New York, anno 2014

Kvällen innan jag skulle resa till New York var jag sugen på att avboka hela skiten.

Då hade jag precis blivit upplyst av Lisa Z, som jag skulle hälsa på, att hotellet jag skulle bo på, Sun Bright hotel, var ökänt som ett av stans absolut sunkigaste hotell. Den här artikeln är ett år gammal, men någon försäkran om att saker och ting har förändrats hittade jag inte. ”Vägglöss, googla det”, sa Lisa. Och jag läste på om äckliga små skadedjur som inte bara ger utslag på kroppen, utan framför allt är svåra att bli av med. Sanera, släng dina möbler, räkna med att det sprider sig i hela ditt hyreshus. Nej, där vågade jag inte bo.

Hur hade jag inte kunnat se detta själv? Nej, för denna sida kommer förstås inte upp först när man googlar. Jag upplyste Travellink, genom vilka jag beställt resa och boende, om omständigheterna, samt de negativa recensionerna på Tripadvisor (i fortsättningen ska jag alltid läsa på där först). Några pengar tillbaka får jag inte, i och med att jag inte lyckades avboka (inget nummer till hotellet, all bokning sker via nätet). Hotellet tyckte förstås inte att jag hade bra anledning heller… Men förhoppningsvis kan Travellink plocka bort hotellet från sin repertoar i fortsättningen.

201410142179

 

Så jag kom till New York och allt kändes lite upp och ner.

Men Lisa hjälpte mig och jag fick snabbt bokat ett vandrarhem i Williamsburg istället, där jag kunde vänta med att checka in till midnatt, om jag så ville. Det hade bra recensioner på nätet, och killen jag pratade med lät trevlig. Dela rum med andra, men hyfsat billigt. Det fick duga. NY Moore hostel, för er som inte har superhöga krav, men vill slippa skadedjur.

Första kvällen drog Lisa och Henrik med mig på The Moth. Ett berättarslam i en bokhandel, där kön slingrade sig lång; jag har bara sett dess like på Skambyrån i Malmö!

201410142182

Dålig bild, men kön fortsätter alltså både framåt och runt hörnet på huset här. Alla kom inte in.

 

På The Moth läser folk texter, som de eventuellt improviserar, eventuellt har skrivit sen tidigare och reciterar utan papper. Det är fem minuter som gäller som gräns, upplägget liknar poetry slam men det här handlar alltså om berättelser istället. Det vill säga stilen spretar, det behöver inte ha så mycket poäng (även om det blir bättre när det har det), vad som helst kan komma. Jag gillade de starka berättelserna mest. Som hon som ställde sig upp och berättade att hon blivit sexuellt utnyttjad av sin pappa, men att det var bra nu. Att hon kommit över det, att hon var vuxen nu och att hon tyckte vi kunde prata öppet om det. Och han som berättade om sin bror som tagit livet av sig på ett hotellrum. Med detaljer som måste ha skrivits ner tidigare, berättelsen var så skickligt hopbunden att jag fick tårar i ögonen. Och hon som var rolig, men samtidigt pratade om hur hennes mamma inlett en affär med hennes exman! Här nedan ännu en kass bild, men det var lite kul tyckte jag, att samtidigt som jag tog den pratade konferenciern om hur fult det var att jag inte stängt av mobilen. Ljudet var ju avstängt, herregud liksom. Vill de inte ha reklam?

201410142185

 

Vandrarhemmet funkade bra. Det enda som var lite jobbigt var när jag kom till stationen mitt i natten och själv skulle ta mig dit. Rullandes min stora resväska, vilse i världen, i New York hade jag behövt en iPhone. När jag gått vilse ett tag trots kartan Lisa ritat åt mig, ringde jag henne. Då kändes kvarteren ruffiga på ett sätt man är van vid att se i teveserier bara, sirener från polisbilar och inga människor ute, ”det ser ofta mer rough ut än vad det är”, sa Lisa, och jag värmde mig med det medan jag med hennes hjälp hittade dit.

Jag fick sova i ett rum med två killar. Men det var ingen fara, de var trevliga. Och jag var tröttare än tröttast efter världens längsta dag, och dråsade i säng direkt. Överslafen.

