Lilla sommarintervjun: Nino Mick

foto: privat.
 
Nino Mick, född 1990, vann Svenska Mästerskapen i poetry slam 2013. Utöver estradpoetande är Nino aktiv hbtq- och BDSM-aktivist och väntar just nu på att börja serieskolan till hösten. Ett urval av hens dikter finns att tillgå i fanzinet ”Den orala revolutionen – ett litet sexualpolitiskt manifest” som går att köpa varhelst hen uppträder.
 
Jag känner inte Nino, utöver att jag öst beröm över hen i poetiska sammanhang, men i och med flytten från Göteborg till Malmö är ju chanserna att vi stöter på varann i framtiden goda.
 
 
 

1.Hur är läget?

 

När jag skriver det här har jag precis kommit tillbaka till livet efter lite sjukdom. Du vet kanske att det störtregnade över Regnbågsparaden i Malmö? Massor av människor verkar ha blivit sjuka efteråt. Jag har haft 40 graders feber, det var för jävligt. Det gick över fort i alla fall, men det fuckade upp mina Göteborgsplaner ganska rejält. Tror jag åker idag istället.

 

Jag bor ju i Malmö nu, nämligen, sedan en vecka tillbaka. Och det känns både väldigt bra och väldigt konstigt. Det tar alltid lite tid att landa ordentligt efter en flytt, till dess får jag stå ut med lite varierande humör. Jag kan hantera det. Bara sjukdomarna håller sig på behörigt avstånd framöver, fy fan.

 

Å andra sidan kommer jag gå runt och vara superglad idag bara för att det är väldigt gött att inte ha feber.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

Varmt? Lina, har du tittat ut genom fönstret de senaste dagarna? Sorgligaste gråaste sommarvädret! Så det kanske är perfekt för skribenters melankoli och arbetsmoral?

 

Annars har jag ett bra tips. Jag har en uppgift från en gruppsykologikurs som jag måste göra. Den har bidragit till så många dikter och texter den senaste veckan att jag snart får sätta kursledaren som medförfattare. Prokrastinering! Bästa grejen (för övrigt har vi faktiskt gått igenom prokrastinering i den där kursen).

 

Så om du undflyr skrivarplikten genom att bada kan du alltid skaffa något ännu viktigare som du behöver göra.

  

3. Vad är det bästa med att skriva?

Ett svar starkt präglat av känslan jag har precis nu: Det bästa med att skriva är symboler. Associationer, metaforer. En eldfluga kommer aldrig vara bara en eldfluga längre, den kommer med ett associationspaket som jag byggt upp i tidigare dikter. Ju mer jag skriver desto större blir verktygslådan, med zebror och drakflygning och segelflygplan och demoner och droppar och fingrar och gud vet allt. Jag vet inte om någon annan än jag märker det i full utsträckning, men det ger ett djup som jag lockas väldigt mycket av och tycker är vackert. Ord är kraftfulla på det sättet.

 

På mer generell basis så gillar jag att berätta, oavsett medium. Men det är ju inte ett lika roligt svar.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

Antologin från Serieskolan i Malmö, slutproduktionen 2008. Jag hittade den här i kollektivet när jag blev sjuk, och jag ska ju börja på Serieskolan till hösten, så det var spännande på många sätt att läsa den. De var väldigt olika varandra, och sjukt duktiga. Nanna Johansson och Sara Hansson gick på skolan det året. Fick mig att börja fundera på var jag kommer befinna mig om ett år. Gav mig också en för jävlig prestationsångest. Och massor av pepp och inspiration.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Jag väljer nog sällan var jag befinner mig när jag skriver, men det råkar oftast slumpa sig som att jag är ute, åker buss eller tåg eller sitter i en park, eller promenerar och pratar in ett slags utkast i telefonen. Jag skriver i flera steg och bearbetar texten allt eftersom, där det sista steget är att jag skriver in den i datorn hemma. Det är oerhört sällan jag sätter mig och tänker ”nu ska jag skriva någonting”. Det behövs någon slags rörelse. Då är det väldigt praktiskt att skriva på resande fot.

 

 

6. Fantisera om framtiden, var ser du dig själv om tio år?

Jag vet ju knappt vad jag ska tänka och tro om min tillvaro om ett år… Men okej!

 

Jag har lyckats fokusera mig själv någorlunda och är legitimerad psykolog. Jag jobbar halvtid, vart vet jag inte, kanske på Vuxenpsyk eller inom primärvården. Runt en kväll i veckan jobbar jag pro bono för papperslösa flyktingar (fast jag hoppas att asylpolitiken ska vara mindre världsfrånvänd och fucked up om tio år så att människor inte längre är papperslösa). Jag ritar normkritiska serier, kanske för Psykologförbundets tidning? Den skulle behöva lite normkritik. Jag skriver, men jag vet inte vad. Jag vårdar långvariga relationer med människor som känner mig och landar mig. Jag är modig och glad.

