En vecka i Huaröd

In: bok & skrivande

Innan skrivlägret i Katrineberg hade jag min egen skrivtid, under veckan i Huaröd.

Precis som tidigare år var vi ett gäng som åkte iväg (tredje året nu), alla med sina egna skrivprojekt, för att jobba fokuserat i en stuga utanför civilisationen. Det här året var vi en man kort, och det var en annan stuga, Niklas och Maries stuga i Huaröd utanför Kristianstad, istället för Magdalenas i Everöd. Men i övrigt var allt sig ganska likt.

Första dagen regnade det. Dessutom hade strömmen gått under natten, blev vi snabbt varse. Och då funkade inte heller vattnet. Detta skapade problem för toaletten, trycket dog och det gick inte lika bra att spola som tidigare. Vi blev också nervösa att vattnet skulle ta slut, det gick ju inte att förutse hur länge det skulle vara ur funktion. Problem med vattnet hade de överlag i Huaröd denna vecka, och vi hade redan hämtat rent dricksvatten i byn, som låg en cykeltur bort.

Att samla regnvatten blev ett projekt. Och gud så oväntat roligt det var! På bilden ovan har Lisa kommit på ett sätt att spara det vatten som i ösregnet annars gick till spillo från stuprännan (”Jag hinner inte byta hink tillräckligt snabbt!” skrek jag). Vi ledde helt enkelt ut vattnet med hjälp av en presenning.

 

Sen kom strömmen tillbaka igen. Och det förlorade förståndet, typ. Nej, men det är kul, hur man kan ryckas med. Allt för överlevnad! Att för en stund rikta sitt fokus på helt andra saker. Regnvattnet hällde vi ut sen sista dagen, det kom aldrig till användning. Lite sorgligt kändes det allt.

Den här spännande boken i deras bokhylla läste jag aldrig.

Jag har faktiskt läst ovanligt lite i sommar. Det blir så lätt ett stressmoment för mig. Och jag stressar över så mycket annat, allt blir till projekt och saker jag gör för att vara duktig, istället för saker jag gör för att jag vill. Viktigt att tänka på det där ibland. Prioriteringar.

Under vistelsen här läste jag ut Portia de Rossis självbiografiska bok ”Unbearable Lightness”, om hennes ätstörningar och problematiska relation till sin homosexualitet. Den har förankring i mitt eget romanprojekt, som vi kan kalla Det lesbiska projektet. Men jag läste den också för att det var spännande att läsa. Det står en hel del om hennes tid i ”Ally McBeal”, en serie jag verkligen avgudade när den gick. Och så skriver hon otippat bra.

Dessutom, insåg jag, kan det vara nyttigt för mig att läsa på engelska när jag redigerar. Eftersom mina ögon blir mer hökögon än vanligt då, vilket lätt resulterar i att jag dömer ut de flesta böcker som språkligt haltande…

Jag sov en trappa upp, under ett snedtak jag ofta slog huvudet i. Så här såg utsikten ut. Innanför de vita träväggarna sprang mössen, ibland så att det kändes alldeles för läskigt. Men man vänjer sig vid de märkligaste saker. Sista natten kändes det riktigt mysigt att ha dem där.

 

Stugveckan brukar utöver frenetiskt skrivande, uppläsningar och respons, också innebära fantastisk mat. Jag själv är väl ingen gourmand i köket precis. Gör mest samma rätter och köper mycket halvfabrikat från Hälsans kök och Astrid och Aporna. Härligt då med Lisas kroppkakor, Lovisa A:s heta kryddor och Vilskas pesto-parmesan-lax…

 

Ifall ni undrar är vi såna där hääääärliga kvinnor, som slänger harsyran vi plockat själva på skogspromenaden i salladen på kvällen, jojomensan.

När du är i skogen får du ha flottigt hår och inte bry dig så mycket om hur du ser ut. Fast det var kanske underförstått? Det var finare promenadvägar här jämfört med Everöd. Tyckte jag, som gillar skogen mer än de öppna vidderna. Vi hade väl sådär tur med vädret. Kallt ibland, varmt ibland. Ingen extrem värmebölja som förra året. Men kanske gynnade det skrivandet? Min nacke mådde sannerligen bättre av att sitta inomhus med dator-stöd och löst tangentbord.

