Ibland känner man: jag orkar inte mer.
Så här skulle jag vilja se ut, alltid.
Det låter kanske inte som en omöjlighet.
Men det är det.
Ibland skulle jag vilja säga till hela min släkt: jag är ledsen
men det blir ingen man
jag kan inte hitta någon som väger upp till mina förväntningar
och jag orkar inte dra ner dem
jag orkar inte ta hand om en människa som är på samma nivå som ett barn
när allt jag önskade mig var en jämlik
en man
en vuxen människa.
Jag orkar inte anpassa mig till en kvinnoroll
som inte passar mig ett skit
jag orkar inte med det nya alternativet heller;
”jag är inte redo för en relation just nu men jag tycker jättemycket om dig”
jag har hört den
jag kan den
den gör det tomt i mig.
Jag är ledsen, men det blev inga bebisar
det finns så jävla mycket viktigare saker att göra
och så få vettiga gener att avla sig på
jag har visioner
jag tror saker om mig själv
så håll käften
förstå.
Att jag är 29 år.
Jag har kommit längre, jag ser igenom för mycket
jag är ledsen.
Men det krävs mer nu
för att jag ska bli
som er.
Och det tråkiga nu är
att ni kallar mig bitter
att ni säger ”hon ändrar sig”
vilket jag hoppas att jag gör
att ni säger ”hon överdriver”
vilket jag inte gör
men förhoppningsvis
gör jag något åt det.
Jag har ju aldrig riktigt lyckats anpassa mig egentligen, till hur världen fungerar.
Det är så mycket jag inte fejkar.
Och hela tiden känner jag att jag inte ens borde skriva det här.
Men nu skriver jag för lite; jag safe-ar.
Ingen blir störd, ingen blir berörd.
Det här är fulla tankar efter lindy-dansen.
Men inte ”bara”.
Facebook-sida