 

 

7. Du ritar även serier. Vad är det bästa med att rita?

Ritandet är så ursprungligt, på något sätt. Både sett till mänsklighetens historia och min egen. Och det är bara fläckar på ett papper, men så vips är där ett ansikte, en hand, en berättelse. Det petar på andra saker i mig, än vad orden gör. Och jag gillar att kombinera det.

 

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Det är nästan så att jag tvekar på om jag ska säga det, men de senaste dagarna har jag faktiskt tonsatt några dikter. Det finns lite olika musikinstrument i mitt kollektiv, men eftersom jag inte hanterar gitarr särskilt bra så har jag suttit vid en orgel… Väldigt speciellt. Allt låter lite kyrkligt, vilket ger ett smått absurt intryck när texten innehåller ordet ”knulla”.

 

Hur blir det då? Well, jag tror att texterna är min styrka snarare än musiken, även om det är häftigt att höra dem som sånger. Också häftigt med den nya arbetsprocessen. Jag har försökt skriva musik tidigare men aldrig riktigt fått något flyt i det, och alltid börjat med melodi och musik och låtit texten komma allt eftersom, men det blev ofta bara halvfärdiga saker. Nu utgår jag från texten och bygger från det, och plötsligt kan jag slutföra. Skön känsla.

 

Annars skriver jag mycket om Migrationsverket just nu, vi får se vad det kan bli av det. Och flyga, jag skriver mycket om att flyga.

 

 

9. Du är varken en han eller en hon, utan en hen. Trots att det är ett vanligt pronomen i andra länder blir många i Sverige helt rasande av det lilla ordet. Vad vill du säga till de som har problem med ordet ”hen”?

 

Så här vill jag säga:

 

Hej hej! Jag heter Nino, mitt pronomen är hen eller den. Vilket pronomen vill du att jag använder om dig?

 

Okej, så tänkte snacka lite med dig, för jag har hört att du blir helt rasande av ordet hen. Och jag kan faktiskt förstå det, till viss del. Vi är ju faktiskt båda två uppvuxna i ett samhälle där kön är två motsatta kategorier, dikotomier, och de allra flesta bygger hela sina liv och personligheter inom de där ramarna. Klart det blir förvirrande när nån kommer och säger att det är fel eller att det inte spelar någon roll! Men du behöver inte vara rädd, för det är faktiskt en jätteviktig princip att respektera andras könsidentitet och pronomen. Om du säger att ditt pronomen är han eller hon så kommer jag att respektera det och försvara det.

 

Och jag ville hälsa på dig, för det finns många som inte har träffat någon transperson, eller i alla fall tror att de inte har gjort det, för att de förutsätter att alla är cistjejer eller ciskillar (cisperson = inte trans). Men grejen är ju att vi är här, och vi kommer fortsätta finnas, oavsett vad du tycker om hen som pronomen. Vi kommer förmodligen synas mer och mer. Jag hoppas du kommer försöka förstå, respektera oss och våra könsidentiteter, även om det innebär att din världsbild förändras lite. Det kanske kommer ta tid, och olika människor har olika lätt och svårt att förändra sitt språk. Så länge du försöker och förstår att det är viktigt så kommer jag ha förståelse för om det blir fel ibland.

 

Vi ses där ute!

  

10. Du skriver mycket om sex och det är väldigt naket och ärligt, och du läser dessutom upp det på scen. Har det hänt att du blivit generad nån gång?

En av mina sexualpolitiska övertygelser är att sex måste vara talbart. Att stigman och tabun har bidragit och fortfarande bidrar till skam och självhat. Så det känns som ett privilegium och en seger att kunna använda scenutrymmet till att prata om sex, om det så är på ett problematiserande eller lustbejakande sätt. Det är också verkligen en genväg till starka känslor och associationer, så det är ett tacksamt ämne på det sättet.

 

Med det sagt, självklart har jag blivit generad. Jag är ju inte så taktisk heller. Det där med att känna av publiken kan ju vara en bra grej, och inte läsa fittsexdikten det första jag gör… Ändå är det ofta så det blivit. Och det blir ju oftast jättebra. Jag är väl mest rädd att de ska tycka att jag är vulgär. Men mycket kan förlåtas. Speciellt när det är konst. Att sitta i ett privat samtal med någon och berätta om sin sexualitet kan vara mer generande än att stå på en strålkastarbelyst scen och göra det för hundra personer. Det blir någon skruvad variant av kejsarens nya kläder, för publiken vet ju egentligen inte om det jag berättar är självupplevt eller inte. Är jag verkligen så naken som jag ser ut, där uppe på scen? Till slut inser vi alla att svaret på de där frågorna inte spelar så stor roll.

 

Läs mer om Nino Mick här.