På pin kiv.

image55

Jag har jobb.
Jag har träningskort på gymmet.
Jag har pojkvän, vi har förstahandskontrakt, vi älskar varandra och jag känner mig trygg.
Det går bra för mig när jag leker kulturjournalist. Inte så att jag hittat ut till de stora tidningarna än. Inte så att jag tjänar några pengar på det. (Det gör jag än så länge bara på tråkiga saker, eller ni vet: åtminstone sånt där slit hela dagarna, där man har en chef som säger till en vad man ska göra och det är inte så överdrivet kreativt mest bara lyda order. Och vara trött och nöjd att det är slut när det är slut. Men trots allt: älska pengarna. Som fan förstås).
Men Mattias tycker att jag ska säka redaktörsjobbet! Att jag visst det kan syssla med det samtidigt som jag går utbildningen till hösten. Och att jag skulle må bra av det, av att lära av misstagen och så vidare. Och kanske gör jag det.

Allt det där känns förstås bra.

Men min roman vill de inte ha.

Refusering nummer sist-för-den-här-utskicksrundan: Alfabeta. Inget brev; mail. Jag tycker jag skriver bättre än MoaLina. Även om hennes ämne kanske behövs mer. Delvis alltså: ett slag i ansiktet. Kändes även som att de glömt bort mig lite. Kan jag vara så här besviken så här öppet, i en blogg liksom? Är inte det lite pinsamt, förmätet, rent utav: naket?

Jag vet inte ens om den är bra. Ett tag visste jag det. Eller hade i alla fall en förhoppning, en tilltro. Just nu: nej. Just nu är det mest uppgivet när det gäller den. Jag gillar inte ens titeln längre.
Berättelsen hänger inte ihop och jag vet om det.
Den förespråkar en världssyn som suger, den är deprimerande och förmodligen inte på ett speciellt och fint sätt, så som jag gärna vill att det ska vara…
Och det får mig att trilla lite grann, men kanske blir det inte ens den som blir den första boken jag får ut?
Kanske blir det istället den jag håller på med nu?
Den som segar sig framåt och aldrig tycks bli klar, även om jag varje gång jag sätter mig med den känner att jag blir imponerad av mig själv. Den är bra. Även om den ännu inte hänger ihop på slutet. Och kånkar på en del klyschor säkert, jopbbiga meningar och taktkänsla som blir lite för mycket ibland. Eller så.

Som vanligt är det ett problem att jag gör så mycket på samma gång. ”Har du många bollar i luften?” Japp, lite för många (men ingen som kan betecknas med ett lite flashigt ord på engelska i en konferenssal mellan lunch och fika)… Vem fan har tid att vara författare? Jag har alltid drömt om att publicera den där jävla boken, jag har ambitioner som står mig upp i halsen så jävla ofta, men jag når inte. Når inte ut. Blir aldrig sansad nog att vinna, eller hur?

Drömde nåt om den där Nässjöfestivalen i natt igen. Minns inte vad den här gången.

Emma, ibland vill jag bara dissa världen lika bra som du. Men så känner jag mig kluven. Vet inte om jag ska älska den, om den ens förtjänar det.
Eller nä: vet att den förmodligen inte förtjänar det ett jävla skit. Men älskar på ändå.
På pin kiv.
För att det är jag.
För att det är så jävla typiskt mig att göra det.

image91