Att jag följer ”Top Model” är kanske inte något man väntat sig. Inte något jag själv väntat mig för något år sen, heller. Detta är inget jag sett ett behov av att skriva om tidigare, men efter gårdagens avsnitt blev jag faktiskt tillräckligt berörd för att börja formulera ord…
Igår åkte Anchal ut. Denna indisk gudinne-lika kurva, som i de senaste avsnitten mest oroat sig för sin kropp och surat över Melroses bitchighet.
I gårdagens avsnitt stod det kristallklart att Anchal inte var gjord för modellvärlden. Inte ska en så söt och ärlig tjej förstöras av en sån trist och ytlig värld, tänkte jag, när jag såg henne lämna huset. Hoppas hon kommer på att hon måste göra nåt helt annat.
Fast ändå vill jag gärna se henne som ”Top Model”s mest fulländade kropp. På sätt och vis. Jag menar, jag förstår också att det inte går för sig att ha fett på höfterna om man ska platsa som fotomodell idag. Men igår var det dags för tjejerna att ikläda sig bikini, då de skulle ta sportiga bilder i samband med att de spelade volleyboll. Anchal tog på sig en magkatarr-min av oro, stod i skymundan av de andra med armarna demonstrativt runt magen, som för att dölja. Men inte gick det att dölja. Anchal var, det såg jag klart och tydligt, den enda av tjejerna i ”Top Model” som har en kvinnas kropp.
Visst, de andra är vackra. Men kvinnliga? Bäckenben som putar ut, magar som är omänskligt platta. Revben och nyckelben, vältränade så det skriker, men kvinnliga? Nej, rent kroppsmässigt var det Anchal jag föll för igår. ”Hon är mer av en badklädesmodell”, sa en av experterna i programmet för några veckor sen, och jag är beredd att instämma. Alla gånger. Empiro eller vad fan han heter, snälla kontakta Anchal! En sån vacker kropp vill jag se på planscher över stan! Eller varför inte Hennes o Mauritz? Jag ser hellre Anchals kurvor; som inte är silikon utan äkta underhudsfett, var kvinna värdig (och grejen är förstås att hon knappast kan kallas tjock…), på reklampelare över hela Växjö; än beniga Kate Moss med söndersnortad näsa…
(Hur snygg Kate Moss än må vara, och det erkänner jag att hon är, så förespråkar benranglet knappast någon glass i sommarsolen…)
Ett annat diskussionsämne, som ständigt eldas på, är Melrose. Seriens absoluta bitch, som inte verkar göra nämnvärda insatser för att förmildra detta omdöme. Strålande glad, nästan för glad, mer som en hysterisk Duracellkanin, än som en ivrig spontan tävlande. Ständigt öser hon ur sig kommentarer om sina vänner. Detta får vi inte bara veta genom att de andra beklagar sig framför kameran, utan vi får även se henne snacka skit; både i intervjusituationer och i vardagssituationer när hon slappar i poolen. Att Melrose vill vinna det här är det inget tvivel om. Och samtidigt som man måste applådera merparten av hennes bilder, och vem som helst kan ju se att hennes samarbetsvilja och entusiasm går hand i hand med det här yrket; så gror ett litet illamående varje gång man ser hennes uppsmilade vinnargest. Hennes ständiga taskigheter och icke förhandlingsbara självgodhet, själviskhet…
Och samtidigt, hur mycket det än stynger: är inte Melrose i det långa loppet en värdig vinnare? Så som hon kämpar och så hård som modellvärlden trots allt är, så skulle Melrose väl passa som hand i handske?
Jag vet inte. Grejen med dokusåpor är ju att man aldrig gör det; man vet aldrig.
Man har bara bilderna som producenterna och redigerarna väljer att visa.
Men inga moraliteter kring det nu, jag gillar ”Top Model”. Jag står dock fortfarande fast vid vad jag alltid tyckt, att dokusåpor hindrar en från att leva sitt eget liv till fullo och klistrar fast en vid en låtsasvärld. Så jag är tacksam över att programmet bara går en gång i veckan.
Och ja, efter mycket irritation tidigare i vår över beslutet: jag är även glad över att Big Brother inte sänds i Sverige i år…
Facebook-sida