Kan ändå rekommendera att ta ut sig ordentligt första kvällen, när tidsskillnaden är sex timmar. Jetlag var inget jag märkte av efter det.

201410152186 201410152188 201410162225 201410172244

Mitt område. Lite rough, som sagt, men med snygga väggmålningar. När man gick förbi Wonton food kom en intensiv doft av våfflor. Jag stannade upp varje morgon, fattade inte först, kunde inte lokalisera. Letade efter stället jag kunde besöka och äta våfflor på. Men det var någon sorts leverantör av kinesisk mat, verkade det som. Inga våfflor.

På vägen till tunnelbanestationen hittade jag både snabbköp och pizzaställe. Ett sunkigt hak där folk hängde under presenningar med paraplydrinkar ena kvällen. Konstnärshoods. ”New Yorks Möllan”, sa Lisa. Precis intill tunnelbanestationen fanns ett ekoställe där man bland annat kunde köpa färska smoothies med spännande saker i. Sånt är jag ju en sucker för! Gick hårt ut och testade en grön drink med bland annat persilja och spenat i. Tänkte när jag drack första klunken och smaken var lite speciell, att om jag spyr gör det ju inget, för det kommer att vara grönt. Krånglade med den och min väska och tunnelbanekortet på väg in genom spärrarna. En tjej kom och assisterade direkt, ”can I help you! Oh, that happens to me all the time!”

Det brukar heta att amerikaner är trevliga men falskt trevliga. Jag vet inte, jag tror jag föredrar att någon är falskt trevlig, mot i Sverige, där vi bara håller käften och går förbi.

Första dagen hade vi stämt träff på fiket där Lisa brukar sitta och skriva, ibland även Henrik. Henrik, Lisas kille, är här för att jobba med forskning. Jag fattar ju inte den världen så mycket, men han är filosof, så det handlar om rätt intressanta grejer ändå. De flesta dagar åker han till sitt universitet, men ibland sitter han alltså och jobbar med Lisa. Och varje kväll hängde han med oss.

På väg till stället fick jag för mig att svänga åt andra hållet. Gatorna är ju väldigt enkla att följa i New York, det är streets och avenues, och allt är logiskt och rakt. Men, jag kan förstås gå vilse ändå. Jag är väldigt bra på att gå vilse. Nu gör det inte så mycket att gå vilse i New York. Det finns så mycket att se på, fota, fundera över. Faktiskt, så här i efterhand, är jag glad att jag gick lite själv också. Du tänker mer då, skärper sinnena. Jag fotade vackra hus, hus med tentakler på, skolbussar som stod bakom galler och väntade på körning, tinnar och torn och snirkliga räcken.

201410172249

Det är skitigare i New York än i Sverige. Det finns små ödetomter, som de är så snabba med att städa undan i Sverige. Husen ser äldre ut, mer slitna. Ska man vara ärlig är det kanske att föredra med den svenska standarden. Men jag kan ändå inte hjälpa att bli lycklig, av bristen på övergångsställe, kika och se om det kommer nån bil och gå över om det inte gör det. Inget är inrutat. Klara dig själv.

I den delen av Brooklyn där Lisa och Henrik bodde var befolkningen övervägande afroamerikansk. Jag var med om det intressanta att stå och vänta på Lisa och titta på folk, och nästan bli utskälld av en man som, något överförfriskad, förutsatte att jag var invandrare, där för att snylta på hans land. Jag låtsades först inte förstå vad han sa för att jag inte orkade prata med honom. Sen förklarade jag som det var, att jag bara var turist. Att titta på folk som passerade, där så många är svarta att när jag plötsligt ser en vit kvinna, kommer jag på mig själv med att fascineras av hennes hud, som ser så annorlunda ut jämfört med alla andras. Hit borde Sverigedemokraterna komma, tänker jag. Till den verkliga smältdegeln, där det visserligen säkert finns kvar mycket rasism på sina håll, men där alla kulturer också får existera sida vid sida med varandra. Där du kan vandra från ett område där judiska män med svart hatt och öronlock är vanligt förekommande. Och sen hamna i Chinatown, som, om du trampar ett kvarter för långt åt ena hållet, plötsligt övergår i Italien, Little Italy.

201410152200

201410152202

Så här glad var jag när jag hittat fram till kafé Outpost och äntligen fått lite mat i magen.

