Ett av mina nyårslöften inför det nya året är att bli bättre på att läsa nyheterna. Ja, jag har också blivit en sån där uppgiven jävel stundtals, som blir ledsen av att se hur det går åt helvete med så mycket. Framför allt på hemmaplan just nu, även om krig och svält och Trump förstås är en on-going shit show… 2026 är det valår. Man är nervös, men faktiskt också lite hoppfull. Folk måste väl se nu, hur kasst den här regeringen har skött allt? Inte något bra kan jag komma på att de gjort. Och nu skickas människor ut ur landet, som rotat sig och bidrar till samhället, precis så som det hävdades att man skulle göra. Nej, vilka jävla rasister vi har vid makten, va?
Forsells son visade sig vara med i en sån där ”sportgrupp”, som förbereder sig för ett stundande raskrig, och inte väjer för att misshandla oskyldiga människor på stan. Forsell, som själv öst galla över föräldrarna och hur det faktiskt är deras ansvar när det går snett för deras barn. Det borde fått mer konsekvenser än det fick. Men så är det återkommande, därav uppgivenheten stundtals. Vi borde protestera mera. Detta är våra ledare, som vi röstar fram. Tänk på det inför nästa val. Vilka ska vara våra ledare?
David Lynch dog. Så började 2025. Vi påbörjade ett projekt, jag och Joel, att se alla hans filmer och serier. Det pågår fortfarande, vi har tagit en paus. Ett annat projekt som påbörjades i år, för mig, var att läsa Utvandrarsviten. En bok kvar, jag började lite sent. Men vilken grej! Alla borde läsa dem. För att fatta hur det såg ut i Sverige på 1800-talet. För att fatta vilken resa många gör när de lämnar sitt hemland, för att kanske aldrig vända tillbaka.
Vi var i Finland och hälsade på Emmi! Det var kallt, men roligt. Vi var t ex på en jättespännande lönnkrog som inte syns från utsidan. De hade 30talskänsla, låg belysning och supergoda drinkar.
2025 var också året då jag flyttade ihop med Joel. Det kändes väldigt självklart att göra, även om det inte var lätt att skiljas från min lilla lägenhet på Möllan, som jag haft sedan 2011. Att städa ur den var en fin process, ett långsamt farväl, och jag passade även på att rensa lite bland mina saker. Nu har jag mitt stora skrivbord här, och det blev ett annat sorts vardagsrum. Först häromdagen fick vi ordning på läshörnan igen, nu vid granen, och det är mycket kvar som ska upp på väggar och så. Men vi orkar inte hetsa med det.
Jobbmässigt: vad jag har jobbat i år! Inte konstigt att det behövdes en liten paus nu i december, från skrivandet. Först blev jag överlycklig när jag fick ett deltidsjobb på strax över 50 % på ett Ica i stan. Jag jobbade visserligen lite för mycket för att hinna med skrivandet alla gånger. Men kom in i det, tyckte jag. Då blev jag oväntat av med det! Kommer inte gå in på detaljer, kanske främst för att jag inte tyckte att jag fick någon vettig förklaring till varför jag inte fick vara kvar. Det var en provanställning så de behöver inte ge det. Men sorgligt kändes det, då man fått vänner där och så. Ekonomiska tryggheten, den kommer och den går. Och jag har aldrig blivit så dåligt behandlad på en arbetsplats. Så med det i bakhuvudet är det samtidigt lätt att inte sakna det. Vi har till och med slutat handla där.
Nu är jag extra på Akademibokhandeln igen, och där trivs jag som fisken i vattnet. Håll tummarna för att jag får vara kvar!
Jag fick två veckor i Aten, från vistelsestipendium utfärdat av Författarförbundet. En underbar terasslägenhet, där jag först var en vecka själv, sen kom Joel och var där med mig. Det var mycket jobb, men också en del semestrande ihop. Varmt som fan, jag fick användning av årets kanske galnaste inköp: Shakira-Shakira-linnet… Vi åt god vegansk mat, vandrade omkring, åkte till en ö, dödade kackerlackor (jag!), gick på museum och såg Akropolis, med mera. (Keps från VKIFs 90årsfirande! Det var ju också tidernas fest.)
Jag hade tagit med mig Cypernmanuset för att påbörja redigering efter de stora ändringarna jag gjort, och även Thérese Granwalds handbok i kreativt skrivande, fortsättningsboken. Den fick mig att inse att jag behövde göra större ändringar än jag trott. Det här drar åt spänningsroman nu, och då finns det faktiskt vissa förväntningar… Arbetet blev intensivt och utmanande, och när jag blev av med Ica-jobbet där på höstkanten, var det på sätt och vis en välsignelse för manuset: jag kunde ge den mitt mer odelade fokus. Blev inte klar till årsslutet, men så gott som. Nu i dagarna kommer jag ta upp det igen och det handlar främst om att få till de sista bitarna så att de blir lika bra som de andra delarna. Sen blir det testläsare, och så småningom förlag – där håller vi tummarna igen!
Jag höll också på med ett diktprojekt, som jag har haft en del läsningar med på öppen scen-tillfällen och ett gig i samband med ett poetry slam. Det har varit bra att tvinga sig till såna situationer, för att omarbeta, för att det ska växa fram. Det handlar om att växa upp på gård och lantbruket som sådant. Men också annat. Jag hoppas bli klar med det också under det kommande året.
