Amsterdam

Amsterdam.

 

Jag åkte till Amsterdam och hälsade på en av mina bästa vänner. Ida. Min Ida, som är en av grundstenarna i det som är jag. Kan man säga om man vill vara lite högtravande. Hon är ofta min vuxna ansvarsfulla del. Brukar jag se det som. Även om det nu är hon som röker och inte jag. Vi bytte plats där.

 

Jag åkte till Amsterdam med mitt hjärta i en liten plastpåse i handen, en bit från kroppen. Det var lättast så. En stor tomhetskänsla av något som varat ett tag, utan att ens vara något, men som ändå gjorde ont när det tog slut. En dagdröm som krossades. En bit av himmelen som inte fanns. Och så vidare, jada jada.

Jag åkte till Amsterdam som ett barn på upptäcktsfärd. Som en bus-Lina på nya upptåg. Som en skakande relik av mig själv. Som en enda stor fundering.

 

Sammantaget var det en fin helg. Vi drack stora mängder vin, vi rökte inget gräs. Jag fick träffa Clara, Idas studiekompis. Vi pratade med konstiga greker i köket. Vi gick på stan och konstaterade hur jävla fin stad Amsterdam är. Vi satt i parken och diskuterade änder. Firade Queens day och var oranga. Även om jag som vanligt var bäst på att följa reglerna.

Vi rökte cigaretter. Ja, jag med. ”Jag är på en annan planet nu. Jag får göra vad jag vill.” På sätt och vis var det sant. Tystnaden var stor och farlig. Vad som kunde hjälpa, jag tar det. Ta mig bort från mig själv.

 

Mycket Orup var det. Och b-skådisen. Han letade vi efter i några timmar utan lycka. Sen tittade vi på skräckfilm. För det regnade. Ida tog tag i mig som hon brukar, hårt, kramande; skräcken som sätter sig i hennes kropp impulslikt. Som när vi såg ”Psycho” och han kommer rusande i trappan med kniven. Händerna kramande in i lår. ”Vi måste se det igen!” sa Ida när vi hämtat oss.

 

Men vänta, första dagen var det ju sol!

Just det: första dagen var det sol och allt var så varmt att vi satte oss på en uteservering och bara satt kvar. När vi blev hungriga beställde vi ut mat. Det var innan dess vi tog de där fotona. Och Idas kamera var inställd på nåt konstigt, så det blev lite blått. Som en annan planet. ”Vi posar inte alls nu, vi går så här, naturligt. Vi är som filmstjärnor som blir paparazzi-fotade.”

Ida: ”Jag känner att jag ser ut precis som en sån just nu faktiskt!”

Jag: ”Jag känner att jag ser ut som en attraktion!”

 

Är man lite labil är ändå Ida rätt person att hänga med.

I de tjusiga gränderna med de höga smala husen. I de fina spårvagnarna med stort bakfönster.

När vi sitter och dricker kaffe, jag har precis gjort mitt enda shoppingkap (en hatt till stundande Berlinresa), lägger vi märke till en duva som måste vara hög eller nåt. Den går framåt. Sen går den tillbaka. Backar. Gör en snurr om sin egen kropp. Går några steg igen. För att sen går tillbaka. Vi hade uppsikt över den i säkert en kvart. Inte många steg framåt. Eller vart den nu var på väg. Ibland vet man kanske inte.

 

Och så diskuterade vi storsvulna hemliga planer. Om humorprogram. För att vi är så himla roliga.

Och så spådde vi varann. Jag fick inga tvillingar. Yes alltså. Fast de flesta spådomarna var osanna ändå. Clara fick ”Hold on”-Jamie i vår Beverly hills-spådom. Han skulle slå henne.

 

När jag kom hem blev det jobbigt att jag rökt. Förstås. I någon dag. Eller tre. Men jag kommer aldrig att börja röka igen. Det kommer helt enkelt inte att hända.

Precis som jag inte kommer att bli personlighetsförändrad. Tappa förståndet och gå med på sinnessjuka saker för kärlekens skull.

Precis som Anne Franks hus alltid ligger kvar, ifall man skulle se det nästa gång.

Precis som jag och Ida aldrig kommer att glida ifrån varandra, man vet det. Det kommer helt enkelt inte att hända.

 

Hellre blir jag jagad av vargar.