likheter

 

 

En av alla dessa människor som finns i ens liv och kommer att finnas, länge om inte alltid. De är snirklande kastvindar i ens dagar och år. Försvinner aldrig helt, men kommer aldrig för nära heller.

 

Första gången var jag tolv. 

Jag har tänkt att jag ska skriva en bok en gång om hur man är när man är tolv. Om hur Lolita faktiskt inte bara är en bok om en pedofil som hänsynslöst utnyttjar en liten flickstackare. Om hur man inget hellre vill än att utmana gränser, barriärer, klädkoder, förväntningar, när man är tolv. Eller rättare sagt; när kvinna är tolv. 

Första gången jag såg honom på det viset var jag tolv. Han var den förste man jag uppfattade som man. 

I lila batiklinne, små bröst och en fejktatuering på axeln längtade jag efter att få bli kvinna. 

 

Jag har väl sagt det till honom sen i efterhand. 

I alltför förtroliga kaffestunder, när ljuset legat rätt och jag har tänkt att det inte skadat. Vi är numera vuxna människor som kan skratta och prata på samma nivå. Nu för tiden får jag inte ens nervösa komaryckningar av att försöka komma på rätt saker att säga, intelligenta diskussioner eller hur man ska vara så snygg som möjligt om man nu riskerar att ses. Det är skönt att allt detta uteblir.

 

Men jag kan le när jag ser det; hur spår från hans ansikte har färgat av sig på andra män. Hur armar och skratt. Tydligast: hur min Johnny Depp, som nu verkligen inte är min längre, hade Faunens läte. Hans hummande, hans pip när han funderade. Det där sköra som sprack igenom. Gjorde att mina händer ville stryka hans ansikte, min kropp ville in i hans famn, vara där, genast.

 

Mycket annat gör dem förstås till smärtsamt olika. Och jag vill egentligen inte jämföra, kunde bara inte låta bli. Med ett snett leende till alla kastvindar konstatera: Faunen var först. Jag kommer alltid att bära sinnebilden av honom med mig. Den som mitt tolvåriga hjärta formade, och som senare mitt femtonåriga hjärta beslöt sig för att kalla för Faunen. Jag vet inte ens om jag bryr mig om ifall han läser det här och förstår. Sanningen är så relativ. Min drömvärld är, och har alltid varit, så stor.