Mina kurser i Erotiska skildringar har ju börjat rulla på, och just nu har jag två samtidigt. Det betyder att jag ger respons till ibland så många som tio personer varje vecka. Jag har sagt till mig själv att detta får lov att vara en period då jag inte skriver så mycket eget, för att inte stressa ut mig. Jag har förmånen att inte ha någon deadline från förlag att följa. Samtidigt känns det som att Cypernberättelsen inte har så mycket kvar till att hamna hos responsläsare. Och så har jag ett annat projekt, som handlar om film. Det vill jag inte säga så mycket om än, eftersom inget är riktigt klart. Men det handlar om t ex manlighet och behöver omarbetas lite, men kan bli skitbra när det är klart.

Så på fiket jobbade jag mest med kurserna. Men också med en recension av Ellen Ekmans senaste ”Lilla Berlin”-seriebok. Allt blir förstås ännu roligare, när det görs från ett fik i New York!

201410152203

201410152204

Konsten på väggen ändrade sig under tiden jag var där, men alltid samma konstnär. Hen hade en specialgrej, att sätta en svart prick på alla sina tavlor. Lisa störde sig på det, medan jag tyckte det var ganska coolt på nåt vis.

Promenaddag i kvarteren med de fina husen. Titta på skylinen och drömma om att bo här. Välvande kullerstensgator och trappräcken med mossa på. På många ställen Halloweendekorationer, vissa som hade gjort mig mörkrädd att komma hem till mitt i natten. På ett hus hade någon hängt en mer än manshög fladdermusvampyr!

New York är, på samma sätt som när jag var där när jag var nitton (fast ändå inte på samma sätt som då, inget är på samma sätt som då) en plats jag kan tänka mig att bo på. Min förläggare Ada på Gilla var ju här i somras, bodde i Williamsburg under en längre period. Kanske borde jag också testa det? Det är läskigt att göra en sån sak själv. Samtidigt växer man som människa, tänker jag, av att utsätta sig för saker man egentligen inte vågar. Och det är ju som sagt hyfsat lätt att hitta (fast jag skulle ha en iPhone då, och lära mig läsa karta bättre). Och språket behärskar jag ju.

201410152222

De största och starkaste frozen margueritas jag druckit, på Lisas och Henriks favorit-mexikanska. ”Jag blir så lycklig av den!” utbrast Lisa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag ville gärna vandra omkring i området jag bott i senast jag var här. För en snabb stund av nostalgi: jag reste till New York med kompisarna Becky och Johanna när jag var nitton. Mitt stora mål var att hitta Kevin Spacey. Vad jag skulle göra om jag träffade honom förtäljer inte historien. Svimma, förmodligen, så stark var min crusch på honom. Det är fascinerande hur jag trodde att världen, att New York, var så litet att jag skulle kunna hitta honom där. Och att folk skulle vara hjälpsamma om jag frågade efter honom. Dagboksanteckningarna från detta har jag läst på Skambyrån, en humorklubb i Malmö, och vid flera andra tillfällen.

Här nedan står jag och posar utanför vandrarhemmet vi bodde på, i Chelsea.

När vi kom till puben vi brukade hänga på då, Flight 151, återfick jag ändå den sköna känslan, som jag märker att jag försöker återge i Cypernberättelsen jag håller på med, av hur det kändes att ha så stort självförtroende, och bara glida in på stället och känna att man ägde det. Hugga sig fram i baren, se männen djupt i ögonen. Dra med främlingar hem, bara för chansen att få ligga, att få en till på sin lista. För det var också ett delmål. Att ligga med så många som möjligt.

På toaletten, rödväggad, hördes fortfarande samma busiga lustiga inspelning. ”This is your capten speaking. Place your head between your legs and kiss your ass goodbye!”

Vi tittade på Ground zero också, stället där World trade center stod, som nu är ett stort minnesmärke, och ett museum. Funderade på att gå på museet också, men det var ganska dyrt, så jag skippade det. Bara att stå vid platsen gav upphov till rätt mycket känslor. När jag var här sist stod World trade center kvar som byggnad. Det var i maj 2001, några månader senare vändes världen upp och ner. Nu är det hål rakt ner i marken där tornen stod, som två stora sår, men med porlande vattenfall i som stänger ute ljudet av trafiken. Mycket stämningsfullt och vackert. I stenen längs kanten kan man läsa namnen på alla som dog. Och vid sidan av står ett ensamt litet träd, som klarade katastrofen.