Jag trivs verkligen med att åka iväg en vecka så här. Eftersom vi är kompisar sen tidigare är det lätt att tro att det inte blir så mycket jobb gjort. Men det blir det faktiskt! På kvällarna dricks det vin och whiskey, så mornarna börjar kanske inte klockan åtta, som jag brukar föredra. Å andra sidan finns det inga andra yttre krav. Vi är här för att skriva, vi har inget annat för oss. Man kan börja när man vill. Stugveckan blir lite som att hamna utanför tiden, en plats helt separerad från ditt vanliga liv. Oceaner av tid! Även om det här årets vecka kändes som tre dagar ungefär…

Det är också så fint med uppläsningskvällarna, där vi delar med oss av det vi jobbat på under dagen. Alla skriver så olika! En håller på med dikter. En annan har ett projekt vi känner igen från tidigare år, nu i sista omarbetningen, och vi kan alla lägga märke till hur mycket som hänt med det på vägen. En tredje har precis bestämt sig för att överge sin tidigare story, och skapa något helt nytt av den! Och vi dras in i en spännande och läskig berättelse med övernaturliga inslag, där nästa steg aldrig går att förutse…

Mitt eget projekt har jag sagt att jag får hålla på med hela det här året. Inte för att dra ut på det, eller för att jag är lat eller så. Bara för att hindra min vanliga stress att bli klar. Det ska bli bra i första hand. Inte snabbast klar vinner. Jag tror att jag behöver skicka till ett nytt förlag den här gången, och det vore lögn att säga att det inte känns det minsta nervöst. Även om jag har två böcker publicerade, så står jag ju där med mössan i näven liksom. Hoppas på att de antar mig, just mitt manus, i strömmen av manus de får in.

Det är hårt att vara författare idag. Många som slåss om det, förlag som går på knäna av sjunkande försäljning. Man får inte tänka på det för mycket, då blir det inget roligt.

Att ha en generös deadline får mig att våga sväva ut lite mer. Testa olika saker med manuset, flippa lite! Det brukar komma bra saker ur det. Just nu har jag klart för mig hur den ska vara uppbyggd. Men det finns fortfarande hål kvar att fylla. Den är indelad i tre delar, som alla har olika uppgifter i att föra berättelsen framåt. Som vanligt lite självbiografiskt, det mesta påhittat.

Men jag vore väl inte jag om jag inte hade fler projekt att vara otrogen med! Ett ungdomsbokprojekt finns. Några sidor är skrivna, en del planering i blocket… Och så försöker jag skriva om mitt ex och vår relation. Som vanligt inbakat i en story som gör det mer fiktion än verklighet. Ärligt talat är jag helt ointresserad av att skriva självbiografiskt. Jag tror inte det är min grej, det får ni hitta någon annanstans. Jag vill hitta på, det blir inte roligt annars.

Jodå, nån dag med bikini blev det!

Och okej då… nån liten cigarett blev det kanske också. Jag är lite busig ibland.

Hon som blev klar med sitt och skickade in! Jag tycker vi ska ha som tradition att nån blir klar varje år. I år var det Vilska, som hållit på med sitt manus i flera år. Nu är det ivägskickat, och vi håller alla tummar för henne!

Lovisa A tog lite photosession med mig också, jag anlitar henne för de nya författarporträtten. Det var trots allt länge sen jag såg ut så här, eller hur?

Och ja, självklart kommer något förlag att ge ut nästa bok av mig! När och vilken det blir återstår att se, men något annat finns inte.

De nya porträtten får ni se så småningom. Men här utlovas naturromantik, skogsrå-vibbar och givetvis ansiktsuttryck som speglar oändlig visdom… Ni vet: snygg och smart. Som ett författarporträtt bör vara.

Ingen stugvecka utan en samlingsbild! Bästa i år blev den här. Från Lovisa A:s kamera.