Idag är det jävligt mycket som är skit och jag tänker fan inte ens raka benen. Eller tvätta håret.
Promenad för att köpa ett sånt där Marabouchoklad med nonstop i, det verkar vara den bästa av idéer.
Arvikafestivalen:
Vårt block av läsningar låg inte förrän på sista dagen. Så lång tid innan dess för umgänge med diverse trevliga människor backstage, på festivalområdet, bli halvt om halvt ovän för att sedan vakna upp och bli vänner igen i ett mer nyktert tillstånd på den tredje dagen.
Alex Bengtsson gömmer våra flaskor i skogen, och nu ligger de kvar. En baccardi breezer och en cube åt det värmländska folket.
Micke Wranell är kungen på scenen. Han presenterar varje grej som händer på Jamobilenscenen med en intensitet som får folket att sälla sig och mysa i de gröna bylsiga kuddarna, allt är Open Jam-grönt. Till och med filten han värmer sig i när regnet öser ner på lördagen.
Marie inleder Open Jam-sjoket på fredagen. Jag tar mig dit inte bakis men lite småtrött, med espressofrukost i farten och de andra lämnas sovande kvar i den gympahall där vi övernattar. Något jag är ”överdrivet optimistisk till”, tycker Oskar, men jag kan inte hjälpa nostalgi.
Marie är säkerheten själv i slappna av-dikten, och det blir en fin inledning på ett schema som i övrigt är tajt, med mellanspel av Änglarna (och ja, han är väl relativt söt, den där killen i polisonger, men det blev på nåt vis så uppenbart att man skulle tycka det, så jag orkar inte fullt ut). Änglarna är ett band med massa olika musikstilar som tillsammans blir en, och tjejen som spelar keyboard är bland det coolaste jag sett. Jag vill också soundchecka med den självklarheten i min röst.
Försöker ragga på en cirkusartist men det går väl sådär.
Flirtar lite med en trött musiker.
Blir trött på mig själv och börjar spana på alla snygga tjejer istället. Funderar över den lesbiska statusen i min kropp, kan man säga att det finns en sån? Som ett stapeldiagram där kurvan höjer sig, ömsom sänker sig?
Eller är jag bara lite trött och tycker att Maud Lindströms röda skiva är the soundtrack of my life?
Ser på Kent och gläds över att ljudet inte är så högt. Detta är genomgående festivalen igenom. Utom Saol Williams. Men jag klagar inte, bulta sönder mina inre organ tack. Denne lille man är fantastisk!
På Kent släpper de papperskonfetti ur stora kanoner och nån suckar att det var väl inte så bra för miljön, men det är så fint att titta upp mot himlen och se det som snöflingor som sakta virvlar ner mot ansiktet att jag inte kan tänka mig att leva utan det. Upplevelse.
Ser Robyn med en tjej jag inte känner, men som jag direkt gillar. Hon har nåt med Riksteatern att göra men jag fattar aldrig riktigt vad. Det är något med henne som påminner mig om Jessica.
Kalle Haglund imponerar med en ny show, den ska ha premiär i oktober. Jag står och tittar och äter falafel som droppar och drösslar och kostade alldeles för mycket, men den är åtminstone god. Det finns ett litet backstageområde bakom Jamobilens scen och vi står där sen, allihop, när regnet öser ner, vi står där innan och efter. När Sirqus Alfons spelar är alla i extas och jag ska bara gå på toa men stannar till bredvid scenen, på baksidan. Här kan man se lika bra genom det svarta skynket och jag känner för öl så jag står kvar. Tänker att Kalle Haglund, som står bredvid mig, har väldigt fin hy men det är ju en väldigt konstig sak att säga till folk så jag håller käften om det.
Kalle Haglund. pressbild från Riksteaterns sida, foto Martin Skoog.
Emil Jensen säger att han ska köpa min skiva. Så det ska han väl.
