Nu är jag hemkommen från Aten.
Det var två väldigt soliga veckor. En vecka själv när jag mest jobbade med romanen, med stor hjälp av Therése Granwalds bok Kreativt skrivande – fortsättningsbok i litterärt skapande, som fick mig att omvärdera och ställa de där viktiga frågorna till mig själv. Manuset kommer att ta en ny riktning, en ny form, eller snarare mer ingående den formen den skulle haft från början. Det kommer att ta mer tid än jag hade tänkt, förmodligen, blir kanske inte klar till årsslutet. Men hellre bra än klar snabbt! Andra veckan var Joel där, och det blev fortsatt jobb men också mer fokus på utflykter och sightseeing. Vi gick uppför Akropolis förstås, gick på museet, betade av stadens alla veganska matställen (det visade sig vara en bra stad för veganer!), och åkte ut till en ö och fick äntligen svalkat av oss i hettan. Massor av bilder och lite text om detta finns på min instagram (linapetronellaarvidsson).
En dag den första veckan, gick jag vilse i ökenlandskapet som låg i nära anknytning till Ariane Wahlgrens villa, där vi bodde. När jag kom hem skrev jag en text om det som jag inte kunde lägga ut, störigt nog, pga nån säkerhetsspärr. Så här kommer nu den:
Herregud, jag lever! var min första tanke när jag kom tillbaka från dagens promenad.
Och lärdom: ta alltid den säkra vägen tillbaka.
Jag är i Aten, i Ariane Wahlgrens hus som författarförbundet och journalistförbundet äger och varje år delar ut viatelsestipendier till sina medlemmar för. Det här året hade turen kommit till mig. Två veckor har jag förmånen att vistas på takterrassen och i terrasslägenheten. Det är ungefär lika drömmigt som det låter!
Standarden är spartansk, det ska sägas. Här bor man inte tjusigt som på något flådogt hotell. Men charmigt, och takterrassen går inte av för hackor! Den har möjlighet till både sol och skugga, och nu när jag är här rör sig graderna runt trettio. Som högst idag trettiofem, så mestadels skugga blir det…
Men nu på sena eftermiddagen kände jag ändå att jag ville röra på mig.
Bredvid villan ligger en brant trappa och ett naturområde med backar, klippor och torra träd. Det har jag spanat in från olika håll sedan jag kom, och idag utrustade jag mig med två stora vattenflaskor och började gå.
Inledningsvis med ett killgäng i närheten, som jag instiktivt (kanske helt orättvist?) tänkte att jag inte ville hamna ensam tillsammans med. Så som man tänker som kvinna, trots allt. Men jag rycktes med av landskapet! Visssa ställen känns som något man drömt – de talar liksom till en på ett välbekant vis. Så var det med detta ökenliknande landskap, och jag minns det från när vi var på Rhodos när jag var tonåring också: att det talade till mig då med. Jag försökte skriva dikter om de slingrande vägarna vi körde fram på, och stupen rakt ner där envisa träd klängde sig fast och stretade. Halva monument från förr, och sen mitt i allt: en lyktstolpe, som påminner om Narnia. Min fantasi trivs i detta! Bland de knotiga grenarna och de halva trapporna, i det klippiga och skeva, i den torra jorden och sedan plötsligt en autostrada av kullersten.
En turistbuss och ett stånd med souvenirer. Toalettbås (förmodar jag?) som det står toi toi på. Som en fransk nysning.
Små statyer, överallt.
Och från den här höjden kan man se alla de vita byggnaderna som små lådor, klättrande på kullarna. Takterrasser och paraboler. Blommor och hemmaodlingar, hundar som skäller på varandra om kvällarna.
Och där långt borta skymtande: Pantheon. Akropolis! Dit ska vi, tänker jag, tar en bild och skickar till Joel. Det vill jag spara tills han kommer. Det vill jag inte uppleva själv.
Jag känner mig duktig som går och dricker ur vattenflaskan hela tiden. Fotograferar för att komma ihåg. Kör ingen selfiestick som de dumma amerikanerna.
Sedan blir jag trött, och känner att det är dags att ta sig tillbaka.
Det är nu dramatiken börjar…
Felet jag gör är förstås att ändra mig. Istället för att ta vägen tillbaka på gatan, från parkeringen som jag känner igen och blir glad att känna igen; härifrån vet jag ju vägen!… så går jag tillbaka i det torra ökenlandskapet, stärkt av min stora vattenflaska nummer två, tänker ”jag genar”.
Jag har ju vatten! Vad kan gå fel.
Jag går och går. Ska jag uppåt eller neråt?
Uppåt, tror jag.
Vägarna är små stigar med risk för ras. Det finns massor av bänkar längs vägen, och det är ju betryggande. Ett äldre par. Sedan inga alls.
Bara killgänget, jag hör dem i fjärran.
Jag går och går. Det borde vara hitåt?
Men jag önskar att jag kände igen mig snart.
Till sist får jag lov att ge upp. Sätta mig ner på en stensats och dricka några stora klunkar vatten och erkänna för mig själv: jo, jag har gått vilse. Jag är vuxen nog att erkänna det.
Tackar min lyckliga stjärna att mobilen finns, att GPS kan hittas. Att batteriet ännu lever!
Att adressen till boendet sparades förra gången jag var vilse, och först då insåg att va?, det finns två adresser som är snarlika i stavning, och den ena är en och en halv timmes promenad härifrån?!
Nu är det rätt adress, och GPS:en säger, glädjande nog, att det bara är sex minuter härifrån.
Pilen snurrar. Jag går och hoppas den ska stabilisera sig. Menar den ner här? Nähä? Menar den här?
Ja, det gjorde den.
Och snart nog är jag tillbaka i den branta trappan, som nu går nerför, mot Drakaou 44 (eller hur det nu stavades). Där är den gröna porten, jag ser den, jag känner igen den! Och nyckeln? Jodå, den ligger i fickan där jag la den. Och porten? Jo, den går upp när jag vrider min nyckel.
På innergården ligger två kattungar och solar sig på uteplatsen. När jag ska fånga dem på bild springer den ena iväg, men här är den andra. Mamman fräste åt mig när jag upptäckte dem häromdagen, när alla kattungarna låg och diade henne och jag skrämde dem, jag kom och störde mitt i maten. Hon fräser när jag möter henne, varje gång, hon glömmer inte. ”Hon skyddar sina ungar”, sa en av de andra som bor här, och ja, det är ju ett rimligt beteende.
Den vita spiraltrappan upp. Den är galen! Och jag håller i räcket den här gången, jag tackar gud när jag återser terrassen. Jisses! Jag duschar kallt och ger mig inte ut på något mer dramatiskt ikväll.
Facebook-sida