John Lennon dog 1980. Det var ett år innan jag föddes. När jag gick på högstadiet tyckte jag det var en sorglig insikt att jag aldrig fått leva i samma värld som John Lennon. Det var ju hyfsat melodramatiskt av mig.
Filmen ”Chapter 27” handlar om Mark Chapman, som sköt John Lennon den där dagen i december. Detta är på inga sätt en briljant film. Men Jared Leto är smått fantastisk i rollen som Mark Chapman, en klassisk nobody som förlorar förståndet, låter sig guidas av röster och boken ”The catcher in the rye” (Räddaren i nöden) av J.D Salinger. Besattheten frodas av ensamhet. Det är lätt att skuffa undan Jared Letos karaktär som störd, överdriven, löjlig. En creepy person som inte har med ”oss vanliga” att göra. Men det är det jag tycker filmen sätter fingret på så tjusigt. Letos uppsyn är ansträngd, människan tycks hålla andan, går sina turer runt Dakotabyggnaden, pratar om inget annat än John Lennon. Brusar upp när folk inte vill vara i hans närhet. Varje människa som upplevt någon form av idoldyrkan kan känna igen sig i denna besatthet. Varje människa som upplevt känslan av ensamhet djup som graven, i en levande myllrande stad, känner igen sig i dessa bilder av vackra husfasader, i detta balanserande på trottoarkanten mellan himmel och rent helvete. Ensamhet gör fruktansvärda saker med människor. Visst var Mark Chapman stundtals drogberoende. Visst hade han en psykotisk störning och viss underlig hållning till kristendomen. Visst var han en galning. Men det galna ligger latent inom alla människor, jag tror att vi alla går på den där trottoarkanten. Vissa dagar känns det lättare att trilla ner. Den här filmen porträtterar dessa bråddjupa stunder av alienation alldeles briljant.
Och ja, det är klart jag ska skriva en roman om en psykopat snart…
Facebook-sida