Korpar och bubblor

Nu har jag varit med i Babel! Ni såg det väl? Om inte finns det länk här, och jag hoppas verkligen att programmet ligger uppe länge. Kändes så stort att få vara med, och fint att få vara avslutningen med min läsning. Jag tyckte själv att jag sjabblade mig lite när vi körde intervjun, man är liksom alldeles för närvarande i en sån situation och vet inte riktigt hur man ter sig; men när jag såg resultatet blev jag nöjd. Kändes inte alls sjabbligt, snarare lugnt och sansat. Skönt!

Och så fint med alla reaktioner som kommer av en sån här grej. Vara med i teve är verkligen det största, folk från förr hör plötsligt av sig. Men framför allt är det fint när pappa är stolt. Så är det väl alltid. Och mamma.

Och snygg var jag också! Tänk om man alltid hade en stylist som fixade till håret så att det blev så där perfekt? Vilken dröm!

I tisdags var jag på Klubb Bubbla i Örebro och uppträdde. Bilder från det ligger på min instagram (thereallinaarvidsson). Så roligt det är att få läsa från scen igen! Njuter verkligen av det. Så mycket att jag anmälde mig till öppen scen på nästa poetry slam (som är det första på länge pga corona). Då ska jag inte tjata hål i huvudet på er om Ica, nej det blir något helt annat då. Och vad skoj det ska bli att få gå på poetry slam igen! Det är kul när man kan göra saker. Samtidigt som smittan tydligen sprids igen i våra grannländer, vilket ju känns lite obehagligt. Men restriktioner igen, å gud, hoppas vi slipper…

I Örebro träffade jag även Jimmy Alm, som har den underliga titeln kommunpoet i Uddebo. En skattefinansierad satsning som har blivit väldigt utskälld, förstås, som all skattefinansierad kultur så ofta blir av folk som inte fattar vikten av kultur. Tyckte det lät spännande och hoppas att han samlar de litterära porträtten av människor han gör för eftervärlden på nåt sätt. Det lät också skönt när han pratade om det som en motreaktion på sitt tidigare grävande i det egna jaget, att han nu vände blicken utåt istället, och även att det kom efter att han blivit refuserad från förlag med en diktsamling han hållit på med länge. Dikterna som föds efter möten med människor skrivs hyfsat snabbt och själva poängen är att beställaren blir nöjd. ”Jag sitter inte och petar med texterna sen”, berättade han. ”Är de nöjda är jag nöjd. Jag släpper det. Och det är väldigt skönt.”

Det var även musik på Klubb bubbla i form av Sonny och vargen, som det kändes som att jag hade hört innan, men jag vet inte när det skulle ha varit. De sysslar med en slags experimentell musik som var fantastiskt bra, måste jag säga, jag blev sjukt imponerad. Just det här när man känner att folk är proffs på det de gör. Den tonen kommer perfekt där, det instrumentet mot den sången. Jag kan inte förklara det! Men ni vet nog vad jag menar. Som när man hör en riktigt bra schlager, eller ser ett oerhört fint mål i fotboll.

Och så uppträdde ju Tobias Erehed, som tydligen är van gammal gäst på klubben, där jag medverkade för första gången. Han har en intressant träig framtoning, en slags humor som innebär att man skrattar åt honom lika mycket som med honom. I tisdags spelade han även låtar, något jag hört honom göra tidigare. Hans norrländska stämma passar fint till det.

Och så Michael Horvarth Dahlman, som är den som driver klubben, och som påminner om Tage Danielsson med sin underfundiga, lugna, roliga stil.

Annars är det en bubbla just nu av all framgång. I veckan kom ytterligare en recension. Vi har väntat på att de större tidningarna skulle recensera ”Vänligen bygg inga berg”, och jag tror att det är safe to say att Babel bidrog till att Aftonbladet skrev om den nu.

Recensioner är idag ett helvete att få, ärligt talat. Det kommer ut så mycket, i kombination med att det recenseras allt mindre, och alla tidningar verkar vara överens om att de stora författarna som ges ut av de stora förlagen är de som har självklar rätt att ta plats, oftast på recensionsdagen. Vi andra får hoppas och vänta. Kanske kommer det något, kanske kommer det inget alls. Jag har ändå haft tur tycker jag. Särskilt den här boken har ju lyckats bryta igenom bruset, så att säga. Men även ”Aldrig ensam” fick några fina recensioner. Och i blogg- och instagramflödet har de synts mycket. Även om det är skiftande kvalitet på bokkontona, så gör det något, bara att böcker får synas.

En bubbla, som sagt, där jag plötsligt får känna mig som en erkänd författare, eller åtminstone att boken är i ropet. Fina ord överallt, det mesta är bara roligt. Utmattningen knackar på lite emellanåt och påminner om att det behövs tid för att ta in allting. Så det har varit en del vilande på soffan nu också. Och jag har fortfarande skrivpaus. Fast det kliar betänkligt i fingrarna, så vilken dag som helst nu, och då är det lustprojektet som gäller! Nu ska vi bara ha roligt, ingen prestation än på ett tag.

Och så tänker jag att jag ska läsa, och ibland funkar det bra, ibland mindre bra. Idag funkade det bra, och jag läste ut ”Jag dödar en”, kortroman i Swedish Zombies satsning som de kallar Den nya skräcken, denna skriven av David Renklint. Jag både gillade den och inte gillade den. Tyckte att man med små medel (typ byt titel) kunde gjort den mer spännande. Och att språket verkligen var lite för trist på sina ställen. Som att Renklint skriver till ett barn och inte vågar lita på att läsaren själv kan dra slutsatser och fatta. Men jag gillade storyn, och det obehagliga i huset. En man kommer hem från sjukhuset med sitt för tidigt födda barn. Hustrun har dött i samband med födseln. Och något kommer och knackar på… Gillade också korparna! Och det fanns några scener som fick mig att sluta andas, så att säga, så något hade den väl ändå.

Och så älskar, älskar, älskar jag Magnus Fredrikssons suggestiva omslagsillustrationer; särskilt läskiga för att de går i den röda skalan.

Nu blir det bouldering med Marie! Har också kommit steget närmare att köpa träningskort på gym igen, genom att konstatera att jo, nu har jag råd.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.