För nån vecka sen var jag i Stockholm. Främst för att hälsa på Ida, men fick även träffat några andra. Som Alma Kirlic, som hade releasefest för sin debutroman ”En svensk kändis”. Jag åkte till Uppsala och drack vin. Böckerna var slutsålda när jag kom, men jag hade turen att få ett undanlagt ex. Jag var nämligen en av de som gav respons till Alma på den här boken när den var på manusstadiet. Och, avslöjade hon för mig, faktiskt den första som gjorde det. ”Det var jättevärdefullt för mig! Du fick mig att fortsätta skriva på den.”
Jag har inte läst ut ”En svensk kändis” än, i den färdiga versionen, men den förtjänar verkligen all positiv uppmärksamhet den redan har fått. Känns så himla kul när kompisar får debutera. Boken handlar om att komma till Sverige som flykting undan kriget i Bosnien, som Alma själv gjorde som femtonåring. Men också om de hierarkier som finns på en teater. Den är lite självbiografisk, men ändå inte. Och riktigt rolig!
Yolanda. Alltid lika fancy.
Poetry slam-folk!
Jag stannade inte och efterfestade. Att bo vägg i vägg med en Oskar innebär inte sovmorgon. Men väl mycket annat trevligt. Favoriten just nu var tågbanan. Eller ”traintrack”, han är ju tvåspråkig, den lille filuren. Kan engelska bättre än jag.
”Lina är så fin med Oskar”, sa Ida till en kille vi träffade ute på krogen. ”Han märker ju direkt om nån leker med honom för att de gillar det, eller bara för att vara artiga.” Och ja, jag gillar nog att leka. På sätt och vis är det det jag gör fortfarande, när jag går in i mina fantasivärldar och skriver böcker.
Det är ju en så rolig ålder han är i nu också! Snappar upp allt man säger, på gott och ont. För mig innebär det övning i att inte svära så mycket. Men också att jag kunde lära honom säga ”aubergine”. Det ni, det är inget världens lättaste ord!
En grej jag och Ida alltid gör när vi ses är att se skräckfilm. Både är sinnessjukt rädda för det. Och just därför gör vi det. ”Men gud, jag vet inte om jag klarar det här!” ”Gör det inte, gå inte in där!” ”Å, kan de inte bara flytta nu? Så blir allt bra, så släpper förbannelsen, så är filmen slut.” ”Jag fattar inte varför hon måste gå ner där? Ta med dig nån åtminstone!” ”Jaha, så slutade ljuset att funka också, Lina, jag klarar inte det här!” ”Nej, jag vet! Det är lite jobbigt just nu.”
En dag tog vi en tur till Vällingby, där jag faktiskt bott för en massa år sen. När jag var en sån som bodde i Stockholm. Videobutiken jag jobbade i finns inte kvar dock. När vi fikade ville Oskar också äta chokladkaka, det kan man ju förstå, väldigt orättvist att han inte skulle få det. Fast barn är ju roliga. Ge dem lite socker. Och de blir galna! Jag överdriver inte nu. Sen hade vi en springande Oskar på Lindex. På golvet hittade han en ”ta 3 betala för 2” och visade upp för mig. ”Ja, jättefin! Men titta här”, sa jag och pekade på en tröja med hajar på, ”haj!”
Varpå Oskar stolt visade upp sin lapp, pekade på den och sa ”haj!”
”Nej, det är ingen haj. Men vill du att det ska vara en haj? Vi kan låtsas att det är en haj.”
Sen var det en haj.
Ingen Lina-Ida-helg om vi inte nån gång under dagarna dricker vin. Helst på lokal. Så att man får anstränga sig lite: sminka upp sig, stajla till sig, visa att man faktiskt kan vara snygg även nu för tiden, när man passerat trettio och rynkorna vid ögonen börjar komma.
Den här helgen hamnade vi på Grappa på St Eriksplan. Där är bubblet gott. Och september i år varm nog för att sitta på uteserveringen. Jag förstår inte varför, men varje gång jag är i Stockholm ska staden ändå bevisa sin bitchighet mot mig, på ett eller annat sätt, det slår aldrig fel. Den här gången var det en snorkig madam till bartender som förklarade för mig att vitt vin och fruktsoda, det hette minsann inte spritzer. För något år sen gjorde det det. Men här, och nu, kallade hon det för ”en Dagens”. Jag tror det är min skånska som gör det. ”Förresten var den inte god”, sa Ida.
Men det var en trevlig kväll. Jag gillar fortfarande Grappa. Och jag fick hångla, jag ska inte klaga.
Trött Ida, pigg Oskar.
Barn är roliga. De tycker regn är ett äventyr.
I Blackeberg finns gott om skog. Och vampyrerna höll sig på avstånd för den här gången. Sista dagen träffade jag höggravida Karin, ni vet hon jag dejtade för ett par år sen. Och Emelie, som fått jättelångt lockigt älvhår. Stockholm må ha en bitchig sida, men många fina människor ryms också här. Jag ser faktiskt fram emot att komma tillbaka, vi må ha en love-hate-relation men det går bra.
På tåget tillbaka är allting försenat, för det har regnat väldigt mycket i Hallsberg. Det gör inget, jag har tagit med mig min helgprenumeration på DN och fördjupar mig i debatt och svarta hål i rymden. Och bredvid mig sitter en trevlig tant som visar sig vara sjukgymnast, ger mig boktips för min nacke. När jag säger att jag är författare påstår hon att hon hört mitt namn förut. Det är konstigt att höra, man vänjer sig aldrig. Hon hoppas vi ska komma hem i tid till hennes träningspass, hon går på gymmet och är kanske sexti-sjutti. Det är härligt, så vill jag också bli.
Facebook-sida