Mitt hotell var inget lyxhotell, det ska man inte beskylla det för. 2010 är telefonen. Kylskåpet slutade som sagt fungera och fick bytas ut. Förmodligen kan detta härledas till att ena vägguttaget var trasigt. Någon hade böjt till metallgrejen överst för att få in sin sladd (uttagen skiljer sig lite grann i Frankrike jämfört med t ex i Sverige. Min datasladd hade som tur var ett hål för den utstickande metallbiten. Men andra större kontakter kan utgöra problem.). Båda uttagen vid kylskåpet behövde helst kunna användas, det förstod man, eftersom en vattenkokare stod placerad precis ovanpå. Och underdelen till den var inte möjlig att flytta på. Den stod dessutom placerad framför ett skåp, där safetyboxen fanns. Någon hade inte riktigt tänkt till.
AC:n funkade bra. Vilket var skönt, eftersom det under hela vistelsen var väldigt varmt (26-35 grader). Jag ändrade på den fram och tillbaka, det var aldrig något problem. Det enda problemet var väl att den lät. Som en AC brukar göra. Och eftersom hotellet var väldigt centralt, vilket jag ju tyckte var trevligt, lät det en hel del från gatan också. Även med fönstret stängt. Sarah hade gett mig tipset att ta med både ögonmask och öronproppar. Något jag kan rekommendera vidare. Ögonmasken var användbar eftersom lampan i taket (javisst, här slutar det aldrig med egenheter) med jämna mellanrum blinkade till. Eftersom jag hade klagat så mycket redan, på dålig städning och på kylskåpet och på att jag inte fått mer te, och senare på att internet för en dag slutade fungera), orkade jag inte vara jobbig och klaga på detta också. Ögonmasken funkade bra.
Här tyckte jag att min axel var fin.
Solskyddsfaktor 50 köpte jag på Kastrup. En tjock kräm som visade sig vara riktigt bra. Jag brände mig inte alls! Blev bara brun. Sista dagen glömde jag smörja in mig, och det visade sig med en gång i form av rodnad. Lite trist ändå, att min kropp tydligen inte har något eget skydd alls.
Toalettfaciliteter skulle vara inkluderade, stod det. Men det saknades ändå schampoo och balsam. Första dagarna tvättade jag mig med duschkräm i håret också. Sen köpte jag till slut en stor flaska 2-in-1 med persikodoft. Då var det som att städerskan vaknade till. Nästa dag stod det en liten flaska schampoo till mig, minsann.
Tisdag, och nu var det dags för den där Buttes-Chaumont-parken. Det såg ut att bli fint väder, hotellpojken sa att det skulle bli fint och väderleksrapporterna också. Dessutom var det svalare än måndagen, lite i alla fall, och de lovade varmare redan nästa dag och framåt. Så, jag gav mig av.
Först en frukost på Amerikansk frukost-stället i Marais. De serverar amerikansk frukost dygnet runt, och jag tänkte att det kunde vara bra att bottna med. Kan dessvärre inte rekommendera stället, man fick väldigt lite för pengarna. Även om pannkakorna var mycket goda. Och killen som serverade dem söt.
Det här med att man måste äta hela tiden, det är ju lite av ett aber. Ofta satte jag mig bara på ett ställe och tog något. Men det rinner ju pengar ur en om man gör så. På kvällarna försökte jag satsa på restauranger som jag kanske varit lite nyfiken på, läst om. Frukosten på hotellet kostade extra, och med tanke på hur rummet var bedömde jag att den skulle vara en besvikelse, så jag testade faktiskt aldrig ens den. Ibland blev det en snabblösning på ett boulangerie. Många, många gånger kom jag på först framåt dagen att jag inte fått dagens första kaffe än. Ah, det är därför jag är så trött!…
Buttes-Chaumont nåddes via byte i Bastille, först till orangea linjen. Sen byte igen, i Jaurès, som jag älskar att säga högt (Chaurä, Chaurä). Nu byte till en grön liten linje som jag inte hade åkt tidigare. Gammalt tåg, det kändes som att jag skulle åka ut i förorten. Dörrarna öppnades för hand, som på gamla järnvägståg i Sverige.
