Jag har en kompis som heter Sonja Lindblom. Hon jobbar som skådespelare och brukar dra med mig på teater då och då; dels sånt hon spelar i själv, och dels sånt hon fått gratisbiljetter till. Särskilt i fredags kände jag att jag nog är en tacksam person att dra med. Jag bor centralt och kan därför vara spontan, behöver aldrig en timme på mig att bli snygg. Har ingen familj och just nu är min kalender tommare än vanligt.
I fredags var det Sonja själv som spelade. Tillsammans med Johan Svensson som teatergruppen Teater Dictat spelade de Shakespeare i en väldigt ovanlig tappning. Det var ”Titus Andronicus”, en av Shakespeares tidiga och minst spelade pjäser. Temat i den är hämnd, och tillvägagångssätten folk tar livet av varann på får ”Hamlet” att likna en barnkammarsaga.
Men främst är det uppsättningens utformning som är något utöver det vanliga.
Johan och Sonja spelar ca fyrtio roller själva. Eller det vill säga, med hjälp av vad som finns på scen. Det kan vara en golvmopp, två toaborstar eller att spela mot sin egen hand. Det kan handla om att sänka ner folk i gravar genom att mycket ceremoniellt gömma dödsannonser under mattan. Eller utföra misshandel på ett dött ting så att det gör ont i hela mig bara jag ser skapelsen efteråt.
Det finns två tydliga paralleller att dra här. Den ena är den Teater Dictat leker med tydligt, nämligen att det är svårt för små teatergrupper att få finansiellt stöd i dessa dagar, och då blir rekvisita och scenografi därefter; man tager vad man haver. Men också en på senare tid mycket omdiskuterad parallell; vikten av att använda sin fantasi. Det här med att bokbranschen går på knäna. Det här med att folk laddar ner teveserier istället för att läsa böcker. Det här med att unga pojkar läser allt mindre, att det i skolorna idag finns stora kunskapsglapp, som följd av ett minskat läsande.
För vad händer med mig när jag sitter och tittar på Sonja som byter dialekt, sätter på sig handklovar för att symbolisera en ny karaktär, samtidigt som hon för en lång dialog med sin hand? Utkämpar slagsmål mot sig själv, leker dockteater?
Vad händer när jag ser Johan koppla isär en dammsugare och få det att föreställa… ja, nåt helt annat? Jag är så inne i detta sätt att gestalta när den här scenen kommer att jag sitter och vrider mig av genans på stolen. Det är bra! För att inte säga genialt!
”Sonja och Johan berättar den hiskeliga historien om Titus Andronicus” blir en föreställning utan stora effekter, utan extravagant smink eller prisbelönt kostymering; nej, pjäsen tar form inuti mitt huvud. Det är fascinerande, det är nyskapande, det är riktigt jävla bra.
Och gjort med så små medel att Anders Borg skulle gå i taket av lycka. När jag ser Sonja och Johan spela mot sina händer känns det plötsligt så onödigt med extravaganserna. För när det kommer till kritan är det ju bara det här som räknas: hur bra är du på att låtsas en verklighet? Hur bra kan du övertyga publiken om att den verkligheten är här?
Utöver inlärandet av text, som alltså inte bara är en roll var för dem båda, utan många, många, många roller… så är det ett hästjobb dessa skådisar/regissörer gör. Föreställningen borde få mycket mer uppmärksamhet av kulturbevakningen än den fått.
I pausen hör jag den trettonårige killen säga ”Jag gillar inte kultur. Jag gillar egentligen inte teater.”
Och sen lägger han till ”Jag har inte bestämt mig för om jag gillar det här eller inte.”
Men han går inte.
Han gick inte.
Shakespeare kan i mitt tycke bli ganska seg, han säger samma sak lite för många gånger om och jag tycker inte alltid att poesin har överlevt tiden. Det är rasism, det är konstig hämndretorik och det är tråkiga kvinnoroller. Det krävs att man gör något nytt av det. Och det här! Det är nytt. Missa inte. Det finns några föreställningar kvar i Lund, på Lilla teatern.
fre 25/10, sön 27/10,
fre 1/11, sön 3/11 kl 19.00
Köp biljetter här. Kostar inte mer än ett nytt plagg på HM.
En annan kul detalj var att jag blev lite blixtkär i Johan. Min ultimata man, tänkte jag: högt hårfäste, snygg, kulturarbetare, bra på sitt yrke, verkar trevlig också. Vanligtvis när jag blir lite blixtkär är ju folk antingen gifta och har barn, eller åtminstone tillsammans med någon redan. Johan var dessutom bög. Hej hej hallå, obefintlig radar! Vad förvånad jag blev.
Och sen något generad att jag blev förvånad.
Och sen glad att vi i alla fall är vänner på facebook nu. Alltid något!
Sen drack jag och Sonja öl på Möllan och pratade om livet och relationer och hur det känns när man skriver nåt eller agerar i nån scen och gör det så jävla bra. Ni vet, geni-bra. ”Jag brukar ringa min pappa då”, sa Sonja. ”Och säga att jag är ett geni!
’Och så ödmjuk’, brukar han svara.”
Facebook-sida