Och så har jag lovat mig själv att plocka upp ett visst kärleksmanus från förr. Mastodontromanen, som jag så ofta tänker är det bästa jag skrivit; den ska bara hitta sin slutgiltiga form först… Ni vet! Man ser guldet och de gröna skogarna skymta där i horisonten.
På det privata planet har jag märkt av mer och mer tecken på att jag går in i förklimakteriet. Jag kände delvis igen mig i ”Alla fyra”, årets stora snackis av Miranda July, som vi läste i vår slumrande bokklubb/delar av klättergänget. Framför allt är det konstigt med hormonerna, och ett annat löfte är att ta tag i det och försöka få hjälp, om det går. Det är konstigt att åldras. Ibland känner jag igen mamma från uppväxten, när jag var cynisk tonåring och hon grät till var och varannan film vi såg. Jag tyckte det var så pinsamt! Nu är jag själv där.
Vi såg ”Sopranos” och det var också en av årets stora kulturupplevelser. Herregud!
Vad har mer hänt under 2025? Min bror och hans tjej fick en bebis, och jag blev faster för första gången. Och under 2026 kommer jag bli moster igen. Snart kommer alla mian syskon att ha barn. Det blir både härligt, och lite oroväckande inför framtida sammankomster, hehe…!
Bild från när vi var på Tutankamon-utställning, jag och mina systrar, i Hyllie.
Bild från när jag blev röd i ögat och det såg läskigt ut fast det var inget farligt.
Bild från när vi var på punkfestival på Tomrummet.
Och när vi var på ganska misslyckad matfestival i Västra hamnen, men hade kul ändå.
Och så var vi i Linköping och firade påsk (nej, inget ligger i ordning i den här krönikan). Här är jag vid rökstenen.
Min mamma fyllde 70, och vi firade med att gå på restaurang allihop i Mölle. Det blev en himla fin dag, fint att få rå om mamma i några timmar så där.
Också året då jag äntligen såg ”Total recall”, med den fantastiska äckliga bebisen/gamla gubben som skjuter ut ur magen. Effekterna var bättre förr, på många vis.
Joel fyllde 35. Vi klättrade lite på väggar. Åkte till Mölle igen och hängde med mamma en heldag. Vilken sommar det var ändå, även om jag tyckte det blev för lite Glimminge plantering i slutändan. Vi blev sjuka också. Och Joel bröt ett ben i foten och kom på att han skulle sluta på sitt jobb och börja plugga till nåt annat. Så inget ont som inte för nåt gott med sig.
Vi såg en massa teater. 2025 var året då jag både läste ”Mästaren och Margarita”, tänkte att den skulle passa bra som teater, OCH såg den som teater i Helsingborg. Och trots hög konkurrens från bl a Bjärnum stadsteaters ”Kontrabasen” med Fredrik Gunnarsson, Malmö stadsteaters ”Vildanden”, ”Hungerstenarna” (Henrik Bromander) och ”Århundradets kärlekssaga” var det årets teaterupplevelse. Jävlar i min lilla låda!
Och det här är kanske årets bokupplevelse?
Även om det förstås är hög konkurrens även där, från nämnda utvandrarsvit, men också från Mats Strandbergs ”Musan” och Margaret Atwoods ”Tjänstekvinnans berättelse”. Helena Dahlgrens ”Döda drömmars ö” var också en mysig ungdomsbok där mitt i sommaren! Och Petra Mölstads diktbok ”Landskapskynnen”. Jag läste 45 böcker, om jag räknat rätt. Olika längd. När man ser i flödet känns det lite, men inte så illa pinkat ändå, tror jag.
Min novell kom inte ut i år, utan ni får vänta lite mer på den. Men den som väntar på nåt gott, va?
Lite klättring i Kjuge med Lisa Z och familjen.
Hennes diktmanus var ett av de manus jag läste för andras räkning i år (även om det inte sker nåt pengautbyte mellan så nära vänner såklart). Jag har haft en del skrivuppdrag också i år, även om det varit mest inkomst från brödjobb, och nu på slutet även i form av lite sålda fonder. Man gör vad man kan för att få det att gå runt. Det är roligt och givande att läsa andras manus, även om det också tar tid. En balansgång.
Ozzy Osbourne dog. Jag hade nog inte reflekterat så mycket över det, men nu råkar Black Sabbath vara Joels favoriter, så då såg vi lite klipp och det kändes lite melankoliskt, större, än det annars skulle ha varit.
Skrivdag med Vilska.
Till och med Ariel Held fick sig ett litet gig mot slutet av året, när vi pratade extremlitteratur på Page 28. Med Saga Becker och Alexandra Nedstam.
En bekant drabbades av hjärnblödning. Chockartat svävande mellan liv och död. Nu verkar han vara tillbaka, och hade turen att det inte drabbade personligheten.
Inför det nya året hoppas jag på lagom med jobb. För var det något jag lärde mig i höst så är det att jag inte kan jobba mer än 50% på ett brödjobb. Och kontrakt på ett större projekt, vilket det blir får vi se! Men just nu känns det som att jag har mycket på lager.
Eventuellt blir det också ett nyårslöfte att påbörja läsningen av Stephen Kings ”Dark tower”-serie? Det kändes i alla fall som en lockande tanke häromdagen. Och edit: bäst i år var väl ändå ”Mästaren och Margarita”? Men Yvesands läste jag på en dag. Jävlar va han är imponerande. Ser fram emot att se mer av honom.
Och så röstar vi bra, va? Snälla.
Facebook-sida