Trapporna upp från stationen i Buttes-Chaumont var låååååånga. Efter en sån här utmattare, kom en liten avsats med bänk där man kunde vila benen. Sen runt hörnet, för en exakt lika lång trappa till! Haha, jag kände så här när jag insåg det:
Och på hemvägen när jag satt på den där bänken för att fundera ut hur jag skulle åka härnäst, kom en äldre kvinna och hennes vuxna dotter uppför trappan. Hon fick ögonkontakt med mig, jag log lite menande, japp, det är jobbiga trappor liksom. När de kommit runt hörnet och hon fick se de kommande trapporna, att det var lika mycket kvar, vände hon sig mot mig: ”Surprise!”, och vi skrattade.
Vid ingången till parken stod det här fina huset, som påminde om Båstads gamla tågstationshus. Jag tyckte det var roligt när jag fick syn på en postlåda på grinden. Var det alltså någon som bodde här?! Det såg så övervuxet och övergivet ut.
Narnia var kanske att ta i.
Snarare var charmen med Buttes-Chaumont att det var en stor park inramad av stad. Där det bildades platser med fantastisk utsikt, men där all grönska också lyckades stänga ute trafiken, bilda som ett eget rum. Det visade sig vara lätt att hitta också, jag som ändå övergav den vandringsled som fanns beskriven i min guidebok (för att jag inte orkar gå med näsan i en bok hela tiden), hade inga problem med att lokalisera mig av mig själv. Alla vägar tycktes leda runt.
I en sluttning satte jag mig och skrev några vykort. Bakom mig på den stora utkiksplatsen med tältduk uppspänt för skugga hade ett par killar precis börjat spela något som såg ut som kubb.
I det berömda utkikstornet, som jag ändå tyckte var lite slottet i Paravel på nåt vis, höll de på med någon slags radiosändning. Man fick nog gå in där ändå, men jag höll mig avsides. Klättrade upp på den lilla klippavsatsen intill istället, där utsikten också var svindlande.
Snyggare bild på tornet, på avstånd. Snodd från fransk turistsajt.
Det här är ganska talande för Paris, tycker jag. Världens vackraste lilla klippavsats. Och så har det ändå blivit en allmän liten sophög här. Skiten är alltid synlig i Paris. Det kan komma de mest oväntade dofter. Av urin oftast, men även av allmänt otvättat. En ost som legat för länge. I en tunnelbaneuppgång luktade det en unken blandning som jag inte visste hur jag skulle kategorisera. Det närmaste jag kom var frisörsalong. Någon slags kemikalie som stack i näsan, fast inte på ett rent uppfräschande vis, utan på ett sövande. Framkallade illamående.
Det är möjligt att det var den enorma värmen som frigjorde sånt här.
Här är också en talande bild när det gäller kulturella skillnader. En vattenspruta har placerats för att växterna ska överleva hettan. Den är placerad så att det då och då sprutar rakt ut på vägen, tvärs över där folk ska gå. I Sverige hade man förmodligen inte ställt den så. En skylt hade kunnat ställas upp, med varning för vattenstänk, jag ser framför mig kränkta svenskar som skickar in insändare, klagar över ofrivilliga bad och att ”deras barn minsann”, osv. Här får man helt enkelt sköta sig själv. Beräkna sekunderna, springa när det ges tillfälle. Ingen kommer att hålla dig i handen, ingen kommer att rädda dig. Blir du blöt, så blir du blöt.
Efter ett tag tröttnade jag på parken. Det var då jag insåg att jag kunde vägen tillbaka!
