Lina vs gym – del 2

 

Fuck gym.

Det var ett tag sen jag köpte gymkort. Jag berättade om min skepticism här.
Några pass har jag gått på sen dess, det har inte varit helt värdelöst. Pass är min grej. Jag kan inte dansa. Men gyminstruktören säger ”titta på mig, skit i speglarna”, och jag dras med, känner mig som värsta Fame-eleven. Jag kan inte boxas. Men gyninstruktören säger ”tänk döda, döda, döda!” och jag dras med, känner mig som värsta Catwoman.
Men maskiner. De är tysta. De har människors ingrodda svett på sig. De har pumpande tysta varelser med fokuserade blickar och iPodsnäckor i öronen. Jag är tyst och liten. Jag ser speglar och massa människor som vet vad de gör, och instruktören i informationen säger ”du får gå runt och titta vad som passar dig bäst, det finns instruktioner vid maskinerna.”
Maskinerna.
Hantlarna.
Jag skulle vilja älska dem allihop. Ta dem i min famn och krama dem hårt, hålla de nära. Låta de bli en del av mitt liv, så lätt det skulle vara! Bara gå tvärs över gatan och där fanns dem; fyllde på min energi, trimmade mina muskler.
Nu testade jag cykel. Fick inte rätt på det. Vandrade omkring. Blev rädd för alla männen. Frågade en kvinna hur man gjorde med maskinen där man springer samtidigt som man drar i något med armarna. Hon förklarade flåsande, jag testade lite. Tittade på den kassa sitcomen på tv, skrattade lite. Satt med hantlarna lite. 3 kg. Jag kände mig liten. Bredvid satt en kille och lyfte något dubbelt så stort med rödsprängt ansikte och ögonkontakt med sig själv. Jag ville också känna mig så cool.
Men jag fick känslan av universitetsvärlden. Samma kyla genomfor mig här som där. ”Här har du, gör vad du vill med det, vi bryr oss inte.”
Så jag tappade den upparbetade lusten igen.
Gick hem, satte på avsnittet av ”Sex and the city” där partypinglan Lexi trillar ut genom fönstret och dör. Joggade, gjorde armhävningar, gjorde situps * tusen. Ungefär. Tills det gjorde ont och lite mer. Rygglyft. Tänkte på hur jag faktiskt inte sett ”Sex and the city” på ett tag nu, jag kunde inte avsnittet utantill och det kändes bra. Och så tänkte jag på att jag ibland är så lik Carrie att det skrämmer mig. Alla dessa insikter man kommer fram till, alla dessa omvälvande förändringar, förälskelser, det flyktiga. Längtan efter kärlek. Och att inget kanske har med ålder att göra.
 
*
Jag ska träna med Anne nästa gång. Förhoppningsvis blir allt till det bättre då.