Här först lite bilder från Kafka den 27/10:
Ulla Lundegård är en underbar poet och underhållare från Växjö som få känner till. Gå och se henne om du har chansen! Jag ska höra om jag får lägga ut filmsnutten på youtube… Den här gången var det mycket jag aldrig hört innan. Men samma satiriska ton som gränsar sådär härligt till ”för mycket”, med ämnen som skönhetsideal, feminism, sex och Freuds vara eller icke vara.
Den här kvinnans nacke var i mitt blickfång under första halvan av kvällen (jag bytte plats sen när jag hittade Lovisa Eklund). Att studera publiken är ett nöje under Eslövs-seanserna, det får jag säga, ibland lika stort som dikt- och musik- lyssnandet… Den här frisyren har jag inte sett nån ha på tio år. Men hade jag haft en sån nacke som den här kvinnan, så hade jag också övervägt.
Karin Tidbeck, författare med coola kängor. Hon läste två noveller, båda med inbyggda dialekter. Kanske det krävs att man har nåt visst när man läser så långa texter? Hon gjorde det hur som helst bra.
Ibland skrattar även Andreas. Tro det eller ej.
– Jag antog din utmaning, sa Paul. Men jag hann inte. Jag gav upp igår kväll.
Min utmaning var (och är, alltid) att skriva nytt.
Istället blev det 2*Paul och en overhead i bakgrunden med powerpoint över hans liv. Ett farväl till Eslöv, och jag hoppas det inte är tal om något längre uppehåll överlag.
Jag filmade när han läste om sina tjejer. Lite Paul är alltid bra att ha när det blir dystert.
Kristian Svensson, fy fan va jag blir nervös. Gatsbyfinalen…
Trubadurkillar; vi diskuterade det i bilen hem; har olika mål här i livet. Vissa vill bara spela gitarr och skiter egentligen i texterna. Vissa är egentligen poeter och var gitarren kom ifrån är lite mer ett mysterium. Alla gör det mer eller mindre för att få tjejer. Kristian har tjej. Och är grymt bra på det där med texter. Jag är som sagt; nervös…
Kvällens stjärna var unga Evelina Bramstång, vinnare av Lilla Augustpriset 2007 och nominerad även i år. Jag kände igen henne från att hon varit i publiken tidigare, så det var extra skoj när hon presenterade en av dikterna hon läste som ”en jag skrev när jag var här på Kafka”. Evelina har sjukt cool stil också, eller hur? Inte konstigt att kamerablixtarna var som galna…
Slutligen: jag kan inte fatta att jag missat Andreas röda foder i jackan?! En sann vampyr.
Biltur hem med Paul, Lovisa, Kristian och hans tjej (jag minns inte vad du heter, förlåt!). Vi pratade om den där fjortisfesten, så nu måste den bli av.
Sen sist har jag även varit i Växjö. Det blev inga bra bilder av det direkt. Får räcka med det här, som dokument över en trevlig kväll som innefattade både fika med Thea och vin och grönmögelost med Ola.
Så här stort blev brödet.
Ja, det är så stort som det ser ut.
Ny rubrik!
Så var det då 3.
Ska det vara uppdatering, så ska det.
Förste älskaren, (hjärtkudden) ålder 17.
(Eller vänta, det här fotot togs ju igår?…)
Idag hittade jag det här lövet. Det är så stort som man kan tro. Och det sitter på min vägg med hjälp av tejp, får se hur länge det går.
Jag upplevde ett lyckorus på jobbet idag.
Och det är väl rent statistiskt inte så ofta det händer?
Den här tiden på året är enligt mig den bästa. Löven som faller, luften som är hög och klar, mörkret som faller tidigt på kvällen, gör det skumt och julkalendermysigt med gatlyktor och bussar, folk som är ute och går med sina hundar. Dessa plötsliga dofter av vilda äpplen. Alltså, det är en underbar tid för en reklamutdelare!
Visst, jag var arg på min chef den första timmen. Han skickade ut mig utan karta, jag var rädd att köra vilse och förbannade mitt dåliga lokalsinne. ”Logiskt”, är min vanligaste fras just nu. Och den ska sägas ironiskt, hårt, som om något är logiskt i denna stad, bland alla gator som är ett jävla virrvarr. Men återigen:
mitt i allt jävlar och cykelstyre som skär in i huden
så lycka då, alltså!
Jag tänker inte jaga det logiska i detta.
Nöjer mig med att jag njuter av att svettas på en cykel när luften är så här.
Barndomens fotbollsträning och livet är så stort och vackert.
Ungefär lika logiskt som att jag tänker Å vad världen är vacker när Tomas Alfredsson filmar joggingrundor med gatlykor och tråkiga radhus i ”Låt den rätte komma in”.
Jag vill leva nu.
Jag är glad att jag lever nu.
Sådär:
tillbaka till kommentarerna till Morgan. Det blir nog det sista jag gör denna kväll. Eddy Izzard får vänta.
Facebook-sida