Jag dansar med skeletten i garderoben.
De kan verkligen det där med Charleston och jag kan verkligen det där med höga klackar och lagen om attraktionskraften.
Du har lärt mig, du säger ”känn mer tänk mindre”. Och jag tänker och tänker och tänker så det knakar.
Jag är Virginia Woolf och du är Bruce Willis. Vi möts nästan halvvägs. Det är fascinerande i 12 timmar och 13 sekunder.
Sen dansar jag vidare.
Du hävdar att jag alltid kommer att göra det.
Jag hävdar att jag vill att dina spermier ska växa barn inuti mig.
Det är tragiskt och hemskt romantiskt, men du tror inte på det här med att vi lever i en film.
Och jag vet inte vad jag tror på längre. ”Jag tror inte på nåt som inte går att äta eller knulla”, säger du. ”Du är en cyniker”, säger jag. ”Nej, en besviken romantiker”, säger du, och för en fjärdedels sekund ser jag ditt innersta.
Jag dansar med lakan och kakan, leker lekar med tangenterna.
Går sönder och lappar ihop mig, går sönder och lappar ihop mig. På Vårdcentralen tror de inte på att jag har feber. Tänk, det är det sällan nån som tror.
”Magkänsla”, säger du, och jag funderar över möjligheten i att jag kanske har bantat bort den. Kroppen upp och ner i ständig stryk. Halsen en bataljon av var och blod. Jag vet inte vad jag tror på längre. Leker låtsaslekar och skriver en dikt, varvar sanning med det jag önskar ska vara sanning. Hävdar att alla gör det.
Jag dansar med skeletten i garderoben.
De kan verkligen det här med Charleston.
Det är det enda i den här dikten som stämmer.
Det är det enda i den här dikten som stämmer.
Facebook-sida