Det är nervöst nu för tiden när man skickat in till förlag.
Förr var det bara kul. Jag tänkte ”nu är jag klar, äntligen!” och det var med spjutet höjt och värsta rebelliska tonårsattityden man skickade iväg, inga bekymmer i världen, mitt manus var ju bäst ingen protest.
Nu dyker alla tidigare refuseringar upp för min inre syn. Så fort jag tänker på veckorna som gått sen kuvertet lämnat mig blir den där tonåringen lite svedd i kanterna. Refuseringar som de senaste åren inte ens innehållit något brev. Som en markering att jag blivit sämre. När alla borde förstå att jag rent logiskt måste blivit bättre.
Och så är jag trettio snart. Trettio? I mitt huvud låter det likvärdigt med fyrtio, och hur som helst är dagarna förbi när man kunde hoppas på epitetet ung debutant.
Fast nu ska vi inte deppa ner oss. Det är kanske en lättnad att med ålder kommer insikt. Att jag inte längre tänker ”nu är jag klar, äntligen!” och lyckas släppa det, utan snarare grunnar för varje ny bok jag läser på de brister mitt eget manus med all säkerhet innehöll. Förlåt för bristen på miljöbeskrivningar. Förlåt, jag vet, jag borde sållat bort lite mer. Jag var lat i den scenen. Förmodligen har jag skrivit alldeles för många gånger att hon har rött hår, ja jag vet, jag har ingen variation i mina karaktärsbeskrivningar, jag borde målat upp hennes pappa tydligare, jag borde skrivit mer om det där.
Och samtidigt denna ilska över den egna oförmågan, som enträget böjer sig över de nya projekten istället. Piskan som viner över tangenterna, ”skriv då, gör om och gör bättre då, den här gången kommer mästerverket ska du se!”
Och samtidigt denna lilla mysiga förväntan. Eller åtminstone en käck och hastig ”jag gjorde det i alla fall, jag vågade skicka in. Jag vågade säga nu är jag klar. Jag vågade skicka in IGEN.”
En sorts stolthet över det naiva, som jag fortfarande kan känna över att jag sökte scenskolan i tre år i rad. Jag gjorde det i alla fall. Jag vågade, även om jag föll. Jag kaxade mig, även om de halshögg mig. Herregud, jag kan till och med vara stolt över helt idiotiska saker, som att jag ringde upp min lärare och frågade om vi kunde ligga med varandra. Från skolans telefon. Efter att först ha sagt godkväll till hans fru.
Eller att jag åkte till New York för att leta upp Kevin Spacey. Vilket för övrigt finns outat på Skambyrån nu. Var det inte fint att jag försökte? Var det inte fint att jag var galen, utan självdistans, red på drömmar, hög av idolförälskelse? Man kan tycka att det är bra att växa upp och skaka av sig. Jag tror att som författare är det nödvändigt att aldrig göra det.
Ikväll läser jag ”Den drunknade” av Therese Bohman. Det är vad man kan kalla en säker debut. Den är obehaglig, sensuell och medryckande. Jag kommer förmodligen inte att kunna lägga den ifrån mig innan jag slukat den. Så vill jag att mina böcker ska upplevas. ”Jag tog mina favoritstämningar och gjorde en roman av dem”, sa Therese i porträttet av henne i Svensk bokhandels katalog. Människan torde vara fantastisk. Boken är lagom lång också, 171 sidor. Och har en extremt vacker framsida, läskig men vacker.
Jag har köpt ett par gummistövlar också. Inte vilka som helst; the gummistövlar who takes over the world. Det är sant, jag tror det. Endast iförd gummistövlar klarar du allt. These shoes are made for walking. I snö, i regn, i slask upp till anklarna om ni så vill. Så här ser de ut. Jag förstår om ni är avundsjuka.
En fantastisk sak har hänt denna kväll. Jag har lyckats bemästra youtube! Eller blivit vän med den, eller ökat min uppkopplingsförmåga eller vad man nu kallar det. Hur som helst finns nu första filmupptagningen från tävlingen den 24e att beskåda. Här! Lite nyskrivet och haltande och med boken för ansiktet stundtals, men bättre än inget, och de två andra filmerna utlovas så småningom.
Facebook-sida