januari
Min kompis Lisa Zetterdahl, som jag i många år suttit på fik och skrivit ihop med (fast inte de senaste åren sen min utmattning), och som jag klättrar med nästan varje vecka, debuterade äntligen! I sann corona-anda blev releasefesten en utomhustillställning, men en mycket mysig sådan, på hennes och Henriks (och barnens) innergård. Jag kan rekommendera ”Hästar”, som är en fin och egensinnig diktsamling; modig tycker jag, i hur den kastar sig mellan olika stilar. Men Lisa behärskar dem alla. Under åren har jag gett respons på hennes manus, och det är alltid hög kvalitet på det Lisa skriver. Jag hoppas att hon får ännu mer uppmärksamhet än hon redan fått för denna diktsamling, som handlar om hästar förstås, men också om uppväxten på landet och sorgearbetet efter en bortgången mamma.
februari
Och här debuterade en annan kompis visst! Helena Lie kom ut med, också hon, en diktsamling. ”Genealogi”. Vi firade smått men trevligt på Frank, en pytteliten lokal här i Malmö. Helenas poesi skulle jag säga är mer svårtillgänglig än Lisas, men jag tycker om den med. ”Genealogi” kretsar kring gener och familj, det träd vi kommer ifrån och inte kan undfly. En stark läsupplevelse.
I övrigt bjöd månaden på besök från Italien: min syster Hanna och hennes son Thor kom hem ett tag och vi lekte i snön som faktiskt föll. Jag testade att jobba med munskydd på Ica men tyckte att det var för omständligt för det mesta. Jag gav upp det där med ljudböcker, för hundrafemtielfte gången typ? (Fast inser att det inte riktigt stämmer. För jag lyssnade faktiskt på Christoffer Carlssons ”Brinn mig en sol”. Den gav jag inte upp! Den tyckte jag om.) Jag läste också en artikel om en kvinna som hade sexuell dragning till träd, och tänkte att nej, så pass naturkär är jag nog trots allt inte. Även om jag gillar att ta på mossa och bark när jag kan.
mars
Bilder på Sarah och Hedvig får inviga mars. Jag gillar inte direkt de här tidiga månaderna på året, när julen är över och allt är som vanligt, bara grått och kallt och snöblandat. Man flyr in i skrivande och läsande, och vänner är det som håller gnistan uppe. Allt tenderar kännas mer ensamt och meningslöst, är det inte så?
Med det sagt var det ändå en bra månad för mig just det här året. I mars skrev jag på avtal för att mina Ica-dikter skulle ges ut. Det var inte helt självklart (för jag trodde inte de ville ge ut mig så snart igen), men till slut blev det återigen Konsai förlag som jag jobbade med. Vilket kändes underbart. Framför allt en stor grej för mig, att först ha haft ett uppehåll på vad blev det?; sex år. Mellan 2014 och 2020, mellan bok två och tre. Och nu plötsligt skulle jag komma ut med en bok till, bara knappt ett halvår efter den förra!
Jag läste ”Vänligheten” av John Ajvide Lindqvist, och jag som brukar älska allt han skriver blev gruvligt besviken den här gången. Och chockad över hur recensenter kunde hylla detta undermåliga?! Skrev argt en egen recension på dagensbok. Läs den, det är en sågning jag blev nöjd med.
Och så unnade jag mig lite konst… Det har unnats en del det gångna året inser jag, haha! Jag är bra på att spara, men jag är fasen också bra på att göra av med emellanåt. Ge mig stipendiepengar och det är så det blir. Ett givande och tagande. Men nog var det värt det den här gången? Adam Oehlers vackra illustration ”October”, med den framåtdundrande bläckfisken bland höstlövsträden, gör mig glad var gång jag ser på den. Och ska man inte stödja konstnärer när man nu kan? Jag snubblade över kontot på instagram. Det är så man hittar konst nu för tiden, va.
Känslomässigt var februari och mars turbulent för mig. Jag insåg att jag hade känslor, för en kompis! Och vad skulle jag göra åt det? Det kändes som en omöjlig ekvation. Inte bara för det; det fanns också andra omständigheter som försvårade. Till slut, efter mycket vånda, bestämde jag mig ändå för att försöka göra något åt saken. Och det är jag glad över idag. Även om allt nu återigen är tillbaka på noll.
Så kan man egentligen inte säga, har ni tänkt på det? Inget är väl egentligen någonsin tillbaka på noll. Något händer på vägen. Jag är inte den samma som jag var. Allting är statt i ständig förändring. Det är en trygghet, och en skräck.
