köpenhamn och överallt

Att komma till blogg.se-hemsidan gör mig alltid lika provocerad. I världen är det klimatmöte i Köpenhamn. Jordens undergång tycks nära, ifall inte vi rika snart kommer på att sluta köra bil, slutar tänka med plånboken närmast hjärtat, börjar ta ansvar och return to our roots.

I Sverige fascinerar regeringen genom att ge konstiga förslag om att sjuka ska ut i arbete; man löser tidigare års sosse-slapphet med svidande piskrapp och oövertänkta lagar.

Men på blogg.se har man inga såna perspektiv. Här görs enbart reklam för inlägg där de heliga ämnena behandlas. Det vill säga det rör konsumtion, senaste vampyrfilmsvågen eller kändisars bikinikroppar.

What a wonderful world.

Själv skriver jag om poesitävlingar jag är med i och funderingar jag har haft. För det mesta inget vettigt alls kanske. Men jag tycker jag får brusa upp ändå, tydligen. Det är väl det där som Göran Hägglund pratar om; verklighetens folk vs kultureliten. Jag påstår gärna att jag tillhör kultureliten, med tankarna på Lovisa Eklunds dikt om skalan, veteranesteterna, ”i hur många led kan man egentligen dra det?”

Och där blev med ens min blogg en så intern företeelse att ja, jag förstår att blogg.se inte kommer att välja det här inlägget att göra reklam för på sin hemsida…

 

Slam i Köpenhamn igår igen. Jag vet inte varför alla mina poetkompisar i Malmö inte tycker det känns lika spännande, exotiskt och fantastiskt att åka dit som jag gör. Åkte alltså själv. Stressgick svettigt till tåget och kände mig mobile och flexibel, internationell och allt vad det heter. Utan mascaran som mirakulöst försvunnit någonstans i lägenheten, men med skinande ceriserosa läppar.

Malene var där, på stationen och i publiken, påhejandes med lilla anteckningsboken för idéer att slå rot i. Det goda lilla hjärtat som även kunde fungera som tolk. ”Det syns jeg er godt”, sa jag och hon klappade mig på axeln och tyckte leende att jag var duktig.

 

Mindre startfält och mindre publik, det blir väl så när det är både december och klimatmöte på samma gång. Min nervositet slumrade. Inser att den känsla av förutsättningslöshet som infinner sig när jag tävlar här är stor anledning till att det går bra för mig. Visst blir man sugen på att vinna tusenlappen, eller som det var nu: 800, i danska kronor.

Men det är inte det som styr mig. Jag är mest glad att vara där, tycker det är mysigt med all danska och alla nya poetansikten runt omkring mig. Spännande att försöka slipa sitt uttryck för att nå fram, trots språkbarriären, och beröra. Roligare när någon säger på danska efteråt att han uppfattar mig som mycket intensiv.

Att de ger mig höga poäng tycker jag ofta är förundransvärt, och jag ställer mig förvånande till att jag går till final. Kniveggen är inte så skarp mot min strupe som den med största sannolikhet kommer att vara i Gunnars vardagsrum på lördag. Och det är så befriande skönt, jag önskar att det alltid kunde kännas så här.

 

Borde väl skriva mer om tävlingen som sådan och varje person, eller åtminstone de som gick till final. På bilderna ovan ser ni dem: han med långt skägg var hemskt bra och efter första dikten min tippade favorit som vinnare. Jag filmade hans andra dikt, ska se om jag kan lägga ut den på youtube när jag hittat vad han hette…

Filmar annars mest för att i efterhand kunna lyssna och ta till mig språket. Ingen aning längre varför jag är så ambitiös med att lära mig det. Men det är jag tydligen.

Och så tjejen: Kim tror jag bestämt hon hette, kände igen henne eftersom hon var konferencier i första tävlingen. Arg och utåtagerande, även en av hennes dikter filmade jag. Forsande ordströmmar med eftertryck.

 

Även en kille i startfältet borde nämnas, som gick utanför det klassiska. Satt i ett hörn på golvet och improviserade fram en situation. Eller klängde sig fast vid micken och såg hög ut, och hotade publiken med att han skulle slå ner och råna dem om han inte fick prispengarna. Läskigt obehagligt och underhållande på samma gång. En intressant lek med gränserna. Man skulle kunna dra paralleler till en bombman som uppträdde på SM i Malmö 2003. Han gick förvisso så långt att lokalen fick utrymmas och en väska genomsökas noga av polis.

Jag pratade med den danske killen och hans kompis efteråt, de tipsade om en scen vid Västerbron som jag borde ta mig till. Jag gillar hur min enda referens till Västerbron kommer ur Laksos gamla låt.

 

Sen var Irmelin HC Prehn hemskt underhållande som konferencier. Ville jag också ha sagt.

 

Inför sista dikten sa jag ”No må jeg läse fra mitt papir, for di at jeg har drocket mejet bir”

Jag tyckte själv det var lite skoj att jag rimmade. Fast någon röst skrek att det var tyska.

Sen läste jag den urbota gamla dikten om att ”jag måste fråga dig nu / för vi kanske dör imorgon / vill du äta middag med mig?” Som slutar med att jag har hört att man ska ta för sig och leva i nuet, med argumentet att dagarna är räknade. ”Så har jag hört / men det har nog inte du.”

 

Som min syster Sofia säger; ”dont play the game; – live the life!”

Jo. Men om man är ensam om det då? Då är man ju ändå förloraren, inte sant? Även om man är den som gör rätt.

 

Och som ni märker: här skrevs det varken om klimatmötet eller om den sjuka regeringen. Fast att jag faktiskt följer det någorlunda ingående. Jag vill ändå hävda att min blogg ger mer än modessorna. Är det så? Tala gärna emot mig.