Funderingar i december

December är verkligen en månad av många känslor. Så har det varit för mig de senaste åren. All reklam runt omkring en skriker ut att kärnfamiljen är det enda rätta, och om inte det så åtminstone parförhållandet. Käääärlek! Tonvis av romantiska komedier utspelar sig i juletid eller väver in julscener för att få till den rätta touchen av hjärteknip. Och jag tycker egentligen om det. Det är bara inte en verklighet jag själv lever i. Jag har ingen kärnfamilj och jag har oftast inte en lycklig parrelation. Jag känner mig ensam i december. Även om jag har en ursprungsfamilj, en stor släkt, och vi brukar ha det mysigt under julen. Det är liksom en känsla av melankoli som dyker upp då och då, hur man än gör.

Häromnatten vaknade jag klockan fyra av den värsta av smärtor. Den värsta av smärtor i min värld är ischias. Falsk eller verklig, det spelar mindre roll just då. Den hugger till längst ner i ryggen och strålar ut i rumpan, benet, det är fruktansvärt. Jag ville bara att det skulle släppa förstås, att låt mig somna om. Jag vankade, jag googlade, jag grät lite grann. Till slut var det en övning som fick det att släppa, och det var att ligga på mage och trycka sig upp med överkroppen på händerna. Sen smörja in med tigerbalsam, och då kunde jag somna om. Men det är verkligen en smärta jag är rädd för. Dagen efter ringde jag vården, och nu har jag tid hos sjukgymnast. Usch. Är det så här det är att fylla fyrtio? Kroppens långsamma men ack så säkra förfall. Det har börjat.

Avslutningsvis lite bilder från Bokens dag. För nu lät det som att mitt liv är skit, och så är det ju inte! När jag kollar på adlibris ligger min bok högt upp på listan av Mest sålda poesi just nu. Och det kommer hela tiden fina omdömen från när och fjärran. Jag är så glad att min bok verkar nå ut till folk! Och nyligen fick jag också ett stort stipendium från författarfonden, vilket förstås kommer att lösgöra tid för skrivande även nästa år. De där uppe vill att jag ska fortsätta skriva. Det betyder mycket. Och jag har många olika projekt på gång, skrivandet känns lika kul som nånsin förr. You’re gonna see more of me.

Min moster Beth, fångad i publiken.

Ida och Charlotta på plats backstage. Ida jobbar inte på Konsai längre, men hon var min redaktör på både ”Vänligen bygg inga berg” och ”Aldrig ensam”.
Historikerna Roger Johansson och Inger Lindstedt i samtal med moderatorn Åsa om deras böcker om Malmös historia.

Göran Rosenberg.

Eija Hetekivi Olsson.

Åsa och Liv Strömqvist. Hennes bok ”Inne i spegelsalen”, om synen på skönhet genom tiderna, kan jag verkligen rekommendera. Rättare sagt den enda jag läst av de deltagande böckerna den här dagen. ”Jag har typ läst allt av dig”, som jag fick sagt till henne backstage. Hehe!

Åsa Sandström från ABF var en av de utmärkta moderatorerna som ledde dagen. Den andra var Rakel Chukri från Sydsvenskan.

Malmö Opera visade smakprov från repertoaren, här ”En kväll med Thalia”.

Andrzey Tichy om sin bok ”Renheten”.

Rakel Chukri.

Jaja, det är min blogg. Rimligt att bilderna på mig är större och fler, eller hur? Hehe. Sen att jag kanske borde valt en annan behå under den här klänningen? Nåja. Man kan inte tänka på allt.

Responsen från publiken var faktiskt överväldigade. Jag kände att det blev bra. Och sen fick jag ju bevis på det efteråt, när kön var galen till att köpa min bok! Vi sålde 90 böcker. Inte så illa pinkat, minsann. Många var kunder från Malmborgs som sa ”känner du igen mig?” Och det gjorde jag ju.

Vilken jävla backdrop, va?

Klas Östergren.

Det känns som att jag log hela denna dag. Från hjärtat.

”Vänligen bygg inga berg” talar verkligen till många, det förstår man. Aldrig har jag haft så roliga samtal med läsare och framtida läsare.

Mitt lilla crew på plats, bestående av från förlaget i Stockholm: Ida och Charlotta. Och så Vilska från Malmö.

Alla bilder ovan är tagna av Urszula Striner, utöver det på Ida och Charlotta backstage, det tog jag.

Slutligen ett försök till gruppbild från first row:

Tack för att jag fick vara med om denna dag!

Hemma på Bjäre en tur i början av veckan; nu är min syster, hennes italienare och deras son hemma. Och det är lika mysigt som alltid.

<3

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.