Lilla sommarintervjun: Kristian Svensson

Kristian Svensson, född 1973, är trubadur och författare. Han har spelat på hundratals scener runt om i landet, och är även engagerad som konferencier på Wrestlingpalatset. Har släppt flera skivor, varav den senaste hette ”Lite om mycket och inget om allt”, 2011. Nästa skiva, ”LIVE på Nacksving”, är det släppfest för på fredag den 19, Tangopalatset, alla är välkomna. Kristian har även skrivit böckerna ”Kravaller och steriliseringar – vem har fått skriva vänsterns historia”, 2001 och ”Möllevångsång”, 2004. 
 
Jag känner Kristian, vi brukar så att säga hänga ibland. Och så är hans låt ”Det blir värre ska du se” rätt tacksam att få på hjärnan.

1. Hur är läget?

Jo tack. Högsommarsolen strilar genom ett draperi av pilträdsblad utanför mitt fönster. Oförskämt vackert.

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Det är lättare att ta sig till skrivbordet än till en badstrand. Såvida jag inte har min son hos mig, då har skrivbordet bara en chans om jag först lyckats köra slut på lillkillen och fått honom att ta en siesta-lur.

3. Du är främst känd som trubadur. Hur ser arbetssättet ut när man skriver en låt? Vad kommer först, musiken eller texten?

Jag gör nästan alltid musiken för sig och har ett antal låtar i beredskap till den textidé som sedan helt separat dyker upp och kan välja och vraka vilken låt den vill hooka upp sig med. Dock innebär ju det där att texten måste anpassas till det antal stavelser i varje strof som den aktuella melodin tillåter. Det kan ibland vara bra (för att det ger en viss styrning av hur det ska bli) men oftare hämma textskrivandet (av samma anledning). Så bäst resultat blir det nog egentligen när jag börjar med en text och hummar något slags temporär melodi i huvudet upptill; mindre intressant musik men bättre text. Jag jobbar helt enkelt inte på det mest effektiva sättet där. Jag gillar väl helt enkelt för mycket att skriva ihop textlösa låtar och meditera över vad de borde handla om, ungefär som om det var någon annans låt jag hörde, trots att det alltså inte är det ultimata förfarandet.

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

Just nu läser jag väldigt lite böcker. Sedan jag fick barn – och framförallt sedan jag blev ”varannan-vecka-pappa” – har jag nog blivit lite för rastlös för att gräva ner mig i en hög med papper; jag vill hellre passa på att skriva själv när jag väl får tid. Så jag har en hög med icke avslutade läsningar som – av någon anledning – främst ser ut att vara biografier och dokumentärer; ”Ivans krig” (om Röda armén under andra världskriget) av Catherine Merridale, Zlatans självbiografi, ”Allt ska bli ditt” (om Rimbaud och Bob Dylan) av Arne Sundelin, ”Utmanaren” (om Håkan Juholt) av Fredrik Loberg. Funderar på att läsa om Salka Sandéns ”Deltagänget” (också den självbiografisk slår det mig nu) som jag tyckte om när det nu var jag läste den (det var så länge sedan att jag riskerar att bli besviken).

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Skriver jag prosabok sitter jag vid stationära datorn. Skriver jag låttext sitter jag med lösblad och penna i sängen eller med anteckningsbok precis var som helst.

6. Hur botar du skrivkramp?

Kör jag fast i skrivande så försöker jag inte aktivt bota just den krampen, utan ger mig i så fall i kast med nytt projekt eller låter det gå lite tid så att man får distans. En fördel kan vara att jag kan hoppa mellan låt- och bokskrivande. En nackdel kan vara att jag kan hoppa mellan låt- och bokskrivande. Disciplinen kan bli lidande.

7. Vad handlar det du skriver om, var hämtar du din inspiration?

Jag inbillar mig att det jag skriver om handlar om ganska olika saker. Att jag väljer en form (roman, novell, låt eller låtsvit) beroende på hur mycket utrymme den aktuella textidén behöver eller har täckning för. En stor, fet episk idé kan mycket väl bli en bra liten treminuterslåt om jag inte är så sugen på att göra en massa research eller lägga en stor portion av mitt korta liv på ännu en bok. Jag jobbar hursomhelst ofta med komprimering, så även om jag skriver roman blir det ganska kort utan krusiduller. Min roman ”Möllevångsång” var ju t.ex. en kollektivroman som utspelade sig i två parallella tidsplan och genom ett myller av människor ville famna en hel malmöstadsdels nutidshistoria, men blev ändå bara 190 sidor lång.

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Jag har återigen färdigställt ett romanmanus (för en ännu kortare bok) som jag återkommit till flera gånger under en längre tid. Jag har ett annat oerhört ambitiöst projekt, i form av en reportagebok, som dock antagligen kommer att resultera i – just det – en låt.

9. Är du nervös innan du ska uppträda?

Jag antar att både uppträdande och skrivande handlar om att leka med distans och närhet, att växelvis gå upp i känsla och växelvis kallt gestalta och jag misstänker att folk som dras till det är lite störda. Själv kan jag t.ex. vakna en morgon med en konstig känsla i magen och i flera timmar gå runt och undra om jag ätit något olämpligt, tills jag plötsligt kommer ihåg att jag ju ska spela samma kväll och att det kanske kan ha något med saken att göra.

10. Har du någon förebild inom skrivandet, och varför just den?

Jag har en tummad, borttappad bok som heter ”Hur de gamla ryska författarna skrev” (eller något sånt), men eftersom jag är så kass på att ta mig tid till att läsa så har jag ingen aning om hur vare sig dessa gamla ryssar eller några andra författare skrivit, så jag har inte många förebilder i själva skrivandet. Vad gäller resultatet av skrivandet tipsade Springsteen mig om att man kan skriva episka men relativt korta låtar, medan Tori Amos visade att man kan flumma loss också. När det gäller bokskrivandet så inspireras och drivs det framåt per automatik så länge ens självförhärligande och relativa storhetsvansinne håller i sig.

Du kan läsa mer om Kristian på hans hemsida, här.