Det här har varit en sån himla bra dag.
Jag har börjat vakna och gå upp på morgonen utan att det känns alltför plågsamt. Vet inte hur det vände riktigt, men det har vänt. Utöver att huvudvärken var galen häromdagen, så mår jag liksom rätt bra nu. På agendan för dagen stod saker som senaste avsnittet av ”Bonde söker fru” till frukost (det drar ihop sig! Min favorit i år är känslosamma Jenny, som ser ut att ligga bra till hos strutsbonden), och uppföljande responsmöte med han jag gett skriftlig respons till. Vi skulle höras på telefon, och jag ögnade igenom manuset men kände när solen kom fram att nej, jag har koll. Det här mötet är mest till för att han ska få ställa frågor, och jag har djupdykt i det här manuset och vet vad jag tycker, det kommer gå bra.
Så jag tog en tur ut i den vita världen istället. Lite riskabelt eftersom jag fortfarande känner lite av sträckningen sen vi klättrade senast. Men, men. Man går som en anka, det går bra. Det är ju fint med snö, så länge man slipper köra bil i det. Och utan blåst är även fem minus helt okej i Malmö. En jag pratade med häromdagen sa att i Norrland är arton minus ingen fara, men här i Malmö kan det vara fruktansvärt med en enstaka minusgrad om vinden ligger på.
Responsen gick bra och var hur trevlig som helst. Jag är glad att jag la till ett uppföljande samtal som en grej som ingår i nästan alla paketen, för det ger väldigt mycket har jag märkt. Och det är också kul att få ett bättre hum om personen bakom en text. Även om jag föredrar att ha så lite som möjligt av det under själva läsningen. Man blir så glad också av att höra saker som ”jag anlitar gärna dig igen”! Det här jobbet ger mig verkligen nästan lika mycket som mitt egna skrivande.
Efter responsen pratade min mage med mig, så då blev det lunch. Men ugns-mat, som jag faktiskt gett som skrivtips en gång (”om du är inne i skrivandet men hungrig; gör mat i ugn som sköter sig själv, så kan du skriva under tiden!”). Det var bara ett litet kapitel kvar att gå igenom om av mitt egna manus. Fullklottrat med anteckningar, t ex skulle grejer in här som klippts ut från ett tidigare kapitel. Och slutet är viktigt att få till i den här berättelsen. Inte för tillrättalagt och övertydligt, men ändå som ett tydligt slut liksom. Och det kändes bra nu! Även om jag under kvällen inte kunnat släppa det utan går tillbaka och skriver till lite här och var när jag kommer på.
Det är väl det som är mysigt med skrivandet också? Att det hela tiden pågår. Man är själv med den världen, särskilt innan nån annan läst manuset, och man är väl lite odräglig. Men känslan av att man ruvar på nåt som kommer att bli så jäkla bra! Å, den är obeskrivlig.
Det är mer jobb kvar, och imorgon ska jag sitta med Vilska och skriva, bestämde vi. Jag skulle egentligen klättrat, men det känns bra att vila benet från det i några dagar till. Jag gick till stan, och är det inte stan man vill bo i när det är december på ingång? Jag har tidigare kunnat vara surtant som tycker att det ödslas för mycket el på all denna belysning, men ärligt talat, jag uppskattar det mer och mer. Det blir så vackert! (Bilden nedan är visserligen från Möllevångstorget, men ändå.)
Jag hade fått en känsla och gick på den: jag vill ha en adventskalender i år. En riktig! Vem behöver dyra adventskalendrar brukar jag tycka, men i år hade jag plötsligt ändrat mig. Jag! Det fanns lite födelsedagspengar kvar som jag sparat för sämre tider (ev att Putin skulle invadera) men nu när det faktiskt ramlade in responsuppdrag så att jag är uppbokad till februari, och dessutom kommer att åka hem och harpa lite päror, kände jag att tiderna såg ljusare ut (och vem är rädd för Putin längre, det är väl snarare det egna styret som skrämmer).
Så det blev en chokladkalender med lyxchoklad, en ny smak för varje dag. ”Unna daj!” som Electra säger (att hon inte blev julvärd ändå?). Märkligt nog mötte jag två personer jag kände i denna lilla godisbutik på gågatan. Två såna där jag sällan träffar också. Den ena var gravid och behövde äta för att inte må illa; ”jag tänkte att jag skulle variera med lite lyx”. Den andra spelar i band, ”dig ska jag ju se nästa vecka!” utbrast jag.
Och märkligt nog hade de tjuvstartat i holkarna på Gustav Adolfs. Jag gled omkring och kollade på strumpor, mössor, kalendrar med katter, smakade sockerfritt choklad med kiwi, smakade icke sockerfritt choklad med citronkräm, drog in doften av churros men orkade inte med kön, smakade svindyr ost och sa att jag kanske kommer tillbaka senare.
Och nu ligger jag på soffan och det är läskväll. Jon Fosse! Känner mig för en gångs skull uppdaterad med samtiden. Det är tack vare vår bokcirkel som jag får tummen ur. Jag är med i två numera. I den andra är det fokus på weird fiction. Mmmm, ni hör ju! Senast läste vi Clive Barker-skräck. Återstår att se vad det blir nästa gång. Vad tycker jag om Jon Fosse då? Jo… men… Jamen, det är väl lite både ock? Skulle en punkt verkligen skada, kan man ju känna. Men visst, det skapar också ett intressant flow i texten.
Bråkade lite med mig själv om varför jag inte går på releasefest när jag nu är bjuden på releasefest. Men det är ingen jag står nära, det skulle mest vara för att det är kul att gå på grejer, och jag både kände och inte kände för ett kulturellt evenemang. För att bo mitt i smeten är jag dålig på det där nu för tiden; stan kan kännas som bortkastad på mig!
Fast ibland går jag ju, fick jag påminna mig. Och bara häromdagen fick jag dra ur sladden för att det varit för mycket ett tag.
Så chilla manilla. Nu var det ju Fosse-kväll.
Facebook-sida