara mycket sträng mot mig själv och göra som jag sagt. Och egentligen är väl detta det mer bokstavliga svaret på frågan om jag hellre vill bada än skriva. Svaret är ju: det finns alltid något annat jag kan göra än skriva. Men jag får lov att bestämma mig. Antingen är skrivandet viktigt och då gör jag det. Och badar jag sen.
4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?
Elisabeth Rynell. ”Skrivandets sinne”. Underbar! Rekommenderar den till alla skrivande.
5. Du jobbar även som skrivpedagog. Vad tillför det jobbet ditt egna skrivande, om det tillför något?
Jag badar i skrivande! Förlåt, Lina, men jag har lite svårt att släppa badmetaforen när jag nu väl har börjat snöa in på den. Ständigt nedsänkt i detta skrivandets badvatten. Min värld har litegrann av vattnets gränslöshet, mitt liv och arbete flyter ihop och jag vill ha det så.
När mitt skrivande och mitt arbete fungerar bildar det ett kretslopp, där det ena föder det andra. Jag får tillbaka av mina elever, de sätter igång mig, deras frågor och tankar gör att jag håller mig igång. Jag skulle inte vilja sätta mig på kammaren även om jag kunde det. Problem kan uppstå om jag inte hinner skriva. Det är skriva jag kan. Det är det jag har närmast mig själv. Liksom mina elever har det. Vi sitter i samma båt. Skriver jag inte själv blir jag tom. Då har jag inget att ge. Så det gäller att jag håller den balansen.
Sen har jag blivit en jävel på att läsa text, och det har hjälpt mitt skrivande, själva hantverkskunnandet.
6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?
Nej. Jag skulle ibland önska att jag var den där monogama litteraturnörden. Jag blir avundsjuk på alla som står i ett mystiskt, passionerat förhållande till någon författarikon. Och när de vaknar klockan fem på morgon med bultande hjärta och existentiell ångest, drar fram den tummade boken under huvudkudden och känner samhörighet och tröst. Men tyvärr, jag är alldeles för litterärt polygam och istället går jag upp och dricker ett glas varm mjölk.
7. Du och Marie Pettersson brukade uppträda med väldigt roliga saker på scen för en massa år sen. Finns det någon chans till reunion i framtiden?
Kul att du kommer ihåg det, Lina. Det var tider det! Då stod man på scen och sa runda ord! Ja jag vet verkligen inte om Clittoria Dickson kan återuppstå, jag har ju ett ansvar som lärare att föregå med gott exempel… Jag får väl fråga Marie vad hon tycker….intresset för att problematisera mans- och kvinnorollen har jag kvar. Men det är inte lika buskis längre. Och så har vi ju inte Club Ont längre. Vår lekstuga och experimentverkstad. Och var ska vi då vara?
8. Vad håller du på med för projekt just nu?
Ett romanprojekt. Vad säger jag inte. Jag funderar också på att skriva en bok om skrivande. Jag har samlat på mig rätt mycket material genom åren i synnerhet genom Skrivpedagoglinjen. Maria Brynge och jag har snackat om att göra något ihop. Fast frågan är om jag får tummen ur. Det vore himla kul, men samtidigt fastnar jag alltid i det skönlitterära skrivandet när jag väl får tid.
9. Vad tyckte du om Knausgårds ”Min kamp”-serie?
Snygg. Intensivt, lysande blå ögon. Jaså du menar boken? Den är lysande! Tänkte bara att jag skulle sexualisera och ikonisera honom och dessutom blanda ihop verklighet och fiktion sådär som man brukar när det gäller Knaus. Och sen reducera ett helt komplicerat verk till några enkla ideologiska ståndpunkter som man ogillar. Kundera skrev att en roman är polyfon till sin karaktär. En roman innehåller flera olika ståndpunkter. SAMTIDIGT. Annars är det ingen roman. Och ”Min Kamp” är bevisligen en roman. Detta blir ibland svårt i media, där tolkningen av ett verk blir till en headline: ”Min kamp” = mullig mansgris tar sig själv på för stort allvar, på alltför många sidor. Det är en aspekt på verket. En annan är att prosan är lysande i sin gestaltning. En tredje är med vilken kärlek och detaljrikedom huvudpersonen beskriver sina barn. Hur han tar hand om dem byter blöjor och städar. SAMTIDIGT har jaget en inre monolog om hur han tråkas ut av att gå hemma sina barn, han känner sig larvig och omanlig när han går på babyrytmik. Det tycker jag för övrigt är realistiskt. Han påminner mig om många intellektuella män med konstnärdrömmar som jag känt, som vet vad som är korrekt beteende av en man av idag, men som känner, gör eller vill något annat. Som pendlar fram och tillbaka i sin mansroll. Om de hade gått efter Knaus metod att skriva allt utan censurering, hade det blivit en liknande berättelse.
10. Vad är dina råd till folk som vill skriva men inte riktigt vet var de ska börja?
Egentligen tycker jag inte om råd. Jag vill utgå ifrån var och en. Men okej, det finns problem som är både mitt och många andras och det problemet heter: Börja! För att skriva måste man börja! Lär dig att dyka i. Helst med huvudet före. Du vill ju det. Du står där och ser ut över havet. Antingen så hoppar du i eller också inte. Gör det bara! Först är det kallt, men sen vänjer du dig och du börjar tycka om det. Du måste lära känna din tvekan, vänja dig vid den och veta att den är övergående. Därför måste du bada ofta. Det räcker inte med någon gång ibland. Du måste bada så ofta att du slutar tänka på vad du gör, och framför allt: vad andra människor eventuellt skulle tänka om det. Med andra ord: Skriv först! Tänk sen! Lär dig stå ut med att det blir dåligt. Du måste lära dig skriva dåligt för att kunna skriva bra. Det är många som skriver bra, rentav lysande. Men det är de som står ut med sitt dåliga skrivande som fortsätter. De som hamrar och hamrar, som tålmodigt bankar även när berget är som svartast, tills de hör ljudet av friskt porlande vatten – det är dessa människor som fortsätter och till slut skriver klart sin bok.
Nu ska jag gå och bada!
Facebook-sida