”Should I carry on
will it matter when I’m gone?”
Sjöng Madonna i ”How high” på skivan ”Confessions on a dancefloor” från 2005. Jag lyssnar i min iPod samtidigt som jag diskar och världen blir ett dansgolv. Jag tänker att när helst jag känner mig lite nere, som igår när allt var svartvitt och jag var redo att lägga mig ner och dö, varken kunde skriva eller tro på någon framtid; så blir jag levande igen när jag lyssnar på hennes musik.
Under större delen av arbetet med ”Det borde finnas regler” var det just denna skiva jag spelade. För att den har ett visst driv, en självklar framåtrörelse. Som hela Madonnas karriär egentligen. I ”How high” sjunger hon om sin rastlösa jakt på uppmärksamhet, att kanske har hon gjort lite fel saker för att få den ibland. Och hur mycket är det värt egentligen, när de pratar så mycket skit bakom hennes rygg hela tiden?
Allt, säger jag.
Å Madonna, sluta aldrig att göra musik! Har ni tänkt på hur få det är, som fortsätter göra bra musik och förnya sig, även sedan de blivit gamla legender? Madonna fortsätter köra på sex och avklätt, provocera, och det skrivs i tidningarna om hennes sorgliga bröst, nu femtio år gamla. Fuck that, säger jag. Madonna är en förebild som sjunger om en sexualitet som lever kvar, även sedan du lämnat ungdomen. Det ger hopp inför framtiden. Ett yrkesliv som fortsätter efter barnafödandet, en experimentlusta som hittar trendkänslan direkt, anpassar sig in absurdum. Fortsätt, Madonna, det är alltid värt det. Jag kommer alltid att älska och beundra dig.
Så här såg hon ut på en fest nyligen. Se och Hör skrev att det enda som bortförklarar den tantiga åldersnojevarningen var att det var nån sorts punktema tydligen. Fuck off, säger jag återigen. Det här är fan så mycket bättre än Ulf Lundells hajtänder.
Och givetvis kom hon tillsammans med sin unge älskare.
Facebook-sida