betraktelser från potatislandet

Världen rämnar ibland, helt drastiskt och oväntat.

Då kan det vara bra att ha en pappa som är bonde. Sätt mig på en päresättare och ge mig groddiga potatisar och tunga lådor och tusen kilo kläder så jag inte fryser. En jeep som tar mig fram och tillbaka, och ge mig livet åter. Låter det dramatiskt? Men det var det.

Ge mig även en bror. En älskad, älskad bror. Och ”Terminator 2”.

Vi jobbar varje dag mellan 9 och 5. Working nine to five, sjunger jag. Högt för Humlan i jeepen på väg. Och lite andra sånger också. Sound of music och sånt. Går högt i tonläge och Humlan tittar och tittar. Ingen är med i den här världen mer än vi. Ooo så härligt.

Öva sig i den ädla konsten att växla mjukt. Eventuellt i rally-style. Det senare ej uppmuntrat av pappa. Dock av jeepens läte. Vill jag bestämt hävda.

Skrattar åt Humlans nysningar.

Förfasas över pappas syn på det där med bäst-före-märkning.

”Stannar du vid korset? Du vet att det är Stoppskylt där. Bilarna kommer Väldigt snabbt när de väl kommer.”
När de väl kommer.
Men I see; – I do, pappa.
Du stannar inte; – jag stannar inte…

Tar vi backen upp i tvåan?
Vi tar backen upp i tvåan.
Tar vi svängen i trean?
Nej, vi tar inte svängen i trean. Lite vuxna har vi trots allt blivit.

Är det jag som är vi?
Det är jag som är vi.

Det går ett litet hål i min jacka o jag tänker Borde komma ihåg att laga det, så det inte blir en kall jacka av den här dunjackan. När jag var 14 och det hände tyckte jag det var så kul när det yrde fjädrar, att jag slog och slog och skrattade och skrattade. Jag var tjock på påskgodis och Emma Hervén o jag sjöng med i våra två eller tre favoritlåtar på radion. Högt. Jag tror att Martin hatade oss. Jag kan numera förstå varför.

Jag glömmer kaffemuggar o inser det inte det förrän det är tre-fika. Kaffe måste man ha, så vi använder glassburken som mackorna låg i. Det är gott med de här fröna i, säger pappa. Jag skrattar och instämmer. Vi pratar om vallmofrö i några minuter och konstigt nog får det mig att känna att vi har en närmare kommunikation.

De vill göra mig till en girlie-girl och lyfta lådorna och få mig att bara ta de tomma och stapla på hög. Men att lyfta de tunga lådorna med potatis till översta får ju mig att känna mig cool och vuxen. Jag är stark, är jag. Låt mig.

Fundera över ord som ”klissed”, och om jag i sanning kan kalla mig skånsk och min fars dotter osv, om jag aldrig funderat över att ta ordet i min mun.

Det spelar inte så stor roll om det nu råkar finnas en snygg kille på maskinen. Eftersom jag kör VM i fulhet.

Andra dagen jag glömmer muggar till fikat är det inte lika roligt. Pappa är sur för att gräsklipparen är sönder och jag får köra hem o hämta. Jag kör genom korsningen i fyrans växel o är totalt olaglig. Möter en bil precis när jag kommit igenom, vilket är lite pinsamt. Samtidigt som chances are huge that it’s someone I know. Jodå. Jag vinkar glatt på farbror Bjarne.

Min farbror Anders. Snett bakom ser ni päresättaren. De är ungefär lika gamla.

Min bror kör en pall pärelådor med lastaren utan att välta dem. Det är en balansakt som jag måste applådera. Olof säger att det förvisso varit bättre att välta den nu än annars, eftersom pappa inte var där.
Pappa har tagit Pers moppe hem för att byta om till Ulf Lundell-konsert i Malmö. Det är en syn för gudarna.

Jag känner mig tjock till och med i hängslebyxor. Då är det långt gånget.
Och nej. Vi pratar inte om graviditeter.

Jag ringer honom dag 1 och vi pratar. Jag vet inte hur man gör med känslor. Alltså jag VET inte hur man gör. Jag försöker hälla ut allt eller åtminstone lite och se om det blir bättre. Det blir det.

Och så ser jag och min bror på ”Terminator 2” och jag kan se den hur många gånger som helst. Och jag tänker på att Åskar också kan det. Och jag tänker på att jag måste gå ner fyra kilo. Och jag tänker på att det fortfarande är skitäckligt när den onde terminatorn börjar springa. Och att min skräck fortfarande är att möta mig själv.

Sen drömmer jag att jag har sex med Jack Black. Det är inte ens oangenämt.

Då vet jag att jag är tillbaka.