I chocken över att inte gå vilse var det som att jag var tvungen att ta en oväntad avstickare. Det var då jag upptäckte att detta var ett tjusigt område. Folk i businessdräkter satt och drack kaffe med sina laptopar. Jag mötte en äldre tant som gick dubbelvikt över sin käpp, hon hade klack på skon och håret lagt. Trafiken var lugnare än inne i centrum. Stora institutioner som universitetet och forskarcentrum.
Vet ni vad som också förvånar? Här finns postlådor! Typ överallt ser man de små gula små lådorna, för inrikes och utrikes. Så är det ju inte i Sverige längre.
Vacker gata. Plötsligt påminde Paris lite grann om New York också.
Jag bestämde mig för Notre-Dame.
Genomgående har det varit varannan dag för turistaktiviteter, varannan dag för kontemplation och lite skrivande. Det är nog så jag funkar, rent generellt. Jag behöver det där tysta rummet att gå in i, och blicka tillbaka på det som skett. Och sen kan jag få ryck av enorm energi, och uppleva nytt, av vilandet.
Även om ”vilande” är fel ord för min Parisvistelse.
Uppslag om Notre-Dame i min guidebok. Jag gillar verkligen Första klassböckerna. Tydliga, fulla med bra tips, och snygga. Även om Lily senare ska förklara för mig att parisarna själva inte ser sin stad som indelad i så tydliga områden som det för enkelheten gjorts här. Man pratar istället om arrondissment, och det är en betydligt mer komplicerad historia, eftersom de inte rör sig i rektanglar, utan i cirklar. Som en slags vertigorörelse över staden.
Tunnelbanestationen för Notre-Dame hette Cité.
Väl på plats såg jag först en kö som gjorde mig lite modfälld. ”Jag måste äta först”, resonerade jag, och slog mig ner på en restaurang mittemot. Men det visade sig vara en kö till en helt annan kyrka. Min mat blev omelett med svamp och färskpressad lemonad. Servitören stod för nära, råkade välta ner saltkaret när han gav mig min mat, var allmänt mopsig och fick mig att för en liten stund hata hela världen. Färskpressad lemonad dessutom? De skröt om saken på en skylt utanför, men det man fick var i själva verket pressad citron i ett glas, vatten att fylla på med, och socker att sockra med efter behag. Det kändes lite som när vi sa att vi ”gjort sockerdricka” eller ”gjort vinbärssaft”, när vi lekte i lekstugan som små.
Orkidéeaffär på vägen till Notre-Dame (det riktiga). Blomsteraffärerna är överlag vackrare här, är mitt intryck. Som att man lagt ner lite mer kraft på det estetiska. Här är en annan:
Under Notre-Dame, i kö för att komma upp i tornen. Ut från väggen reser de sig; monstren. Även kallade gargoyles, lär jag mig efter lite googlande. Tydligen användes monster som dessa för att leda ut diskvatten (många har hål i munnen, det är av denna anledning). Men de användes också som symboler. På kyrkor användes de som skydd mot plundrare och annat folk; att kom inte in hit, vi vaktar. De kunde ses som en påminnelse om döden. Det kunde också ses som bevis på att ondskefulla krafter inte kom in i kyrkan, utan fick hålla sig utanför. Som en slags beskyddare alltså (Läste detta på den här sajten.)
Själv tycker jag att de är oerhört tjusiga, där de sitter och blickar ner över staden. Har suttit där sedan 1300-talet, kan ni tänka er? Orörda av hur tiderna förändras.
Detta är högt upp, men ingen fara, allt är inom nät. Bilderna har tagits genom att jag stuckit ut min kamera genom några av de många hål för just detta, som gjorts. Kan låta lite tråkigt, men ur säkerhetssynpunkt kändes det trots allt vettigt. Folk är lite galna när det gäller att få till en bra bild.
