Hjärnans makt är total

Idag har jag mest legat på en soffa.

Eller ”mest” är en underdrift. Jag har verkligen bara gjort det. De avbrott jag gjort från detta har varit att gå till köket och fixa mat, gå på toaletten, eller dagens kraftansträngning: att bygga ett berg av ”Vänligen bygg inga berg” (hihi!) och fota det till insta.

Min hjärna har rört sig mellan blundande bara, poddlyssnande, minimalt tevetittande (eller dator då, jag har ju ingen teve), och det farligaste av allt: surfandet. Hjärnans makt över kroppen är total. Hjärnan ÄR kroppen, som min psykolog försökte påminna mig om, det går inte att koppla dessa delar från varandra. Men alla som en gång har varit utmattade vet: det är hjärnan som styr. Är hjärnan trött, blir resten av kroppen underordnad. Vila är det rådande emellanåt. Hur kul jag än kan tycka det är att ha kommit igång med skrivandet igen, med träningen igen, med läsandet igen. Så blir det ibland inget av det alls. För hjärnan blir trött.

När det sen tillkommer känslor på det; alltså att det är en massa känslomässig aktivitet liksom, vad man nu ska säga för att inte säga för mycket eller något alls egentligen, så blir jag extra känslig. Och så plötsligt har det bara blivit för mycket igen. Och soffan, hejhej, då är det liksom bara den.

Jag kan känna mig hur slö, hur lat, hur dålig på att vara duktig som helst. Det spelar liksom ingen roll. Lyder jag inte blir jag sjuk. Imorse signalerade kroppen förkylning. Redan igår kväll egentligen. Och jag tänkte redan då, för jag känner mig: det kan vara hjärntrötthet bara. Om jag vilar i några dagar så går det säkert över. Och att bli sjuk nu, med risk att få ställa in på lördag? Nej, nej, nej, det får ju bara inte ske!

På lördag är det Malmö Opera. Jag har bestämt vad jag ska ha på mig (tror jag). Det är Bokens dag och riktigt stort, kunderna på Ica i helgen hade läst om det i tidningen och hade koll minsann.

Och nu på kvällen tänker jag att nejdå, inte är det förkylning. Men det är något som kräver vila minst lika mycket som en förkylning gör. Det spelar liksom ingen roll om jag har rinnande näsa eller ej. Hjärnan och kroppen säger vila, jag måste vila.

Det är en tråkig sak att återigen känna att jag inte kan läsa. Jag har märkt av det ett tag nu, att det inte går så bra. Jag har halvlästa böcker som ligger på hög, jag har svårt att komma in i det, svårt att fokusera. Det är märkligt nog sorgligare än att inte kunna skriva. För skrivandet vet jag, det återvänder liksom, och det gör det eventuellt redan om några dagar, och man kan jobba lite grann och sen lägga undan det; det är liksom skrivandets grej. Att det är ett långt pågående petande, som man inte blir klar med direkt. Men läsandet. Att läsa är en övningssak. Det går inte lika lätt att komma in i igen. Det kräver saker av hjärnan som jag inte alltid kan uppbringa. Och det kan jag skämmas över, att som författare inte vara i läsandet.

Å andra sidan har jag gett mig i kast med teveserier den senaste tiden. Det är inte lika fint, men det är också ett berättande. Även där ligger det lite halvfärdigt, det är sant, jag har börjat titta men slutat igen. Men jaja. Det kommer. Jag kan inte stressa det.

Brukar ni också slås av hur mycket det finns att läsa, att se?

Nu på kvällen känner jag mig egentligen inte stressad alls. Inte förkyld heller. Bara lite nedsatt liksom. Som att jag helst vill blunda, och inte tänka på något alls. Inte tänka på julen, inte tänka på punkter i något schema. Och veckan är rätt luftig, och om jag behöver det: tom. Fram till lördag. Lördag ser jag fram emot. Det känns inte betungande på något sätt och vis alls. Då kommer jag bara att vara glad och i mitt esse. Och rätt jävla nervös förmodligen, men Vilska är ju med så det ska säkert gå bra.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.