Kom tvåa i tävligen igår. Poetry Slam på stadsbiblioteket, och det stör mig. Fan.
Ändå var det helt fantastiskt vad jag klättrade uppåt. Efter första dikten var jag säker på att de hatade mig. Jag kommer inte ens att komma till final, tänkte jag. Och jag som hade planerat, som vanligt så jävla perfekt in i minsta detalj, hur jag skulle göra, vilken dikt jag skulle läsa när och så vidare. Vinnardikten hade jag utsedd, den var det viktigaste, det visste jag ju sen förra gången.
Förra gången: då jag gick till final efter att överlägset (jodå, jag överdriver inte) ha vunnit hela grundomgången. Så tog jag en dikt som jag var sådär säker på om den funkade eller inte. Vilket förstås märktes.
Det är något väldigt fult över att bli besviken när man inte vinner. I Sverige speciellt, här ska man ju vara så liten i orden och tacksam på jorden. För vadå? Jag är tacksam över att jag slutligen kom till final, men hej! Det var väl för i helvete min egen förtjänst? Jag visste att den dikten var en vinnardikt, annars hade jag väl inte beslutat att vänta med den till slutet. Men nu fick jag ta den som andradikt. Det kunde inte hjälpas, allt går ju om intet om man inte kommer till final. Så jag körde på. Politik och kritik i barnröst, publiken jublade. Förstås. Fan, jag visste det… I finalen, som jag kom till (därav den duktiga klättringen, som jag trots allt ska vara nöjd med), hade jag plågor med att välja dikt. Jag tog en gammal, som jag faktiskt läste första gången på Loftet, den sedan länge svunna scenen i Malmö (Hedmanska gården är inte handikappanpassad. Och så långt har diskrimineringslagen gått i det svenska rädda samhället, där vi ska vara alla till lags, att folk faktiskt får lov att stänga igen sina ställen om det inte passar enligt punkt och pricka).
Jag läste bra. Kanske gjorde jag den dikten bättre än någonsin. "…och så måste du säga: jag skiter i träningen! Och så måste du säga: jag skiter i ALLT!" Och visst fick jag höga poäng. Men i final krävs det trots allt en del engagemang i världsklass, en del politisk satir eller åtminstone en dikt som vill säga något djupare. Inte mig emot, så ska det väl vara. Men fan.
Fredrik var ende killen och han vann. Kronobergaren frågade mig om jag var besviken, "klart jag är det", om jag trodde att han fick mer röster för att han var kille, "nej det tror jag inte". Tillade: "men man börjar ju undra."
Nu är det om från början inför nästa tävling. Fan, fan, en chans kvar. Marie borde få den platsen, men det är klart jag vill ha den. Man får inte vara så här, som jag är, och VILJA vinna, vilja vara bäst. Inte säga det högt, det får man inet; ödmjukhet.
Men fan ta ödmjukhet; det här är tävling.
Facebook-sida