2021 bjöd också på medverkan i poddar. Över huvud taget golden days för författarLina att marknadsföra sig själv i år, haha, jag menar sina böcker… Först var det Jantepodden, en podd om allt mellan himmel och jord, som drivs av två kompisar från poetry slam-scenen: Malin Jakobsson och Alma Kirlic. Vi pratade om mitt skrivande, om ”Aldrig ensam”, men också om det här med att skaffa eller inte skaffa barn, kulturvärlden; allt möjligt. Det blev ett roligt samtal! Lyssna på det, vetja. Jag hittar ingen direktlänk, men det är bara att plocka fram den där du brukar lyssna på poddar. Det är avsnitt 26 jag är med i; ”Finbesök med Lina Arvidsson”. Rätt långt, men man kan ju lyssna i etapper va.
På tv följde jag som vanligt alldeles för många dejtingserier. ÄR BEROENDE! Nedan ”Gift vid första ögonkastet”, där vi väl alla skrattade åt det förtjusande tacoparet. Så unga! Och att de tyckte att de klickade för att båda gillade tacos! Skrattet i halsgropen dock, när det visade sig vara de som höll i längden.
april
Ibland försöker jag mig på att skriva tillsammans med folk igen. Dels så här: vi sitter i samma rum men håller på med vårt eget. (På bilden är det jag och Vilska) Fik är svårt sen utmattningen, jag måste ha ett visst mått av tystnad. Vilska invigde mig i arbetssättet ”sätt klockan på en halvtimme. Sen är det fem minuters paus”. Eller om det var 25 minuter och sen 10 minuters paus? Mycket bra hur som helst! Försöker att komma ihåg det, så att jag inte jobbar ihjäl mig.
Men sen har det också varit ett samarbete under året, där jag har skrivit utefter några andras grundidé. Vad det blir av det är för tidigt att säga än, men jag lovar att meddela er så fort det finns mer info! Det var i alla fall en rolig sak som jag ägnade mig mycket åt under våren och sommaren.
En annan upplevelse på tv (tv skriver jag, men det är klart att jag liksom alla andra ser allting på play eller streamingtjänster…) var förstås Malmöserien ”Tunna blå linjen”. Jävlar va bra den var, när jag väl fick tummen ur och såg den! Om poliser och deras vardag. Så bra skådespeleri. Och så fint porträtt av Malmö. Som de sa i ”Vad blir det för mord”-podden: de pratar så som man gör i Malmö. Det är en kärleksförklaring att säga ”amen va ful du e”, och på dejten äter man falafel.
Både läsandet och skrivandet, och ja, livet i största allmänhet, har ju förändrats sen jag var utmattad. Tjatigt att jag alltid skriver om det, tänker ni, men det är tjatigt för mig med. Och jag tycker att man ska tjata om det, för det tjatas för lite om det.
Jag har svårt att inte känna mig lat, nedsatt, etc, för att jag hela tiden jämför med hur jag var innan. Och får påminna mig om att den jag var innan gjorde mig sjuk. Och att ingen över huvud taget märker att jag är mindre produktiv nu. Snarare kan det ju se ut som att jag är MER produktiv, motsägelsefullt nog. Med skrivandet är det att jag får hålla mig tillbaka, så att jag inte jobbar för mycket ena dagen, och därmed blir utslagen den andra. Lusten har kommit tillbaka, så det är ingen fara på färde liksom. Jag får se till att inte ha för mycket åtaganden på samma gång, struktur på tillvaron, och mer disciplinerat arbete under korta pass. Ibland är det omöjligt att läsa när jag är inne i ett projekt.
Med läsandet är det lite som hipp som app, jag kan inte alls styra över det. Det jag får göra är att försöka hålla nere prestationen. Läsning ska vara mysigt. Inget jag ska visa upp, inget jag ska hålla räkning över, inget jag kan tvinga mig till. Jag har blivit bättre på att ge upp böcker jag inte gillar. Även böcker jag gillar kan förbli halvlästa i en evighet. Sedan upplockade när man minst anar det.
