Kafé de luxe, onsdag. Jag och en massa artonåringar. Markus från Esther spelar skivor. Åskar vill inte stå i trängseln. Jag vill. Snett framför mig står en brat, jag hatar dem. Han har bakåtkammat blont hår och skjortan är lite uppknäppt i halsen, men jag lovar: det är bara för att han är varm. Hade han kunnat hade han haft blå slips, tillknäppt kavaj, han påminner mig om Patrick Bateman i ”American Psycho” och hur mycket jag än gillade storyn så ger han mig inre kväljningar. Jag hatar att det är modernt att vara moderat. Såna som han ska inte vara trendiga. De ska vara ensamma, genomruttna, dammiga affärsmän gömda i en skrivbordshög nånstans långt från mig.
Det dröjer till kanske elva, halv tolv innan Mando Diao äntrar scenen. Men jag behåller min plats vid spegeln, invid väggen. Här behöver man inte vara rädd att knuffas ner till golvet under hoppande massor av vildar. (Däremot har jag blåmärken i sidan efter dunsandet in i träskivan som löper längs med väggen…). Och jag finner mig, otroligt nog, kunna se killarna på nära håll konserten igenom!
Mando Diaos första skiva, ”Bring ’em in”. Jag visste knappt vilka de var, hade hört ”Mister moon” på radion men var inte så exalterad. Peter från skrivarlinjen hade rensat ut skivor, han frågade om jag ville ha den för han hade inte tyckt den var så bra som han först trodde. Jag tog emot den. Jag föll handlöst. Särskilt för förstalåten, som de till min glädje spelade. (Sämre gick det när de körde ”Motown blood”. Jag vet inte vad som var fel där, men det tog mig fram till andra versen innan jag kände igen låten.)
De började spela första låten på nya skivan, ”Welcome home, Luc Robitaille”. Den var klart bättre live än på skivan. Egentligen har jag inte mycket för senaste skivan, jag tycker som Åskar att de stjäl för mycket. Det är tydliga influenser från musikhistoriens stora, och även från senare tillskott: min favorit ”Goodmorning herr Horst” är nästan en rip-off på Franz Ferdinand…
Men Mando kan det där med scenframträdanden. Vilket jag anat sen första gången jag hörde dem. Föstås. Detta är skitig okammad rock. Med missklädsam skrytighet har de tagit över världen. Och jag älskar det förstås. På samma sätt som man en gång i tiden älskade Dylan McKay.
Mando Diaos andra skiva: ”Hurricane bar” ett år senare, och jag var kär i Emil Jensen. En trubadur med poetiska färdigheter, politisk korrekthet, som leker gud med tillvaron och trånande flickors små hjärtan; klart man faller. Jag var lobotomerad och fullständigt avtrubbad av sockersött filosoferande, försiktiga entoniga melodislingor, när den här skivan trädde in i mitt liv. Eller trädde förresten? Snarare kraschade den hela min tillvaro. Och fy fan vad det var efterlängtat!! En hård smäll i bakhuvudet, och ut for den där Emil med huvudet före. För känner man sig arg och förbisedd, olyckligt kär och allmänt förtappad: då är detta precis vad man behöver. Hit efter hit efter hit. Och ett ös som får den gråaste Växjödag att dansa topless på bardisken.
Jag har alltid tänkt att Gustaf Norén är snyggingen i bandet. Jag tror man TÄNKER det. Så är det inte, i alla fall. Nej, snyggast i bandet är Björn Dixgård, han den andre som sjunger ibland. Han med mörk röst. De ser ut som bröder när de står där vid mickarna, sida vid sida. Jag blev förvånad att de inte är det.
Jag hade hoppats att de skulle spela låtar från de tidigare skivorna också, inte bara från den nya. I intervjuer säger de att ”Hurricane bar” var en stel skiva som de inte alls gillar, trots att den fått både utmärkelser och hurrarop. Men i onsdags spelade de många låtar därifrån. (Tyvärr inte ”You can’t steal my love”, min favorit. Honey I love you / like the summer falls / and the winter crawls / you’re above and beyond me!) Dock ”White walls”, och det är ju minst lika bra. Jag tror de satte ord på det hela: hur studioproducerad och därigenom ”stel” den här skivan än kan tyckas, så innehåller den publikfriarnummer med högstatus. Vilket skulle bevisas.
Mando Diaos senaste: ”Ode to ochrasy”. Lite för kaxiga för sitt eget bästa är de, när de hävdar att detta är den bästa hittills; den som ”låter mest som Mando Diao”. Men det är klart, så måste man väl säga för att få sålt den? Jag säger inte att den är dålig. Vissa låtar är fantastiskt bra, som redan nämnda ”Goodmorning mister Horst”, Mariah Carey-klingande ”You don’t understand me” (jo, det är sant! Vet inte om de själva tänkt på det, men sticket på slutet har samma ackordrunda som ”Can’t live” med Mariah Carey. Förstås Åskar som kom på detta…), ”Long before Rock n’ roll” (testa att diska till den!), ”Amsterdam” och ”The new boy”. Men som aldrig förr har bandet lånat influenser, och stulit sound. I ”Tony Zoulias (Lustful life)” till och med från sig själva (”God knows” från ”Hurricane bar”. Konstigt nog spelades båda låtarna på konserten. Min tes att de liknar varandra visade sig odiskutabel.)… Annars är det Beatles, Nationalteatern, Broder Daniel och Franz Ferdinand i en enda röra.
Dock ska de ha en eloge för att ha producerat på eget bolag. Och för den snygga framsidan!
Ett skadat band, både själsligt (efter golvraset i Umeå) och fysiskt (efter huvudskadan på Grammisgalan) körde fullt ös i cirka en timme. De kunde fått hålla på hela natten för min del. Jag sjöng med, redan efter andra låten hoppade jag upp och ner. Svettades i min kortärmade nyinköpta röda polotröja (Fröken Ö) och Cheap Monday-jeansen, hästsvansen flög hit och dit. Eyelinern höll sig dock på plats. Mot slutet var en grovt svettig äcklig kluns nära mig, jag kunde inte hindra att hans rygg gned sig mot mina armar. Stora svettiga män som hoppar upp och ner, det är ganska nära helvetet, det. Jag ”råkade” knuffa till honom, slutligen, sa ”ursäkta” med bitchig blick. Sen försvann han.
Att hoppa på konsert var något jag trodde jag slutat med. Jag menar, jag är inte sexton längre. Jag dansar inte runt full i ett kök nånstans längre och skrålar med i Nationalteaterns låtar (som jag bara kunde halvt om halvt ändå). Men jag hoppade. I högklackat, skit samma, jag hoppade. Upp och ner och sjöng med fast att fotografen från Smålandsposten vände sig och blängde.
Nu lever jag på efterskakningarna. Bra konserter tar slut för snabbt, kanske är det alltid så. Jag har köpt en väska med deras ansikten tryckta på, nu ska jag klippa sönder den och tillverka en egen tröja eller ett linne. Jag ser mig själv som en roligare designer än de massproducerande… Sist men inte minst: – Lina, hur kändes det att dricka en Fidel Castro en helt vanlig onsdagskväll? Kändes det inte konstigt, underligt, rent av förbjudet?
Jodå.
Men också roligt.
Parentes: Nisse Hector liknar Gustaf Norén, det är något med ansiktet. Sa jag precis at
t jag tycker Nisse är lite snygg? Amen hoppsan, då.
Facebook-sida