Lite troubled, ser det ut som. Fast det är mest av utmattning efter de mängder av trappsteg som tagits för att komma hit. Efteråt, när jag gick in i kyrkan (vilket var gratis! Tio euro för att gå upp i tornen, gratis att komma in. Det var som ett plåster på såren, som att de tänkt på det. ”Vi vet att du är trött nu. Men kolla! Gratis, varsågod!”), skakade mina ben av ansträngning. Och då kände jag ändå att jag är rätt vältränad, för att inte säga mycket, jämfört med de många barn och gamlingar som tog sig upp och ner i de smala passagerna.
Större delen av tiden såg det trots allt ut så här, låt oss inte glömma det.
Inuti kyrkan fick man inte fotografera med blixt och mobiltelefoner var inte tillåtna. Det sket de flesta i. Inte jag. Så vill ni se bilder på hur det såg ut där får ni googla eller åka dit själva, så det så.
Efteråt strosade jag in mot stan. Notre-Damekyrkan ligger på en slags avlång ö, med Seine på båda sidor om sig. Jag insåg efter en titt på kartan att jag kunde, om jag ville, gå härifrån till märkliga Centre Pompidou. Det kändes som en lagom utmaning. Centre Pompidou är ett gigantiskt bygge som rymmer både permanenta och nya konstutställningar. Det är känt för sitt märkliga yttre. Jag minns från när jag och mamma var här, när jag gick i femman, att vi båda fick något av en chock när vi såg det. Hjälp! Så… fult? Ett riktmärke, hur som helst. Och jag var nyfiken på om jag skulle känna igen mig från då, om det skulle väcka upp några minnen i mig.
Men först en sån där käck turistselfie. Tillsammans med en pain au chocolat i solen. En saxofonspelande tiggare lite längre bort till höger om mig. Ett förälskat par till vänster. Jag är svettig, men nöjd. Smörjer in mig en extra gång med solkräm.
Det här är en konstig grej, tycker jag. Det är alltså en uppdelning av övergångsstället i två. Där det är rött på ena sidan, när det är grönt på andra. Så som gående måste du vara uppmärksam, och stanna till mitt i gatan och vänta, om du inte vill bli överkörd. Traversée en deux temps, helt enkelt. Bra för bilarna, kanske.
Kolla in vad bra min zoom är!
En sak jag förmodligen älskade även förra gången jag var här: alla statyer som finns i denna stad. På byggnader, bredvid byggnader, på torg, som utsmyckning överallt.
Och här var det då: Centre Pompidou.
Rätt kul ändå, i all sin galenskap. Jag menar, det finns ju inget som liknar det. De stora rören som sticker upp ur marken påminner enligt min guidebok om ett oljeraffineri. Eller jättestora mask-monster beredda att sluka dig om du kommer för nära, tänker jag. Om man ska sväva iväg fritt. Och det är jag ju rätt bra på.
Men nej, detta kändes inte som ett roligt område att ströva omkring i. Nu var ju mitt inne i stan, och visst, kunde absolut känna igen känslan från då: när jag kom hit som tolv-trettonåring och fascinerades av alla försäljare, som satt där med sina saker på filtar på trottoaren. Turistattiraljerna som lockade med sina I love Paris-grejer. Lockar mig inte lika mycket idag, men dragningen är ju där: att hitta något att ta med sig hem. För att inte glömma denna resa.
Jag tycker egentligen om plagg, som varje gång man bär dem sen får en att tänka och återuppleva. Får det att kännas lite speciellt, när nån frågar kan man sträcka på sig och säga ”den har jag köpt i Pariiis!” Gick in i en secondhandbutik som såg ytterst trendig ut, låg mittemot Centre Pompidou, sa ”bonjour” till det hippa paret i kassan, och bläddrade lite förstrött. De tittade på min Madonnatröja. Nu sliten, och därmed har statusen på den höjts ett snäpp.
Men jag var för trött och för svettig. Åkte hem istället.
Alla trappstegen tog ut sin rätt, det blev en lugn kväll på rummet med en av de nya böckerna, och en vegoburgare för 3,50 euro på stället intill. Mer uppdatering om de andra dagarna följer!
Facebook-sida