Jag är fortfarande förkyld.
Hur det nu är möjligt, men min kropp verkar ta tillfället i akt. Inatt var det känning av öroninflammation. Men tyst, säg inte det till den idag, för jag tror det är passerat nu. Idag är det främst näsa och huvud som känns liksom igengrott. Febrigt, utan att jag har feber. Ni vet.
Hur som helst kände jag mig stark nog att inte försitta chansen att fika med Johanna, som var i stan. Är det inte kul, hur man kan skaffa sig nya vänner på de mest oväntade sätt? Som ni kanske minns läste jag Johanna Westers bok ”Nattsagor för sömnlösa” för ett tag sen, och tyckte väldigt bra om den. Jag skrev en recension, hon gillade recensionen och skrev till mig, och på den vägen är det. Nu är vi plötsligt vänner, som kan sitta och prata om stort och smått över en kaffe.
Vilket vi gjorde idag.
Solen är faktiskt för fin just nu för att undvika. Sjuk eller inte sjuk. Så jag strövade runt ett tag (jag hade jacka, lovar!) och lät mig bländas. Livet blir väldigt litet och trångt när man bara är i sin lägenhet och är sjuk. Att ha vänner är kanske det viktigaste som finns, att det finns någon där man kan prata med, som förstår en. Jag har inte skrivit på romanen sen i… jag vet inte. Den är i mitt huvud, jag har inte glömt den och jag gör anteckningar ibland. Jag planerar min kurs, i det tempo jag orkar med, men den kickar ju igång den sjätte, och innan dess behöver den vara klar.
Det är kul, det med, just nu fördjupar jag mig i Romance. Det handlar mest om att läsa, det orkar jag. Just nu läser jag Simona Ahrnstedts ”Betvingade”. Den vacklar på gränsen mellan att glorifiera våldsamma män, och att vara het så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Högtravande pampigt och oerhört jävla romantiskt. Underbart! Det är konstigt egentligen, att Romance blivit en genre som utsatts för så mycket skit. Klart det finns dåligt skrivna böcker där, men det finns det väl verkligen i deckarsvängen också?
Jag vet inte om jag kommer att skriva en Romance nån gång, men det hade varit roligt. Tror chansen är betydligt större för det, än en deckare i alla fall… Jag är en ”Dexter”-tjej, i en deckare skulle det vara morden som intresserade mig, inte polisarbetet. Morden och de sjuka hjärnorna bakom. En psykopatbok då? Ja.
Återigen: mer troligt.
Facebook-sida