En av böckerna jag läste i år var ”Den besvärliga Elin Wägner” av Ulrika Knutson. Jag läste den i samband med att jag läste en bok om kampen för kvinnlig rösträtt, ”Vår rättmätiga plats” av Barbro Hedvall, som blivit stående i min hylla. Nu 2021 var det hundra år sedan, och det kändes lämpligt att fördjupa sig lite. En tanke föddes att åter ta upp Karin Boye-biografin som står här halvläst i en annan hylla, för att det var så härligt, tyckte jag, att befinna mig i den tiden. Yeah right. Då sinade orken och jag fick en inre stress, bara av den tanken!; och det blev en läspaus på några veckor. Så löjligt kan det fungera. Eller inte fungera. Sen plockade jag väl upp en vampyrroman av Anne Rice eller vad blev det? Precis som i mitt skrivande tycker jag om att kasta mig vildsint från det ena till det andra…
Det tror jag för övrigt är bra för en.
En annan podd jag medverkade i var ingen mindre än: Barnfrihetspodden! O my god, I knoooooow! Så himla roligt. Jag skrev faktiskt till dem för jättelänge sen, 2018 tror jag, och frågade om jag fick vara med. Men nu var det ju ännu mer relevant, eftersom jag hade skrivit en bok med en novell som berör just ämnet barnfrihet (”Befruktan” i ”Aldrig ensam”)! Det var så kul att snacka med Frida och Malou, och det går fortfarande att lyssna på förstås, här t ex. Vi snackar om min barnfrihet och inställning till frågan förstås, men också om mitt skrivande, min utmattning, allt möjligt man kan tänkas hinna med. Det finns även ett bonusavsnitt där jag pratar mer om det där rätt så självbiografiska romanprojektet, som handlar om när jag faktiskt ville ha barn… eller tänkte att jag ville det, i alla fall. Får ni läsa den nån gång? Hehe, den som lever får se. Och så irriterar jag mig på när folk vill bestämma över ens midsommar. Bli Patreon och lyssna!
maj
Det var också året när jag blev avmålad! Från ett fotografi visserligen (kan ni se vilket?), men ändå. Denna tjusiga tavla hänger nu på min vägg. Målad av Gustav Karlsdotter Denninger, ja vad ska man kalla honom; en älskare från förr. Som numera är en väldigt duktig konstnär i vardande. Först när jag hade köpt den insåg jag vilken hybris det är att ha en gigantisk målning på sig själv på väggen. För säkerhets skull hängde jag den på väggen bakom skrivbordet, haha! Känn ingen press, författarLina…
Den fjärde maj la jag tydligen ut en bild på Jessika Gedins och skrev att det var kul att hennes outfit matchade inredningen, och jag hade då ingen aaaaaning om att detta var året när jag själv skulle vara med i Babel. Alltså hur kunde jag tänka mig det? En sån himla dream come true ju, att jag fortfarande påminner mig om det när det känns trögt i tillvaron. Att i år var året. När jag. JAG?! Var med i Babel.
Ett år som i mångt och mycket fortfarande präglades av corona, även om vi såg en ljusning, en lucka, nu på hösten. Här är ett vad det ser ut som väldigt hjärtligt samtal mellan mig och min syster Sofia. Förmodligen hade hon symptom igen, och vi hade fått ställa in att vi skulle ses. Kanske såg vi på teater på svtplay ihop (så himla fin grej att de försedde oss med sånt!). Eller också pratade vi bara om mitt kärleksliv, som från och till under året varit väldigt blomstrande och rent overkligt vackert.
Den här tyckte jag kom för tidigt. Men gav den ändå till min pappa i julklapp. Ett dokument i tiden.
Ytterligare ett väldigt viktigt påpekade var detta: att jag köpte fyra fantastiska klänningar från ko:ko design, som jag sen hade bra användning av under fina framträdanden som hösten bjöd på… Jag vet inte hur många som frågat ”var har du köpt den där klänningen?” Och de är verkligen jättesköna! Reklam, reklam.
Jag var förpoet på det här! Motsvarigheten till SM i poetry slam, helt digital tävling i år. Mycket bra arrat från Uppsala, Reginateatern. En sann ära att få premiärläsa dikter från diktsamlingen, som ju då inte ens var färdigredigerad… Klippen kan du hitta på min författarsida på Facebook.
Vi fick ju ett vaccin till den där satans covid också! Jag trodde att det var det alla hade väntat på och tog glatt mina doser när det blev min tur. Men vi har en stor del av befolkningen som försöker övertyga en om att det minsann är farligare med ett vaccin än med en sjukdom. Gah. Det är så det är i internets tideräkning. Konspirationsteorier får vingar på ett helt annat sätt än tidigare. The rabbit hole… ”Ska inte alla få göra som de vill eller?” Jo visst. Men ni förstör ju också för oss andra, eller hur? Död och lidande går att hindra. Ska vi inte göra det då? Vet du verkligen bättre än en rad forskare från massa olika länder?
