Flugan i lägenheten har inte heller fattat det. Att hösten är här nu. Den surrar förvirrat runt och letar värme. Går mig på nerverna, vägrar dö eller försvinna ut genom den öppna balkongdörren.
Det var extra skönt att dra till bokmässan i år och få glömma valresultatet en stund. Att fler människor i Sverige röstar rasistiskt än feministiskt. Att allt plötsligt kändes kaos. ”Alla svenskar jag frågat om valet svarar bara ’usch jag vill inte prata om det’,” som söte och begåvade isländske författaren Eiríkur Örn Norðdahl sa sista kvällen på Park. Både jag och Lovisa A nickade, jo exakt så känns det.
Jag gillar hotell. Mitt låg i Majorna, vilket var lite off. Men också kul att få åka spårvagn lite extra. Och rätt skönt med ett hotellrum som bara var mitt. Med praliner från min älskare. Som en dröm…
Som en dröm var det också att komma till mässan och mötas av ETC-uppslaget; ni kan se (och läsa artikeln) i förra inlägget här på bloggen. Alla skriverier kring Ariel Held och ”Säg inte det här till någon” har hittills varit så positiva. Inte tillstymmelse till hatgrupp på flashback, jag är förvånad! Och lycklig.
Jag måste börja med att erkänna att det bara blev ett seminarie jag hann gå på. Jag kunde förstås lagt manken till och gått på några fler, om jag masat mig upp tidigare om mornarna, om jag haft vett att dricka mindre vin, om jag skyndat mig lite mer. Tidigare år, vill jag minnas, har jag farit in och ut ur salarna som en hetsig lämmel, stått i köer och väntat, gått upp omöjligt tidigt för det där intressanta föredraget, och med anteckningsblock och penna i högsta hugg har jag insupit kunskap och känt att jag vuxit. I år är det lite av en chock att mässan redan är över och förbi. Även om det var hemskt roliga dagar.
Torsdagen var mingel, mingel, mingel. Fick bland annat pratat med Gunnar Ardelius, och berömt hans böcker som jag läst under året. Han visade sig vara väldigt lång.
Och sedan Gillas förlagsmiddag. Det här året lite mysigare och intimare, alla kunde prata med alla, och sånt är ju att föredra. Jag pratade mycket med Marta om hennes bok ”Ramona” som jag läst ganska nyligen. Och Christin berättade om sitt spännande steampunk-projekt. Kolla in desserttallriken vi åt!
Lite tiramisu, lite chokladkaka, lite vad nu det andra hette, lite pannacotta… Mmmmmm! Synd att magen redan var så full då, bara.
Avslutning på Park! Med stilige herr Ingefjord.
Vi körde poesi också! På fredagen. Malmölaget, jag och Lovisa A skulle det ha varit, men varken Isak och Nils kunde komma. Så vi två fick hoppa in och köra teampiece. Å, det borde man göra varje dag! Läsa lagdikt tillsammans med folk, alltså. Så himla kul. Malmö är känt i Poetry slam-kretsar som de som oftast kammar hem lagtävlingen. Det verkar som att vi i den här staden helt enkelt är bra på att göra saker tillsammans.
Rep under trappan. Lovisa A, Albin och Maria.
Stora grejen var förstås på söndagen. Mitt snack på Aftonbladets scen.
Inför var jag nervös. Åsa Lindeborg som skulle presentera frågade hur jag ville att hon skulle säga. ”Du kan säga att det är höstens mest perversa bok”, sa jag, ”det brukar jag köra som försäljningsknep.” Men då la sig Carl-Michael i: ”Nej! Det har inte kommit en så här snuskig bok på hundra år, säg det!” Och han som ger ut sånt borde väl veta…
Och här har Suzann Larsdotter skrivit om det. Suzann var en av mina elever i första kursen. Och den som recenserade min bok, något jag gav henne mycket förmaningar kring: ”Inget jäv nu, bara för att du råkar känna mig lite och tycka om mig som lärare! Var proffsig!” Hon lugnade mig med att hon tidigare recenserat kollegor så att de sa upp bekantskapen med henne, haha! Då blev jag lugn.
Efter mässan tog vi en sushi på stationen. Så härligt att ha denna coola sexolog i mitt liv! Vi pratade tentakelporr och annat kul.
Så det var mest representation och fest för min del i år. Vilket jag förvisso alltid drömt om när jag varit där utan att ha en bok ute, så va fan, jag ska inte klaga. Jag kunde vågat prata med fler författare. Jag kunde vågat säga hej till Jessica Gedin. Å andra sidan vågade jag läsa högt för Paggan, Leif Pagrotsky, som gillade min peruk. Och böckerna Vertigo hade med sig sålde nästan slut! Av 70 st var det bara tre kvar när jag åkte, och då hade vi fått lägga undan några för att de inte skulle riskera sälja slut innan sista signeringen. ”Ingen bok har sålt så snabbt”, sa Erik.
Att hänga i Vertigos monter var hemskt roligt. Jag minns särskilt ett ögonblick på fredagen, som beskriver stämningen väldigt väl. Jag tittade upp och såg plötsligt hur folk stod samlade runt montern och bara glodde. Som att vi hade någon sorts uppträdande. Det hade vi inte. Men hela montern var en ständigt pågående cirkus, där folk häftade i varandra med häftpistol, brottades på den orientaliska mattan, pratade alldeles för högt om porr, kramades och trivdes. En blå peruk och en halvnaken solbränd manskropp. Ja, det var fint, det.
Facebook-sida