Jag hade hoppats på fler skrivpedagogjobb i höst, det hade jag.
Men i dessa inflationstider får man nog vara nöjd med vad man får. Nyligen hade jag ett jätteroligt responsjobb, en kvinna som skriver kortnoveller. På bara några sidor lyckades hon både måla upp ett gripande scenario, en värld och karaktärer, och skapa en berättelse som stannade kvar i mig efteråt. Mycket imponerande!
Det är kul, detta att få ta del av andras texter. Att fundera över vad som fungerar och inte fungerar, och sedan pedagogiskt och peppande delge det. Vad är det som blir bra här och varför? Ibland är det lockande att komma med råd; hur hade jag själv löst den här situationen? Men det försöker jag hålla till ett minimum. Det är ju inte min text. Och skribenten bestämmer själv vad hen tar med sig av responsen. Men min spegling av texten, min läsning, ska kunna hjälpa skribenten att omarbeta så att texten blir sitt bästa jag.
Ofta går man ifrån ett sådant responsjobb med nya tankar kring sitt eget manus. Det kommer liksom på köpet. Undrar om det är så för psykologer? kommer jag på mig själv med att tänka. Att det är lättare att se de brister andra har, än sina egna.
Skrivandet är verkligen en psykologiskt omvälvande sysselsättning. Jag är nog bättre på att skriva än på att leva många gånger. Att lära av misstag, att förkasta och komma in på nya spår, att ta till mig kritik och göra om, göra rätt. Går det att ta med sig det här terapeutiska ut sen? Kanske ändå. Det manuset jag jobbar med nu har haft en klar terapeutisk funktion för mig. Eftersom det har sin grund i det självbiografiska är det verkligen mig det handlar om, eller en skönlitterär version av mig eller vad man ska säga. Och jag har verkligen behövt skriva om den här kärleksrelationen för att få tag i: hur var den egentligen? Vad var bra, vad var inte så bra? Är detta mönster hos mig? Var kommer allt det ifrån?
Det är läskigt att hålla på med texter som är självutlämnande. Inte så mycket för egen del, där känns det som att jag vänjer mig under den skrivande processen. Men för att man lämnar ut andra. Det är klart, även de blir skönlitterära versioner av sig själva. Något annat går ju inte. Men vad kommer de själva att tycka? Det kan göra mig sömnlös. Jag kan fundera hur mycket som helst över hur man ska göra med det. Är andra författare också så här? Hur mycket samvete ska man ha, när man känner att det blir så himla bra litteratur av det?
I det här läget är det ändå ganska lugnt. Manuset är inte klart, jag har inget förlag för det, allt är fortfarande i sin linda. Jag har tid på mig att fundera. Kontakta folk, förbereda dem.
Vad händer med den erotiska då, undrar ni? Jodå, Blötdjur är på korr nu. Jag har sagt till min förläggare att jag inte får lov att titta på den igen, utöver granskning av korr då förstås. På bokmässan gick jag fram till Vertigos monter och bad Alexandra om ursäkt. ”Det är inte många ändringar! Men jag har liksom gjort ändringar!” I ett läge när det inte skulle göras fler. Alexandra skrattade och sa att det var helt lugnt. ”Det är ju din lilla bebis.”
Och så är det. Och precis som med bebisar får ni vänta ett tag på nedkomstdatumet. Men: den som väntar på nåt gott…
Facebook-sida