29 maj var det tydligen redan rätt varmt! Eller tillfälligt så? Man minns ju inte hur våren och sommaren varit nu i kallaste vintern. Men här var i alla fall en fin fest som Sofia bjöd på, på Ribban. Heldags!
Det var också en melodifestival med massor av roliga bidrag. Jag trodde ju att det skulle gå bättre för Tusse, men det blev tydligt att han hade för hård konkurrens. Micke och jag såg ihop på distans. Det nya, hehe! (Fast också för att han bor i Göteborg)
juni
Ett bra beslut att börja se om ”Seinfeldt”. Mindre familj och mer rolig humor än ”Vänner”. Först fanns det på CMore, sen fanns det på Netflix. Jaja, bara det finns så… Annat bra det här året var att den så småningom kom, den efterlängtade nya säsongen av ”Dexter”. Å wiii, och den var bra! Jag ska se sista avsnittet ikväll, och det känns sorgligt att det redan är slut. Jag och Sarah kollar ihop, och det är så jäkla mysigt. En seriemördare man saknat asså.
Och så nya ”Sex And The City”. Eller förlåt, ”And just like that”. Nu hoppar jag i månaderna, men den är väl rätt bra eller? Recensenterna ska jämt klaga. Och gud vad det spoilats?! Visste tyvärr redan om det där stora innan jag hann börja kolla. Jag tycker det är kul med det lesbiska, inte helt oväntat. Men också att man känner igen karaktärerna, och att de (nästan hela tiden i alla fall, en del klavertramp) lyckas få in den nya tiden och de nya aktuella frågorna på ett underhållande vis. Sen såklart saknar man Samantha. Men som Alma påminde mig om: Carrie är ju fortsatt härligt barnfri, utan att det ens pratas om det. Och jag tycker att de lyckas hitta en fin balans att skildra hur det är att vara singel och fabulous i femtioårsåldern, istället för i trettioårsåldern.
Först i juni kom vi igång att klättra igen, i alla fall enligt mina bilder och jag tror att det stämmer. Med Svante som ett kräldjur på marken. Vi har blivit ett härligt gäng, och det känns sorgligt att det nu av anledningar kommer att bli en paus från det ett tag. Jag får klättra själv, eller hitta andra ett par månader att klättra med.
Jag vet inte om ni minns detta, men ett tag var det jäkligt varmt. Eller till och från. Kanske att det inte riktigt hade kommit igång i juni, bästa anteckningen om det kommer först i juli (ni ska få se). Men bada gör man ju ändå. Här med badsystern Sofia, som brukar kallbada året om faktiskt. Så modig är inte riktigt jag.
Årets midsommar firades ihop med kusin Ninni och hennes kille Pontus. Avslappnat och bra. Sen att jag fick feeling av för mycket whiskey efteråt och la mig att rulla naken i gräset…. det är en annan historia.
Hemma på min gata i stan…. där flyger fiskmåsarna som galningar. Ja de tar över under sommaren, så är det bara. Skriker och skränar så att man vill ha ihjäl dem. Men så är det, att bo i Malmö.
Sommar ändå! Då vill jag helst vara ledig och inte skriva alls. Hänga med la familia på landet. Och det gjorde jag också. Var hemma så länge sammanlagt att Thor började kalla mig också för mamma.
Eller det fanns väl lite kvar att färdigställa av diktsamlingen kanske, men jag tror att det mesta var på plats här faktiskt, boken sänd till tryckeriet.
Läste den här boken som jag älskade.
augusti
Och sen kom den!!
¨
Min älskade lilla bok.
Det var en fröjd att se hur omslag och allt blev till och med bättre än jag trodde. Två små korrfel fann jag, som rättades till inför andra trycket (för det blev ju ett sånt! Efter att bara en månad hade gått! Den här boken fick en flygande start.), så de kan ni ju roa er med att försöka hitta om ni vill…
Konsai hade fått med oss i programmet för Stockholm bokhelg, och det blev intensiva dagar i Stockholm. Min stressmage gav sig till känna. Men det var också underbart roligt att få sitta i boksamtal, träffa kompisar, träffa de andra kollegorna och mina kära förläggare, och sälja och signera böcker. Och läsa ur boken! Jag som suttit själv och läst högt nästan varje gång jag redigerat (den uppmuntrar faktiskt till det) hade äntligen en publik.