Jag vet inte varför jag berättar den där drömmen med ormarna. Man säger så mycket konstiga saker när man vet att man borde vara tyst, i det där stadiet när man gått över till vatten eller eventuellt kaffe, och jag hoppas alltid att folk ska lägga det på minnet och åtminstone tycka att man är lite rolig i all sin underlighet.
Men sånt vet man aldrig.
Undrar om nykterister nånsin upplever såna bryderier?
Mitt eget gig går bra, säger de. Ett typiskt gig där jag inte själv kan uttala mig om det efteråt. Jag svamlar på om min skiva och är barfota med oranga långklänningen, känner makten men också svetten på insidan av överarmarna, men njuter i den nya dikten, njuter av publikstödet jag tycker mig få.
Går på efter Alex Bengtsson, som inleder med sin vanliga slagteknik. Arg och skrikande i linne och shorts, ”Jennifer Lopez VAR snyggare då”. Publiken är relativt stängda musslor utom tjejerna som sitter längst fram.
Oskar är efter mig. Han drar med sig publiken i allsångsmanéer, och jag tänker att det aldrig skulle passa till mina dikter. Något jag faktiskt är glad över. Även om, missförstå mig inte: han gör det hur bra som helst.
Han klarar sig med nöd och näppe undan den värsta bakgrundsmusiken. Den som faller på Laura, i form av methalkonsert på trähusscenen… Men hon klarar det bra, skriker ut ångesten och helvetestågen och jag ryser som vanligt om armarna.
Min skiva blir ingen storsäljare direkt.
Men det kommer.
Sista kvällen fanns det många alternativ men ingen storsäljare. Det enda som verkar gå hem hos mig är alkohol, vilket känns dagen efter. Även om jag inte är bakfull, bara osannolikt trött. Vi kör bil hem till Malmö (är det mitt hem? Ja, det är mitt hem!). På resan dit var det Skambyrån-tjejerna, Laura, stand up-Markus, bakfulle Daniel och jag.
På hemresan är det Skambyrån-tjejerna, Laura, trötta Monika och Filippa Bark från 9 F som sannerligen heter nåt annat i verkligheten, jag och stand up-Erik.
Jag sitter i framsätet bredvid Erik till en början och vi pratar musik. Jag babblar på men inser också att allt jag nånsin lärt mig om independent-musik har jag lärt mig av Åskar.
Sen pratar jag med Lotta från Skambyrån om 1800tals-mentaliet och svårigheterna med parförhållande och normer. Eller nåt. Det är intressant, hur som helst. Filippa och Monika sover mest hela tiden. Linda, andra tjejen från Skambyrån, sjunger med i nån låt hon gillar på den konstiga skivan vi lyssnar på.
Jag kör mellan Kungsbacka och Helsingborg. Motorväg och det går hur bra som helst. Känner igen mig i sträckan från Halmstad upp över Hallandsåsen. Har det varit 120 där länge eller?
När vi ska lämna tillbaks bilen är det st
rul och helvete men allt löser sig. Förstås. Som det brukar.
Jag och Laura var i alla fall hjältarna när det gällde den grejen. Så det så. Min packning är tung som få och det är skönt att taxi har fast pris inom stan.
Nu till den där chokladen. Förlåt, promenaden.
Och ja, det är fint att du spelar trombon eller vad det kan vara för instrument, du som gör det, i nåt fönster i den här byggnaden. Det livar upp, tack.
Jag skulle vilja ha Emma lite närmare. Och Ida.
Men nu:
choklad. Promenad.
Dagens rubrik kan syfta på Sirqus Alfons och deras (och min) fascination över gamla danslåtar som i ens huvud aldrig dör utan alltid innehar en fin och lite särskild plats, vare sig man vågar stå för det eller inte. Egentligen vet jag inte alls om det passar in att ha som rubrik. Jag bara kände för det. Eller nåt.
Facebook-sida