Av någon anledning lite nostalgisk idag.
För tio år sen, vet ni vad som hände då?
Jag började i Glimåkra, på folkhögskolan, skrivarlinjen. Efter att ha sysslat med teater och tänkt att jag skulle bli skådespelerska hade jag nu, 22 år gammal, sadlat om till att satsa helt och fullt på skrivandet. Det var ett fantastiskt år. Jag har väl aldrig skrivit så mycket som jag gjorde då! Och det är precis så jag tycker skrivarlinjer ska genomlevas. Jag vet, vissa får skrivkramp och kan inte ta till sig det här rådet. Men jag har nog alltid haft den här ådran i mig , som förhindrar mina spärrar mot att testa mig fram på ett effektivt sätt:
”Jag lever i nån sorts fluff-fluff-värld
där allt jag skriver är fantastiskt.”
I dreads och gömd bakom en gigantisk röd ros i tyg, som tillhörde min inredning i lägenheten vi delade, jag och Erika. Det var ovanligt mycket elever det året antar jag, för vi fick lägenhet ”på stan” som det hette. Nu är ju inte Glimåkra en stad direkt, det är en håla med ovanligt många frisörsalonger och en fin skog att försvinna på promenader i.
Lennart Göth hette vår lärare, och redan första veckan fick han ta emot mitt manus. ”Jag har skrivit en roman”, sa jag. ”Kan du kolla på den eller?” Kaxig och helt oviss om allt vad bearbetning heter lämnade jag över mina sjuttio sidor eller vad det var, och väntade mig väl mest hyllningar tror jag.
Men jag utvecklades enormt det här året, just tack vare all kritik som både togs och gavs, inom klassen och av lärarna Lennart (Lelle) och Gunilla Tunving. Gunilla träffade jag förresten på i Helsingborg för några månader sen, när vi hade HD-träff där. Jag jagade ikapp henne i trappan och knackade henne på axeln; ”jag trodde väl att det var du!”
”Nämen? Känner du igen mig bakifrån?!”
Tydligen.
Tydligen finns det vissa människor som sätter så stort avtryck i ens liv att en till och med känner igen dem när de har ryggen emot en.
Vi var få i klassen, och av mina klasskompisar var det främst Emma jag hängde med. Vi har fortfarande kontakt då och då, hon jobbar nu på Kristianstadbladet. Bland annat skriver hon om musik, som hon faktiskt sa redan då att hon skulle.
Något år senare skrev jag en liten dikt om oss. Den ges bäst rättvisa om ni får höra den uppläst.en liten dikt om mig och emma
En hel del ”Det borde finnas regler”-känsla i innehållet, eller vad tycker ni?
(Dikten läste jag in idag. Bilden ovan är tagen på ett poetry slam i Glimåkra, jag snodde den från folkhögskolans sida, hoppas det var okej. Jag kom på delad förstaplats i det slammet, tillsammans med Tommy, bibellinjen tror jag han gick.)
För det var här jag upptäckte poetry slam också. Tack vare vår dramalärare Gustav Carlsson. Jag var den enda i vår klass som tyckte det var kul med teater egentligen. Och att läsa dikter hon skrivit själv, inför publik; inget kan väl bättre passa en liten hybris-elev?
På vårterminen satte vi hop den traditionella antologin. Så här såg vår ut.
Något säger mig att jag och Emma klippte bästa titelförslaget här och vann den tävlingen. Det föddes en liten besatthet av just Majakovskij här, som höll i sig. Förmodligen en blandning av att vi tyckte han var snygg, och att vi tyckte han var bra.
Här är ett litet snapshot ur novellen jag hade med, ”I väntan på stjärnfall”, som jag fortfarande funderar över att putsa till och göra något med ibland. Den är söt, jag tycker om den, det finns något finstämt över den, även om jag inte hade lyckats ta mig ur det omständliga. Den handlar om en gymnasielärare som har en lite gubbsjuk crush på sin elev, samtidigt som hans fru är sjuk i cancer. ”Du skriver ju bara om sex och död”, tyckte Lelle.
Idag är det regngrått i Malmö och jag lagar torsk, potatis och morot i ugn. Kom precis på att det är slut på crème fraiche-sås till. Det får klara sig. Jag har sett klart sjunde säsongen av ”Dexter”, en serie jag plöjt sjukligt intensivt de senaste månaderna. Jag började titta på den för några år sen egentligen, med en kille jag träffade då, men sen när vi slutade träffas orkade jag inte med att ta upp den igen.
Och sen låg jag med en annan kille, och vi såg också på ”Dexter”, så sen förknippade jag det med honom också, och kunde inte ta upp den för det.
Men nu är de förälskelserna stillade och ”Dexter” är en serie helt frikopplad från minnen. Eller inte frikopplad, men jag klarar av dem. Minnen har ju en tendens att blekna. Eller inte direkt blekna, men göras hanterbara. Man gör sig nya. Ibland slutar de gamla göra ont och lämnar kvar en rosig smak i munnen bara, en blinkning som bara jag kan uppfatta.
I andra fall krävs det bara ett mess, bara några ord, för att minnena ska rassla loss i en. Full storm då. Hela kroppen blir ett sjukt och bräckligt träd som söker luta sig utan att veta åt vilket håll det blåser värst.
”Det är inte lätt”, säger min psykolog.
Men människan är lustsökande, tyr sig helst till det som verkar vara enkla lösningar på kanske hur stora problem som helst. Så jag tänker äta nu och påbörja åttonde säsongen. Det är lätt.
För de svåra frågorna lär återkomma. Kanske redan senare under dagen. Jag kan behöva lite lätt för att orka ta itu med dem.
Inte minst älskar jag musiken…
Positivt är att jag börjat ta till mig det här med att grannen är pianist. Jag tycker inte det är störigt längre, jag tycker om det.
Facebook-sida