Jag och Lisa diskuterade hur motsägelsefullt det är egentligen. Att USA har ihjäl tusentals människor i krig hela tiden. Självklart är 9/11 en fruktansvärd tragedi för alla inblandade, och för världen som sådan. Och terrorism är alltid förkastligt. Men är USA enbart att betrakta som offer? Vi glömmer så lätt, för vi är vana vid att se USA som hjältarna, storebror, som går in och räddar alla andra. Men det är en ensidig berättelse, och ensidiga berättelser är aldrig intressanta. Kan aldrig representera verkligheten.

201410162228

201410162230

201410162227

 

201410172250

 

201410172247

På tunnelbanestationen jag bytte tåg på för att ta mig till och från Lisa, Lorimer, hade någon klippt ut ögonen på alla reklamaffischer. Paret som var romantiska i vattnet såg med ens skräckinjagande ut, som levande döda ut. Hur nu döden kan vara så skräckinjagande egentligen, men vi gör ofta om den till det, eller hur? Reklam för New Yorks most haunted house, dit vågade jag inte gå. Men jag funderade på det. Vi gick på Naturhistoriska istället, sista dagen, och såg på dinosaurier. Tyrannosaurus rex, det är också lite grann som att möta döden.

201410172248

Diskuterade det där med barn. Jag la fram en teori om att feminismen kan ha ändrat förutsättningarna, satt igång en mutation, så att vi i framtiden kommer att se kvinnor kunna föda barn längre upp i åldern. Just fertilitetsgränsen är ju ett problem för kvinnor som både vill ha barn och karriär. Ingen mutation vi kommer att ha nytta av, men ändå. Jag tänker att det skulle vara högst troligt, om några hundra år eller så.

Saker och ting sätts i perspektiv när man vandrar runt bland förhistoriska skelett. Ser utvecklingen hästar genomgått t ex, för att se ut som de gör idag. Visste ni att förhistoriska hästar var små som rävar? Evolutionen är så himla oberoende av ifall just jag skulle få barn eller inte. Om tusen år är det troligare att bli ihågkommen för böcker jag skrivit (även om det inte heller är särskilt troligt), än för barn jag fött.

Men nu hoppar jag i tiden.

Innan dess var vi ju faktiskt i bokhandel. Strand, där jag redan på andra våningen sa ”Vi får inte gå på fler våningar. Jag får inte köpa mer nu”! Den stora gurun, som vakade både över bokhandeln och över tunnelbanan (ibland med tomma, oseende ögon, ibland med Hitlermustasch), var förstås ”Girls”-skaparen Lena Dunham, vars självbiografiska roman precis kommit ut.  Det slutade dock med att jag inte köpte den, eftersom jag kände att jag kunde hitta den billigare och inte ville utmana packningen mer.

201410172252

201410172253

201410172251

Jag hittade fina vykort, en tygkasse med bokhyllor och katter på, en faktabok om tecknade erotiska serier, ”Fear and loathing in Las Vegas”, en ny dagbok och en Stephen King-novellsamling. Den här bokhandeln blandade dessutom begagnat med nytt, så novellsamlingen gick på 6,95 i dollar, det vill säga ca sextio spänn.

Lite saker som de gör i ”Sex and the city” får man ju faktiskt försöka göra, om man nu är ett så stort fan av den serien som jag är. Så vi åt bakelser från Magnolia Bakery. Dit får man stå i kö för att komma in. Men oj, vilka bakelser! Min var cheesecake med pumpa, smakade pepparkaka och ljuvligt! I den lilla parken pratade vi om hur ”Sex and the city” egentligen skulle kunna vara så mycket bättre. Jag kände mer igen mig i deras liv när jag var tjugonånting, än jag gör nu, trots att den handlar om kvinnor som är mellan trettio och fyrtio. Det är faktiskt ett trovärdighetsproblem. Funderingarna på den tickande klockan borde vara större än behovet av att festa, tänker jag. ”Du borde skriva en egen Sex and the city”, tyckte Lisa. Och ja. Det borde jag kanske. Inga idéer är ju så bra som de som grundas i tanken ”det här är intressant, men jag kan göra det bättre själv”…

Vi var även vid Columbusfontänen, där Aidan och Carrie är när de kommer på att de ska bryta sin förlovning (ursäkta spoiler!), vid en av ingångarna till Central Park. Konstigt ställe att hänga på, det är liksom en rondell. Men, som Mia säger, man vill ju vara i centrum av centrum.

