Ibland är det bara dags att fly staden för mer natur.
Det gjorde vi igår. Jag, Lisa Z och hennes vän Sofie åkte ut till Kjugekull vid Kristianstad. Det är ett stort skogsområde, där det även finns fina stenar att klättra på. Lisa och Sofie är vana klättrare sedan tidigare, medan jag faktiskt bara hade klättrat en gång i mitt liv; 2003, när jag gick i Glimåkra. Jag minns den klättringen som både väldigt spännande och roligt, samtidigt som det var förenat med total dödsångest. Men Lisa tog med sig ett par av Henriks gamla klättringsskor, ifall jag skulle känna för det. Och jag tog med mig block och penna, ifall jag skulle känna för det.
Det var dock inget som någonsin lämnade ryggsäcken.
Igår klättrade jag!
Det gick inte alltid. Men ibland gick det väldigt bra. Att klättra är fortfarande förenat med ett visst mån av dödsångest, tycker jag. Men så mycket roligare när en klarar av det! Mitt ex Lelle har jämfört klättrandet med romanskrivandet. Det är kämpigt och det känns som att lyckas med det omöjliga. Du får leta och avfärda vägar för att nå toppen, och ibland gäller det att satsa stort, med benet högt upp i luften för att nå nästa platå.
Bara psyket sätter gränserna. (Och ja, vi hade matta under, ifall vi skulle falla.)
Det kan tyckas omöjligt, med bara några skrevor att sätta fötterna på.
Det ingår att misslyckas ibland…
Men just den här stenen klarade jag faktiskt, efter några försök och ett avbrott för matsäck emellan.
Sofie och Lisa försöker tyda i boken var vi är någonstans. Alla klättringsstenar finns utmärkta, de som klarat av dem får bestämma namn. Vilket ger alla möjliga lustiga varianter, som ”Doktorn kan komma”, ”Aborren” och ”Snusk”.
Det här trädet gick också att klättra i. Eller hänga tag i ena grenen med händerna och sparka upp benen och knipa om. Det gjorde jag utan matta under. Hade varit hyfsat korkat om jag knäckt ryggen på det.
Fullt med djur att prata med också! Här en skitstor snigel, som snabbt flöt ut och kröp in i sitt hus när jag kom.
Den här klarade jag. Både framifrån och från sidan. Tänkte bara säga det. Med guidning och pepp från Lisa och Sofie.
Kan jag klara den här? Ja, det kunde jag.
Lisa som en groda på väggen. Längst ben, och mest erfarenhet.
Kissa i skogen!
Så jävla underbar dag, och jag vill snart ut igen. Funderar också på att börja klättra mer regelbundet. Det finns ju väggar i stan, och massor av saker att lära sig. Tack Sofie och Lisa för vackra bilder!
Den här tog jag själv, i bilen på vägen hem. Rapsen lyser gul. Några små skurar, men annars var himlen blå, vi hade tur.
Facebook-sida