Grannarna

 

Det är en familj med hörbara problem. Inte bara det att de bråkar dagligen. Och då menar jag inget smågnabb. Gärna med dörrar. Gärna klockan nio på morgonen. Det finns även ett litet barn som skriker helt otröstligt till och från. Till pappans gormande.

Plus en liten flicka som vuxit upp med mammas och pappas återkommande inbördeskrig som självklar bakgrundsmusik, och dessutom tycks vara i trotsåldern. En högljudd sådan förstås. Vad annars? Utanpå dörren hänger hennes overall med stövlar i. Den brukar skrämma livet av mig då och då.

Jag kan ju ta på mig öronproppar. Jag behöver ju inte tjuvlyssna. Jag kan välja att höja min musik lite, gotta ner mig i soffan/sängen och njuta av att inte ha det som dem.

Mannen med hatten säger att han inte misshandlar henne. Jag var nämligen lite orolig över det i början. ”Hon har ett sydafrikanskt temperament”, sa han. ”Och han är ren ilska. Trots bråk hittar de jämt tillbaka till varann igen. Men; de borde förstås inte bo i lägenhet.”

Jag instämde. Men har efter fem månader här börjat undra över om detta är något de själv kommer att komma på? Och jag har trots allt börjat se dem som ett pittoreskt och lite roande inslag i vardagen. Att gå ner och påminna om lyhördheten känns inte nära till hands.

Jag skriver om det på min blogg istället…