en liten dikt för estraden.

image182

Mitt hatförhållande till bilar har börjat gå över styr.

Igår cyklade jag snabbt, det är inte halt bara man tänker att vägen är ett ägg eller att det finns ett ägg mellan vägen och hjulet och man kan lita på hjulet, det är det det finns till för, cykeldäck är mycket smalare än bildäck, men det kallas däck, löjligt eller hur? Jag stod på tur

att komma försent, det är min lott, det är min mammas fel, jag hatar den sidan hos min mamma, jag har alltid hatat den, så när jag cyklade där över asfalt och farligt hala små plättar ni vet de man halkar på så där förrräääädiskt, det är förrrrääädiskt, då hatade jag mig själv lite grann, jag vill vara sann

mot min nästa, så jag cyklade snabbt, som sig bör, som jag brukar göra, jag tycker om att känna det som en sport, som nåt som spelar roll, som att någon har koll och räknar minuter, sekunder, jag klarar det på femton sekunder blankt, i skolan när jag var liten sprang jag på nio, jag brukar säga nio blankt men de säger det är en omöjlig ekvation, det kan du aldrig ha gjort Lina, så jag tänker okej, jag kan ha förväxlat mig själv med de snabbaste killarna, ville jag vara en kille när jag gick i trean, jag minns inte, jag tror inte det, men jag är snabb som en mört, jag glider över vägen på stört

ser bilen komma, visst, men jag har beräknat, folk tror kanske inte det men jag vet, jag har koll, jag har tajmat verkligheten så att den ska stämma precis, sitta som en smäck när jag kör över vägen, vet jag att det inte kommer bli nån krock, för jag hoppar bock över tiden, den är min, i min hand, jag ska inte bli som min mamma, jag har koll, jag kommer att hinna, ja jag lovar kommer att hinna försvinna

innan bilen är för nära….
Men det handlar om sekunder, ja vem har sagt nåt annat, bilen är rädd, bilar är stora monster, mitt hatförhållande till bilar har börjat gå över styr, eller snarare förakt, är det inte förakt som jag känner, det rister i mig av alla avgaser, alla tröga människor ni dödar alla jag känner med dessa spyende, livsfarliga silverglänsande marodörer från en tid som är försvunnen, inte borde de finnas kvar, stör min cykeltur och mitt immunförsvar, och nu har den mage, den tingesten, att bli förgrymmad på mig, ja jag ser det som att det är bilen som tutar, inte föraren, jag ser ingen förare, bara nåt stort och jobbigt som är i vägen, så när jag hör tutan blir jag vrång på tvären

jag räcker fingret, ja för fan den lilla hämnden kan jag unna mig, ska du komma här och kaxa med din silverkrommade grej, så kan du få för gammal ost, jag cyklar, jag är bättre än dig din förlegade jävel, ditt silvermonster imponerar inte på mig, ja jag säger ju det, mitt hatförhållande till bilar börjar gå överstyr, jag höjer mitt finger, min tanke är yr

men se förbannelsen är nära för den som låter humöret ta överhanden, så är det ju jämt för min pappa, när man sparkar av ren ilska gör det alltid mest ont, och nu har jag tumvantar
jag gör fuck you men jag har tumvantar, det slår mig på vägen över parkeringen, jag är säker nu på andra sidan men jag har tumvantar, att göra fuckyou över ryggen som en cool gest eller vadå, jag har tumvantar, inte kan en förare förstå, när han uppskakad av att nästan ha kört på mig, förundrad ser efter gestalten där, cyklandes så halsduken yr

mitt hatförhållande till bilar har börjat gå överstyr.