På bilden ovan är vi hela gänget av Konsai-författare, fr v: My Lind och Antoni Lacinai (”Grannjävlar”), Sofia Hedman (som kom ut med diktsamlingen ”Kallt vitt singlar. Tyst” samtidigt som jag kom ut med ”Vänligen bygg inga berg”), och så jag, som var där för att prata både om ”Aldrig ensam” och ”Vänligen…”! Dubbelt aktuell. Hur ofta kan man kalla sig det? Förlaget fick som en försenad ”hej vi är ett nytt förlag”-fest. Tyvärr med nyheten att Ida skulle lämna. Men ändå.
Några av de vänner som kom: fr v Emelie, Anna Liv, Malin, och sittande Malin Jakobsson.
Stående Malin; Jägstrand, har jag gått i samma teaterskola som för en massa år sen. Ingen av oss håller längre på med teater, och vi diskuterade lite hur märklig och gubbsjuk den utbildningen var. Gulligt är att vi funnit varandra igen nu flera år senare; genom barnfrihet och genom utmattning. I sann coronaanda, och för att vi bor i olika städer, har vi inte setts men hörts via brev och annat, så nu när vi sågs i verkligheten var vi nästan blyga för varandra!
Älskar att babbla om mina böcker! Jo, om ni inte redan upptäckt det är jag en Sån författare. Här intervjuad av Mikaela från förlaget.
”Du är väldigt produktiv eller?” var det en som köpte böcker av mig som sa. Hur många år har jag inte drömt om att få höra den frågan? Nu är jag inte ens så där produktiv längre, tycker jag. Nu kommer den. Men jag tycker fortfarande att jag förtjänar den faktiskt. Ja, världen, ja! Förhoppningsvis kommer ni att få läsa många böcker av mig framöver.
september
Det här året har också varit blombudens år för mig. Först för boken. Sen för att jag fyllde fyrtio. Jodå, i år var året! Så kul att det var just det här året jag fyllde just det. Man kan annars tänka sig en enorm åldernojja, och den har jag väl känt av till och från (nu ska vi inte luras här), men just på fyrtioårsdagen, och just nu, får man ändå säga att det går oerhört bra för mig, åtminstone i karriären. Kunde inte önska mig bättre.
Som en present på min födelsedag kom också den magnifika Sydsvenskan-recensionen i papperstidningen.
En tur till Mölle, och mamma. En mäkta stolt mamma förstås, och jag måste säga att hon är en av de bästa marknadsförarna jag har utöver förlaget. Typ varje gång vi pratar i telefon har hon gett den till nån ny, eller tipsat nån butikspersonal, eller kommer med lovord från den och den och den som har läst. Så fint, så.
I september var jag också en av de som medverkade på Novellfest i Lund. Jag läste ur ”Släpp ut mig”, och det var himla kul. Längre stycke än jag brukar läsa. Sen att de flesta hellre ville köpa diktboken, haha, det må så vara. ”Aldrig ensam” kom ut mitt under pandemins inledande år, och jag fick inte många gig på den eftersom det var en tid när det mesta blev inställt. Så jag är glad att den fick det här. Och det kändes häftigt att medverka på samma arrangemang som Tessa Hadley! Även om det var på länk.
Superfina bilder tagna av fotografen Martin Spencer. Arrangemang av Therese Granwald och Åsa Foster.
oktober
Så kom då månaden när det var väldigt mycket på samma gång. Men allt var roligt!
Så här var min reaktion när jag fick veta att Babel ville ha med mig.
(Hade lägligt nog precis köpt nytt läppstift som jag provade, inför min stora fyrtioårsfest i slutet av månaden)
Och ja, jag hade äntligen den där kombinationen jag tänkt att jag skulle vilja våga ha: kavaj och magtröja. Såatte. Det måste ha varit en rätt så varm oktober ändå?
Var på releasefest för Malin Stehns debut som vuxenförfattare; ”Ett gott nytt år”, som har rönt hur stor framgång som helst redan. Jag har den ännu oläst på bokhyllan. Men det kommer nog snart. Jag är spänd på den!
Och jag vet, det finns redan massor av bilder från min fyrtioårsfest upplagda, både här och på instagram. Men det var ju en så himla bra fest!