De mörka bilderna längst ner är från Central Park. Lägg märke till telefonkiosken.

Och så kom då kvällen när jag förstörde min röst.

Egentligen för att jag blev sjuk, det bröt ut lite försiktigt under fredagen. Men när du är i New York vill du inte vara sjuk, då biter du ihop. Lite förkylning har ingen dött av, tänkte jag. Och ibland blir det ju bättre om man super till det.

Inte den här gången.

Jag har fortfarande problem med rösten, försöker prata så lite som möjligt för att få tillbaka den, särskilt som jag ska till Köpenhamn och ha läsning som Ariel Held imorgon…

Nåja, det var helt klart värt det att sjunga karaoke i Chinatown. I ett litet rum befann vi tre oss i flera timmar, med världens tjockaste pärm, påfyllning av dricka när det behövdes, och en en liten teve. Allt från My chemical romance till åttiotalsballaderna, mmm! Trettio dollar i timmen, det där stället tjänar de bra på.

201410182309

Den kvällen åt vi också på den coolaste restaurangen. The slaughter’s daughter hette det, inte bara briljant för att det rimmade. För slaktarens dotter, vad gör hon när hon revolterar? Jo, hon blir vegetarian förstås! Därför var allt där också vegetariskt, eller veganskt. Min bolognese var gjord av morötter som tagliatelle, och någon sorts röra som var det godaste jag ätit, ungefär. Lisa och Henrik åt kött som inte var kött. Fint var där också!

Sen slog årstiderna om.

Den stad som varit sommarvarm när jag kom, 24 grader, gick nu ner mot 10, med snålblåst och höst. Vi strövade runt bakfulla, åt brunch på amerikanskt vis på ett ställe där servitörerna var hippa och snygga. Jag kände mig stolt och utvald när de gillade min håriga kofta, ”It’s fantastic, where did you get it?”

”Ehm, in Sweden. At Vero Moda.”

Och det blev mer second handshopping. Jag hade redan hittat koftan och klänningen som ni ser ovan, den prickiga, samt en guldig stickad klänning, som slöt som en smäck runt kroppen. Nu hittade jag passande nog en mössa. Orange, så att det ser ut som att jag tillhör gänget i ”Life aquatice”! Lite senare samma dag hittade jag reklam för Bill Murrays senaste film, så att jag kunde posa med honom också. Mössan är just nu borta, men jag tänker att lägenheten ser ut som ett krig, blundar och tänker att den finns här någonstans, att den inte gått förlorad för evigt. Det vore hemskt.

201410182335

201410182334

Jag köpte inte de snörade svarta höga stövlarna. De passade inte, tyvärr. Eller bra, de hade inte fått plats i packningen… Narnia var inte riktigt Narnia, det var bara ett galleri. Jag tycker inte man får använda sig av namnet Narnia hur som helst faktiskt. Om man inte ens kan uppbåda en garderob och en lyktstolpe liksom? Fusk.

Nedersta bilden är från bron vi gick på. Inte Brooklyn Bridge, men Williamsburgs bro. Den är nog inte lika lång, tror jag, och dessutom rosa! Vi hade flytet att komma precis så att vi såg den fantastiska solnedgången. Lisa och Henrik fotade som besatta med sina iPhones och sitt Instagram. Jag fotade dem.

IMG_7338

Så, New York. I still love you. Det finns en avslappnad stämning i dig, som får mig att tänka andra, större tankar, än Malmö tillåter. Jag vet inte vad det är, och kanske skulle jag också festa alldeles för mycket om jag bodde i dig. Kanske skulle jag tappa fotfästet bland dina stora byggnader, allt ditt överflöd. Du gör fortfarande mitt hår flottigt snabbare och min hy sämre, men det är okej. En vecka var lite för lite. Nästa gång stannar jag längre. Så du vet det.

201410192340