”Som gör att jag älskar dig”

 

 

Något konstigt är det. Med KENT. Jag läste nyss Christin Ljungqvists bok ”Kaninhjärta” där varje kapitel inleds med ett citat ur deras stora musikskatt, och jag som kan alla skivor utan och innan njöt och längtade till ett tillslutet rum med enbart en skivspelare och hela samlingen i. Det var länge sen nu.

Och så var jag på Triangeln idag och gick förbi deras nya skiva.

Och det var tusen år sen jag köpte en skiva, man gör ju inte sånt nu för tiden. Inte ens Ane Brun, som jag dyrkar, äger jag en skiva av. Men KENT… Det kändes som en plikt. Jag gick in och köpte den. För så gör man bara, det finns inget annat.

Och som vanligt finns det ingen besvikelse heller. Jag lyssnar nu och förundras. Hur i helvete lyckas de jämt? Det är det konstiga. Framsidan är pisstråkig, måste jag säga. Men innehållet. Oj, oj, oj. Det är inte för inte som KENT är Sveriges bästa rockband, och självutnämnt sådant. Letar du efter sanningen? De har den.

 
 
 

Och så blev det sommar några dagar, och på några minuter ser man ut så här. Rödnost och flammig, visst är det härligt? Inte alls så mycket Los Angeles, men så har jag ju alltid varit mer av New York, när allt kommer omkring. Eller kanske London, om man pratar blekhet…

Häromdagen tvingade de ut mig, mina kulturtanter. Jag, Vilska och Lovisa A på Ribban. Diskuterande livets väsentligheter, lite läsande, och lite jobb för egen skull faktiskt. Tills datorns batteri sa nope. Ny dator var det ja. Framför allt diskuterade vi varför i all sin dar folk bor i Malmö. ”Där har de liksom inte det här!” sa Lovisa A och pekade ut över havet. Nej, de har ju inte det. ”Och så är det så kallt, och folk går in i varandra. Och måste sminka sig och klä upp sig för att gå på stan.” Ja, det är ett mysterium.

Älskar Akademibokhandelns anteckningsböcker förresten! Jag ska göra en liten kupp, som det heter nu för tiden, och skriva av del tre i min roman för hand, tänkte jag. Och sen in på datorn i steg två. Och när jag skriver av för hand ska jag skriva den i den här boken. Så högtidligt så, jag tänker att det kan göra något med språket? Har ni själva testat nåt liknande?

 

Citatet är förstås från KENTskivan… Jocke Berg alltså.