En sorglig nyhet var förstås att Lars Vilks dog. Var det den här månaden? Allt tenderar ju att glida ihop. Han blev inte skjuten av nån som ville ha ihjäl honom, utan dog i en hemsk bilolycka. Tycka vad man vill om honom, men han hade många spännande tankar om konst.
november
Eller okej, oktober och november sammanlagt; där var det mycket för mig! Särskilt samlat under en vecka där inledningsvis var det så intensivt att jag trodde att kroppen skulle ge upp. Men så roligt också. Att återigen åka till Stockholm, spela in Babel, först när jag stod i studion med Jessika Gedin vågade jag uppdatera om det och ordentligt gå ut med det. Och sen min releasefest, framskjuten för att böckerna tog slut och ny upplaga var tvungen att tryckas, bara några dagar senare!
Ska tilläggas att det under tiden här var nåt nästan varje dag om ”Vänligen bygg inga berg”. Folk skrev till mig på instagram om hur boken berört dem, folk på ICAjobbet var eld och lågor, recensioner, inspelning för Dagens dikt, intervjuer i radio: Studio ett, Morgonpasset, det rullade liksom bara på.
Och så releasen, några bilder från det. På Grand i Malmö, vilket kändes extra fint eftersom jag läst dikter från ett tidigt utkast där, och även dikter från det som sen blev dikterna om Fanny.
Scensamtal i en evighet och läsning hur mycket som helst. Tack bästa Charlotta som med familj fixade och kånkade böcker och allt! Tack för att ni orkade lyssna på mig.
Och så kom då inslaget. Samtidigt som jag satt i kassan och jobbade, haha, den sköna ironin i det! Men jag såg det ju i efterhand, kom hem lagom till alla gratulationer och fina meddelanden om hur bra det gått.
I efterhand kan jag tillägga att det gav mig en annan blick på världen när jag skrev den här diktsamlingen. Det kunde jag sagt, men kom inte på i stunden. ”Det är konstigt egentligen”, sa jag till Niklas, ”att just jag, som alltid varit så bra på eskapism, att fly undan verkligheten på olika vis, nu har skrivit en bok som hyllar vardagen.”
”Eller kanske just därför”, sa han. ”För att du behövde det.”
Och sen Klubb Bubbla i Örebro, bara några dagar senare. Jag skulle ha läst där året innan, då med novellsamlingen, men nu blev det förstås diktsamlingen istället. Och vilken publik! Varje gång jag läst ur den på scen har jag fått ett sånt fint gensvar. Det är verkligen roligt, hur folk känner igen sig, kommer fram och vill prata efteråt, hur de skrattar och myser och reagerar.
Hotellrum, hotellrum, hotellrum…. Att bo på hotell är egentligen mysigare i tanken än det är i verkligheten. I verkligheten kan man känna sig extra ensam där, liksom utkastad i något opersonligt. Men det har varit många hotellrum i år. Här ovan Örebro. Här nedan, Stockholm. En av gångerna…
Bokens dag, avslutningsvis denna fantastiska november! Jag skämtade med folk och sa ”Finn ett fel liksom”, för att det kändes så bisarrt att lilla jag var bokad bland giganter som Klas Östergren, Liv Strömqvist och Göran Rosenberg. Men jag måste säga att när jag väl var där tycker jag att jag klarade mig rätt bra i konkurrensen. Sålde 90 böcker, så det tyckte publiken med.
december
Vad kan man säga om december? Jag duckade covid, trots att det återigen sköt i höjden. Och kanske kommer jag få det snart, vem vet, halva Malmö verkar drabbade. Vaccineringen har blivit försvagad och nya varianten tar sig igenom skyddet. Alltså man blir ju förbannad.
Men det blev jul och det blev släkt och vänner. Och det blev nyår och det gjorde jag ingen stor grej av i år. Kanske bästa julklappen: min gosiga morgonrock, köpt av kusin Frida med familj. Wow! Så varm, så mjuk. Och så älskade jag julkalendern i år.
Det lugnade sig med saker kring boken, men en signering för Akademibokhandeln i alla fall. Här snygg inför det:
Och så, innan covid blev en stor grej igen ska påpekas, fick vi äntligen sett Petrina Solange, Sveriges bästa komiker, på Babel i Malmö. Det är biljetter som bokats innan corona kom igång, så den har flyttats fram typ fyra ggr. Det var jag och Alex, min kära frisör, som gick.
Just det! Nån gång under året, under sommaren var det nog, bestämde jag mig för att det fick räcka med en rakad sida. Blev med page. Ombyte förnöjer.
Avslutar med Internationalens fina baksida, som jag banne mig tänker köpa en färgskrivare för att skriva ut och sätta upp på väggen.
Facebook-sida